Wait, what?

Precis fått reda på att en fd klasskompis pojkvän har gått bort...
Det är helt sjukt. Jag träffade dem båda inne på AF i torsdags liksom.

Det är så äckligt när sånt här händer, och man får en sån chock liksom.
Man kan förlora de som står en närmast bara sådär.

Jag kände honom inte så, hade sett varann ute o hälsat liksom, men jag tänker på alla som stod honom nära. Hans familj, vänner... hans flickvän. Kan inte ens försöka tänka mig vad de går igenom just nu.

Jag hoppas bara de vågar hitta styrkan hos varandra att ta sig igenom det här.

Jag har knappt ord att säga, det är så overkligt.

Man vet att människor dör varje dag, att döden är en naturlig del av livet, och visst... Är ens tid kommen pga sjukdom eller ålder är det inte en lika stor chock. Men det här...?
Det var samma med Alex, en ung, frisk, glad person... Och sen fanns hon inte mer.
Och nu finns inte han mer.

Det gör bara så ont i mig att veta att många av mina vänner mår riktigt dåligt nu, att de har en lång sorgperiod framför sig.

Vad kan man göra liksom?
Beklaga sorgen och ge en klapp på axeln?

Det känns så värdelöst när man vill kunna spola tillbaks tiden så det aldrig sker.
Men det går inte.

Och ingenting man kan säga kommer hjälpa, det finns egentligen inte ett skit man kan göra.
Och det är nog det jag hatar mest.

Min kärlek och mina tankar går till de som kände Robin, det finns så många ögonblick i ens liv som man aldrig ens märker... och så finns det de som borrar sig så djupt att man aldrig kan glömma dem.
Men sorgen som hör till en del kommer sakta tyna bort, för att minnas kommer betyda så mycket mer om det man minns är glädjen och alla lyckliga tillfällen man fick tillsammans.

Ta hand om varandra och er själva ordentligt, ta vara på varje ögonblick.
Och Robin, vila i frid.

All my love.
xx