Lustigt det där, att ge blod, det var som att existera i slow motion efteråt. Har varit sjukt trött, känt mig hängig och småsjuk, varit orkeslös, blivit andfådd av ingenting... Men jag tror att jag är på banan igen. Förmodligen bröt det ut en liten förkylning i och med "åderlåtningen", vilket de mer eller mindre varnar för. Man ska inte ge blod om man känner sig sjuk, för det blir bara värre då, jag var lite osäker, men kände mig mer frisk än sjuk så jag körde på. Och well, jag har varit en zombie i några dagar, men det är lugnt nu.
Tränade i söndags, körde på rätt hårt på överkroppen och det känns än kan jag säga. Kände mig inte särskilt svag i musklerna, utan klarade av allt jag ville göra utan några problem, men när jag skulle ta min kilometer på bandet var jag slutkörd redan efter 200 meter, vilket kändes hur löjligt som helst, men jag körde på en stund till och nöjde mig med en halv kilometer, ville inte ta ut mig helt, speciellt inte om jag nu höll på att bli sjuk liksom. Träningsvärken dök upp redan på kvällen, trots att jag fick i mig proteiner relativt snabbt efter träningen, och den sitter i fortfarande. Förmodligen för att jag körde på lite för hårt med ganska ovana muskelgrupper och ökade antalet repetitioner eller vikt i andra övningar. MEN, det är lugnt. Ska dit idag igen, och ska se till att det blir en kilometer på bandet den här gången!
I övrigt gällande träning har jag påbörjat en 30 day abs challenge, försökte mig på något liknande förra året vid den här tiden, men gav upp efter första dagen då jag var helt otränad och rätt omotiverad... Men i och med att jag ändå tränar flera gånger i veckan hoppas jag att jag ska kunna klara mig den här gången. Det kommer visserligen en Englandsresa mitt i, men det bör inte spela någon roll, har inte tänkt ta semester från träningen även om den inte blir på gymmet jämt. Men utmaningen kan jag göra var som helst, det handlar om situps, crunches, benlyft och plankan. De tre förstnämnda är genomförbara utan något större problem, men plankan gör verkligen att hela min kropp skriker och brinner... Förstår inte varför den är så sjukt intensiv, men jag körde första dagen idag (för typ 20 min sedan) och 10 sekunder har nog aldrig varit så långa någonsin. Galet. Hoppas verkligen att jag inte ger upp den här gången! (Handlar om självdisciplin, men jag vet att jag gärna ger upp när saker blir FÖR jobbiga...)
Vikten ligger på 118,4 kg för tillfället, och jag försöker att inte lägga så stor vikt (hehe) vid siffrorna på vågen då jag bygger muskelmassa och den väger mer än fett. Gällande min vikt har jag kommit fram till att jag är mer okej med att väga över 100 kg så länge det är p.g.a. muskler, men vill väl helst ned till en tvåsiffrig vikt igen. Hamnar jag någonsin på 95 kg är jag mer än nöjd, jag var nere på 92 som lägst med LCHF, så jag vet att det går, men huvudsaken för mig är att ha en starkare kropp som orkar bära sig själv, känna mig mer hälsosam och förhoppningsvis tappa fett. Jag är inte ute efter en pinnsmal kropp med magrutor och thigh gap eller något sådant, jag vill bara trivas i mitt eget skinn och känna stolthet över att jag har åstadkommit något med mig själv. :)
Som ni såg på bilderna jag la upp här för ett tag sedan märks det redan skillnad, främst gällande magen och midjepartiet, och min pojkvän säger att det märks en del på ryggen också. Samt att jag har blivit starkare. Så jag fortsätter kämpa på, helt enkelt!
Jag räds fortfarande att möta släkt och så i England då en del av mig fortfarande skäms över att jag blivit såhär "stor" eller "tung" eller vad man nu vill kalla det. Jag försöker ignorera alla dumma tankar som viskar strunt och istället fokusera på det positiva i att jag gör något åt saken, att jag är en bra bit på väg och att förändringar inte sker över en natt. Men jag är inte en tålmodig människa, speciellt inte när det gäller mig själv, så det är svårt. Jag vet innerst inne att det inte spelar någon roll hur jag ser ut eller inte ser ut, men det är på grund av tidigare kommentarer som det ändå känns jobbigt.
Utöver detta har vi blivit med kattungar igen! Tre små grå pälsbollar dök upp, och vi har redan hittat hem till en av dem, kanske två, så det är nice. Lär komma upp bilder på dem när de inte är lika nyfödda... Haha!
Music Makes Sense tar slut nu i veckan, eller ja, vi har sommaruppehåll. Känns trist, det har blivit ont om tillfällen vi faktiskt setts nu senaste månaden, med båda grupperna. Men jag hoppas att vi kommer igång igen till hösten och kör på ordentligt då.
Jag längtar efter att kunna bada i sjöar och hav, så jag tycker solen kan värma upp lite vatten åt mig nu.
Mer än så har jag nog inte att säga för tillfället, får se när det dyker upp nya "progress bilder" här, men det är sådant som märks!
Ha det fint. :)
