Not in a very good place at the moment...
Känns som att min värld vänds upp och ned titt som tätt. Ena sekunden är allt bra; som det ska, nästa är det kaos och ångestfyllt. Tror att det värsta med det är att jag inte kan göra annat än ge det tid. Ha tålamod. Vilket jag är riktigt urusel på. Tänker inte gå in närmare på det, men saker är långt ifrån hur jag vill att de ska vara. Gällande mycket.
Linköping var trevligt, ska försöka hänga där en del i sommar, det är ändå där majoriteten av vännerna finns liksom. Jag saknar att umgås med människor.
Längtar otroligt mycket efter England. Vill träffa min syster, resten av släkten, framförallt komma härifrån. Komma hem. Känna mig hemma. Samtidigt ligger det någon form av ångest inför det, på grund av min vikt. Den har kommenterats förr, och även om jag jobbar på det så är det fortfarande något av det känsligaste som finns i min värld. Jag såras lätt. Försöker förringa alla sådana dumma tankar och fokusera på allt som kommer vara bra med resan istället.
Var hos psykologen idag. Eller ja. Jag trodde att jag skulle träffa den jag skulle ha som samtalsterapeut. Icke. Det var ett bedömningsmöte för att se om jag behöver utredas... Hon trodde jag sökte för ADHD. Känns ju verkligen asbra att de har koll. Not.
Som jag uppfattade det när jag blev remitterad dit skulle jag få en samtalsterapeut och en utredning. Inte möten om eventuell utredning. Men jag vet inte, det får bli som det blir, orkar inte riktigt bråka längre. Egentligen bryr jag mig inte om ifall jag har någon diagnos eller inte, vill bara inte bli överrumplad, i princip självmordsbenägen och handlingsförlamad när ångesten slår till och allt vänder på en bråkdels sekund som det gör emellanåt. Har varit stabil ett bra tag nu dock, vilket skrämmer skiten ur mig. Dels vet jag inte vad mitt normalläge är då jag inte minns hur jag var före medicinen, och medicinerade versionen av mig är det enda jag har att jämföra med. Jag vet inte om jag är hypomanisk, eller om jag bara är. Jag vet inte om jag har ovanligt lite eller mycket energi i perioder. Jag vet inte ens vem jag är. Jag är bara så otroligt vilse, och det enda jag ber om är ett mentalt överlevnadskit så att jag inte går och gör dumma saker när något går åt helvete i mitt liv. Tankarna har funnits där sedan innan tonåren, det är sjukt egentligen. Jag ser mina systerdöttrar vara samma ålder jag var när allt började med självskadandet och förstår inte ens hur en sådan tanke kunde existera hos någon så ung. Fucked up rent ut sagt. Jag har inte skadat mig på ett antal månader, vet inte hur många, håller inte räkningen, men bara för att handlingen inte sker betyder det inte att jag är fri. Min go-to tanke är att hitta ett sätt att döva smärtan på. Vilket sätt som helst. Jag vill kunna vara medicinfri och stabil, vara förmögen att tackla svårigheter som vanliga dödliga gör. That's all.
Var rätt låg efter psykologmötet i alla fall, gick och skrev in mig på AF och önskade mest att jag slapp käcka kommentarer och fakeat intresse i vem jag är och vad jag tycker om. Anyhow, nu är det gjort och med lite tur på min sida kan jag sjukskriva mig snart så att jag inte får mer att hugga tag i än jag är kapabel till. Nivån allt är på nu, rent jobbmässigt, passar mig utmärkt, och jag tror inte jag klarar av mer än så just nu. Men, det är ingen trygg inkomstkälla, så jag vill vara en "blodigel på samhället", som en "vän" så fint uttryckte sig förra gången jag gick på soc, igen. Eller om det blir från FK, I don't know.
Mångfacetterat inlägg. Eller inte. Tror 90% av min blogg handlar om min psykiska ohälsa och saker som skiter sig. Go positivity!
Ska i alla fall träna imorgon, helgen blir oerhört ensam, vilket är jobbigt, men jag skulle inte gå in på det. Så jag avslutar nu.
Bye.
No comments:
Post a Comment