Fick underdelen till min ihopknåpade bikini idag. Finns inte en chans att jag visar mig i någon av delarna. Jag äcklas av min kropp och jag kan inte lura mig själv längre. Spelar ingen roll att flödet på Instagram är fullt av body positive-människor, kan glädjas åt att de vunnit kampen och går i bikini oavsett kroppshydda. Men jag är inte en av dem. Jag hatar mitt fett och mina valkar. Jag avskyr mina bristningar och min knöliga hy. Tänker gömma mig i shorts och tshirtar även den här sommaren. Jag accepterar inte min kropp som den är. Jag älskar den inte. Jag är inte nöjd eller okej med hur jag ser ut.
Och det är sanningen.
Tuesday 16 June 2015
Wednesday 10 June 2015
Sommarkänsla sammanfattad i två album.
I högtalarna just nu: Blåjeans - Kent
Det finns ett par album som alltid har sommarfeeling för min del, solens värme och allt som hör till sommaren har på något sätt bakats in i dem. Album jag lyssnat frenetiskt på under ledighetens varma bölja. Så jag tänkte dela med mig av dels två bra album, samt nostalgitrippa och minnas lite...
Första albumet är Kent - Kent, börjar där då den strömmar ur högtalarna i skrivande stund.
Deras första album fick jag på en bränd skiva av en klasskompis som gärna delade med sig av Kent då jag var den enda andra i klassen som på den tiden uppskattade dem. Jag tror dock att jag fick skivan på vintern i 8:an eller något, men... snabbspola fram till sommaren 2008, vi bodde i Gamleby, i en lägenhet på Hagahöjden, och jag låg många timmar ute på balkongen och solade så mycket jag orkade (ungefär 30-40 minuter åt gången... haha) med just det här albumet i antingen lurarna eller högtalarna beroende på om jag var ensam eller inte. Det är svårt att beskriva känslan jag får av typisk sommarmusik, men en bild jag ofta får upp i huvudet som kopplas samman till den är dammiga vägar och gassande sol i en cabbad bil. Inget jag upplevt, men det är en känsla som ändå existerar. Det är en känsla av nostalgi, en släng vemod och slags glad ångest. Det låter rätt illa, men är en känsla jag tycker om. Jag kan få den året runt, men extra påtagligt är det såklart när sommaren är utanför fönstret.
Det andra albumet är Californication - Red Hot Chili Peppers. Ingen surprise där kanske, och för ett par dagar sedan firade albumet sin 16-årsdag. Känns rätt galet att de funnits i mitt liv så länge redan. Hur som helst, jag införskaffade albumet när det var nytt, sommaren 1999, och skivan gick på repeat större delen av den sommaren. Jag minns att jag hoppade i min säng till I Like Dirt och även om plattan varit med mig i alla årstider och år sedan dess blir den något extra på sommaren, jag får den där dammiga känslan av sommar när jag lyssnar på Easily exempelvis.
Jag sitter i samma rum som då, tittar ut genom samma fönster, och får känslan av att vara 7 år igen, och jag tycker om att få känna så varje sommar.
Åker till England om 10 dagar... Tänkte ha mina sommaralbum igång och börja planera packning... Hoppas ni har det bra, och tipsa mig gärna om sommarlåtar om ni har några! :)
Det finns ett par album som alltid har sommarfeeling för min del, solens värme och allt som hör till sommaren har på något sätt bakats in i dem. Album jag lyssnat frenetiskt på under ledighetens varma bölja. Så jag tänkte dela med mig av dels två bra album, samt nostalgitrippa och minnas lite...
Första albumet är Kent - Kent, börjar där då den strömmar ur högtalarna i skrivande stund.
Deras första album fick jag på en bränd skiva av en klasskompis som gärna delade med sig av Kent då jag var den enda andra i klassen som på den tiden uppskattade dem. Jag tror dock att jag fick skivan på vintern i 8:an eller något, men... snabbspola fram till sommaren 2008, vi bodde i Gamleby, i en lägenhet på Hagahöjden, och jag låg många timmar ute på balkongen och solade så mycket jag orkade (ungefär 30-40 minuter åt gången... haha) med just det här albumet i antingen lurarna eller högtalarna beroende på om jag var ensam eller inte. Det är svårt att beskriva känslan jag får av typisk sommarmusik, men en bild jag ofta får upp i huvudet som kopplas samman till den är dammiga vägar och gassande sol i en cabbad bil. Inget jag upplevt, men det är en känsla som ändå existerar. Det är en känsla av nostalgi, en släng vemod och slags glad ångest. Det låter rätt illa, men är en känsla jag tycker om. Jag kan få den året runt, men extra påtagligt är det såklart när sommaren är utanför fönstret.
Det andra albumet är Californication - Red Hot Chili Peppers. Ingen surprise där kanske, och för ett par dagar sedan firade albumet sin 16-årsdag. Känns rätt galet att de funnits i mitt liv så länge redan. Hur som helst, jag införskaffade albumet när det var nytt, sommaren 1999, och skivan gick på repeat större delen av den sommaren. Jag minns att jag hoppade i min säng till I Like Dirt och även om plattan varit med mig i alla årstider och år sedan dess blir den något extra på sommaren, jag får den där dammiga känslan av sommar när jag lyssnar på Easily exempelvis.
Jag sitter i samma rum som då, tittar ut genom samma fönster, och får känslan av att vara 7 år igen, och jag tycker om att få känna så varje sommar.
Åker till England om 10 dagar... Tänkte ha mina sommaralbum igång och börja planera packning... Hoppas ni har det bra, och tipsa mig gärna om sommarlåtar om ni har några! :)
Tuesday 2 June 2015
Typ återhämtat mig?
Lustigt det där, att ge blod, det var som att existera i slow motion efteråt. Har varit sjukt trött, känt mig hängig och småsjuk, varit orkeslös, blivit andfådd av ingenting... Men jag tror att jag är på banan igen. Förmodligen bröt det ut en liten förkylning i och med "åderlåtningen", vilket de mer eller mindre varnar för. Man ska inte ge blod om man känner sig sjuk, för det blir bara värre då, jag var lite osäker, men kände mig mer frisk än sjuk så jag körde på. Och well, jag har varit en zombie i några dagar, men det är lugnt nu.
Tränade i söndags, körde på rätt hårt på överkroppen och det känns än kan jag säga. Kände mig inte särskilt svag i musklerna, utan klarade av allt jag ville göra utan några problem, men när jag skulle ta min kilometer på bandet var jag slutkörd redan efter 200 meter, vilket kändes hur löjligt som helst, men jag körde på en stund till och nöjde mig med en halv kilometer, ville inte ta ut mig helt, speciellt inte om jag nu höll på att bli sjuk liksom. Träningsvärken dök upp redan på kvällen, trots att jag fick i mig proteiner relativt snabbt efter träningen, och den sitter i fortfarande. Förmodligen för att jag körde på lite för hårt med ganska ovana muskelgrupper och ökade antalet repetitioner eller vikt i andra övningar. MEN, det är lugnt. Ska dit idag igen, och ska se till att det blir en kilometer på bandet den här gången!
I övrigt gällande träning har jag påbörjat en 30 day abs challenge, försökte mig på något liknande förra året vid den här tiden, men gav upp efter första dagen då jag var helt otränad och rätt omotiverad... Men i och med att jag ändå tränar flera gånger i veckan hoppas jag att jag ska kunna klara mig den här gången. Det kommer visserligen en Englandsresa mitt i, men det bör inte spela någon roll, har inte tänkt ta semester från träningen även om den inte blir på gymmet jämt. Men utmaningen kan jag göra var som helst, det handlar om situps, crunches, benlyft och plankan. De tre förstnämnda är genomförbara utan något större problem, men plankan gör verkligen att hela min kropp skriker och brinner... Förstår inte varför den är så sjukt intensiv, men jag körde första dagen idag (för typ 20 min sedan) och 10 sekunder har nog aldrig varit så långa någonsin. Galet. Hoppas verkligen att jag inte ger upp den här gången! (Handlar om självdisciplin, men jag vet att jag gärna ger upp när saker blir FÖR jobbiga...)
Vikten ligger på 118,4 kg för tillfället, och jag försöker att inte lägga så stor vikt (hehe) vid siffrorna på vågen då jag bygger muskelmassa och den väger mer än fett. Gällande min vikt har jag kommit fram till att jag är mer okej med att väga över 100 kg så länge det är p.g.a. muskler, men vill väl helst ned till en tvåsiffrig vikt igen. Hamnar jag någonsin på 95 kg är jag mer än nöjd, jag var nere på 92 som lägst med LCHF, så jag vet att det går, men huvudsaken för mig är att ha en starkare kropp som orkar bära sig själv, känna mig mer hälsosam och förhoppningsvis tappa fett. Jag är inte ute efter en pinnsmal kropp med magrutor och thigh gap eller något sådant, jag vill bara trivas i mitt eget skinn och känna stolthet över att jag har åstadkommit något med mig själv. :)
Som ni såg på bilderna jag la upp här för ett tag sedan märks det redan skillnad, främst gällande magen och midjepartiet, och min pojkvän säger att det märks en del på ryggen också. Samt att jag har blivit starkare. Så jag fortsätter kämpa på, helt enkelt!
Jag räds fortfarande att möta släkt och så i England då en del av mig fortfarande skäms över att jag blivit såhär "stor" eller "tung" eller vad man nu vill kalla det. Jag försöker ignorera alla dumma tankar som viskar strunt och istället fokusera på det positiva i att jag gör något åt saken, att jag är en bra bit på väg och att förändringar inte sker över en natt. Men jag är inte en tålmodig människa, speciellt inte när det gäller mig själv, så det är svårt. Jag vet innerst inne att det inte spelar någon roll hur jag ser ut eller inte ser ut, men det är på grund av tidigare kommentarer som det ändå känns jobbigt.
Utöver detta har vi blivit med kattungar igen! Tre små grå pälsbollar dök upp, och vi har redan hittat hem till en av dem, kanske två, så det är nice. Lär komma upp bilder på dem när de inte är lika nyfödda... Haha!
Music Makes Sense tar slut nu i veckan, eller ja, vi har sommaruppehåll. Känns trist, det har blivit ont om tillfällen vi faktiskt setts nu senaste månaden, med båda grupperna. Men jag hoppas att vi kommer igång igen till hösten och kör på ordentligt då.
Jag längtar efter att kunna bada i sjöar och hav, så jag tycker solen kan värma upp lite vatten åt mig nu.
Mer än så har jag nog inte att säga för tillfället, får se när det dyker upp nya "progress bilder" här, men det är sådant som märks!
Ha det fint. :)
Tränade i söndags, körde på rätt hårt på överkroppen och det känns än kan jag säga. Kände mig inte särskilt svag i musklerna, utan klarade av allt jag ville göra utan några problem, men när jag skulle ta min kilometer på bandet var jag slutkörd redan efter 200 meter, vilket kändes hur löjligt som helst, men jag körde på en stund till och nöjde mig med en halv kilometer, ville inte ta ut mig helt, speciellt inte om jag nu höll på att bli sjuk liksom. Träningsvärken dök upp redan på kvällen, trots att jag fick i mig proteiner relativt snabbt efter träningen, och den sitter i fortfarande. Förmodligen för att jag körde på lite för hårt med ganska ovana muskelgrupper och ökade antalet repetitioner eller vikt i andra övningar. MEN, det är lugnt. Ska dit idag igen, och ska se till att det blir en kilometer på bandet den här gången!
I övrigt gällande träning har jag påbörjat en 30 day abs challenge, försökte mig på något liknande förra året vid den här tiden, men gav upp efter första dagen då jag var helt otränad och rätt omotiverad... Men i och med att jag ändå tränar flera gånger i veckan hoppas jag att jag ska kunna klara mig den här gången. Det kommer visserligen en Englandsresa mitt i, men det bör inte spela någon roll, har inte tänkt ta semester från träningen även om den inte blir på gymmet jämt. Men utmaningen kan jag göra var som helst, det handlar om situps, crunches, benlyft och plankan. De tre förstnämnda är genomförbara utan något större problem, men plankan gör verkligen att hela min kropp skriker och brinner... Förstår inte varför den är så sjukt intensiv, men jag körde första dagen idag (för typ 20 min sedan) och 10 sekunder har nog aldrig varit så långa någonsin. Galet. Hoppas verkligen att jag inte ger upp den här gången! (Handlar om självdisciplin, men jag vet att jag gärna ger upp när saker blir FÖR jobbiga...)
Vikten ligger på 118,4 kg för tillfället, och jag försöker att inte lägga så stor vikt (hehe) vid siffrorna på vågen då jag bygger muskelmassa och den väger mer än fett. Gällande min vikt har jag kommit fram till att jag är mer okej med att väga över 100 kg så länge det är p.g.a. muskler, men vill väl helst ned till en tvåsiffrig vikt igen. Hamnar jag någonsin på 95 kg är jag mer än nöjd, jag var nere på 92 som lägst med LCHF, så jag vet att det går, men huvudsaken för mig är att ha en starkare kropp som orkar bära sig själv, känna mig mer hälsosam och förhoppningsvis tappa fett. Jag är inte ute efter en pinnsmal kropp med magrutor och thigh gap eller något sådant, jag vill bara trivas i mitt eget skinn och känna stolthet över att jag har åstadkommit något med mig själv. :)
Som ni såg på bilderna jag la upp här för ett tag sedan märks det redan skillnad, främst gällande magen och midjepartiet, och min pojkvän säger att det märks en del på ryggen också. Samt att jag har blivit starkare. Så jag fortsätter kämpa på, helt enkelt!
Jag räds fortfarande att möta släkt och så i England då en del av mig fortfarande skäms över att jag blivit såhär "stor" eller "tung" eller vad man nu vill kalla det. Jag försöker ignorera alla dumma tankar som viskar strunt och istället fokusera på det positiva i att jag gör något åt saken, att jag är en bra bit på väg och att förändringar inte sker över en natt. Men jag är inte en tålmodig människa, speciellt inte när det gäller mig själv, så det är svårt. Jag vet innerst inne att det inte spelar någon roll hur jag ser ut eller inte ser ut, men det är på grund av tidigare kommentarer som det ändå känns jobbigt.
Utöver detta har vi blivit med kattungar igen! Tre små grå pälsbollar dök upp, och vi har redan hittat hem till en av dem, kanske två, så det är nice. Lär komma upp bilder på dem när de inte är lika nyfödda... Haha!
Music Makes Sense tar slut nu i veckan, eller ja, vi har sommaruppehåll. Känns trist, det har blivit ont om tillfällen vi faktiskt setts nu senaste månaden, med båda grupperna. Men jag hoppas att vi kommer igång igen till hösten och kör på ordentligt då.
Jag längtar efter att kunna bada i sjöar och hav, så jag tycker solen kan värma upp lite vatten åt mig nu.
Mer än så har jag nog inte att säga för tillfället, får se när det dyker upp nya "progress bilder" här, men det är sådant som märks!
Ha det fint. :)
Subscribe to:
Posts (Atom)