Nobody Weird Like Me

Det är vid såna här tillfällen jag kan sakna dig. 

Sakna att vi kunde sitta och nörda tillsammans, som nu, när jag hittat Johns guitar tracks till BSSM. Vi skulle sitta och lyssna med tindrande ögon; vara helt inne i "the fourth dimension" och dela vår kärlek och passion för dem, för honom framförallt, med varandra...

Sen minns jag resten av "oss", och vips så är saknaden över.
Ibland undrar jag dock den någonsin inträffar hos dig med.

Will this body of mine ever behave?

Woman dissolved into the sea, a body of water that's calling me


Blev ingen dans idag, riktigt trist, hade sett fram emot det, men det blir av förr eller senare. Försöker behålla peppen till dess!

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag mår dåligt igen, rent fysiskt alltså. Är skakig, känner mig svag, trött hela tiden... Illamående. Det kan ha med medicinen att göra, hade noll koll på den när jag var sjuk så idag var första gången jag tog den på drygt en vecka, vilket inte är bra alls. I know. Skulle mycket väl kunna vara bieffekter av den. Men det känns onödigt att jag ska behöva känna mig sjuk bara för det... Var ashungrig förut, beställde pizza (inte på kredit den här gången, jag lovar, pappa!) fick inte ens i mig halva förrän jag mådde illa. Gör det nu med om jag tänker på den. Eller mat i allmänhet. Känns som att jag har feberfrossa på gång och jag vill mest dricka några liter vatten och sen sova. Finns inget som hindrar mig ifrån att göra det, men jag gillar inte att jag mår såhär.

Mami kommer hit imorgon i alla fall, kanske kan få någon ordning här då, allt har liksom gått utför som vanligt... ännu mer så efter the creepy weekend. Jag är sämst på att ta hand om mitt hem.

Hoppas på en bättre dag imorgon. Helst mer produktiv också.

Nu ska jag dricka vatten. Eller saft kanske.


Under water where thoughts can breathe easily, far away you were made in a sea just like me

Stanton Warriors

Dagen började riktigt dåligt, resulterade i att jag missade sista dagen i skolan den här veckan. Känns inte alls särskilt bra att ha varit borta 4 dagar i rad nu, men det känns ändå mer okej när det inte bara handlat om psykiskt mående. Rätt fucked up egentligen, att fysiska åkommor känns mer valid som ursäkt än ens psykiska mående... Aaaaanyhow, ska inte snöa in mig på det nu.

FÖR...

När jag väl började om min dag möttes jag av massa fina och kloka ord av en lika fin och klok vän som fattats mig på senaste tiden, och det lifted my spirits. Det i kombination med Stanton Warriors på hög volym gjorde att det där härliga pirrandet i magen satte igång, det som betyder att man är pepp på livet och sitter och småstudsar i sin säng non stop. Det ska dansas imorgon så jag ska börja min uppvärmning redan idag och komma in i flowet så att det bara är att köra när vi ses. Ska se till att min tutting combo sitter i muskelminnet, finslipa på den och öva på pops och handflow, samt bara vara i nuet och känna kärleken till dansen som finns inuti mig. Någonstans. Den kärleken som gör att man släpper alla hämningar och bara kör.

PEEEEEEEEEPPAAAAAAA!

Stanton Warriors gör mig löjligt pepp och uppåt, ska dra in min stora spegel hit (till sovrummet) och börja dansa nu tror jag, kan inte sitta still ändå.

WOHO.

Hoppas alla får en finfin långhelg om ni har en sådan, annars... får ni ha det awesome ändå :D

Dreams, love, life

Dreams:

Riktigt mysko drömmar, ganska random mix av människor och jag tror att två av drömmarna vävdes ihop på något sätt. I ena drömmen hade Andreas skrivit till mig på Qruiser (jag minns att jag reagerade på det i drömmen också då han dels har blockat mig där men även tvärtom) och sagt att han saknade mig, typ. Anyhow, i den andra drömmen var jag mitt uppe i något framträdande som var inbakat i något weird (dreams are weird... finns nästan aldrig någon logik i mina i alla fall) och han dök upp. Han hade letat reda på mig. Det var riktigt obehagligt. Tror absolut inte att det kommer hända, men just meddelandet i första drömmen kändes så verkligt att jag bara nyligen insåg att det inte hade hänt... (loggade in på Qruiser och självklart fanns inte meddelandet där.) Gillar verkligen inte när drömmar känns så verkliga. Har bara dåliga minnen ifrån sånt...

Love:

Fördrev tid på Existenz tidigare idag, kollade länkar jag inte kollat på tidigare och upptäckte till min stora förskräckelse/förtjusning att jag missat en "10 bästa RHCP-låtarna"-länk. (Förskräckelse över att jag inte sett den tidigare då jag tydligen klickat på länkar som var precis före och efter den länken, förtjusning då jag kunde titta på den nu... fast då.) Hur som helst, hatar rösten som snackar i såna listvideor, men, alla låtar de hade med (om jag inte misstar mig nu... och var det inte alla låtar så var det kanske alla utom en) var från tide(r)n(a) då John spelade i bandet. Jag satt och skrek mot datorn "I F*CKING MISS JOHN!" med händerna över hjärtat medan jag gungade fram och tillbaka till musiken... Like some crazy woman... Kan bli sådär nykär i dem lite då och då, och oftast är det renewed love för hela bandet, alla medlemmar och alla album på samma gång... emellanåt kan jag bli One Hot Minute-beroende och tycka att det smutsiga, drogade soundet är det bästa som finns... Men just idag gjorde det ont i mig, för jag kände verkligen en djup saknad efter John. Det var musikvideoklipp varvade med klipp från när de spelat låtarna live... och liveklippen var med Josh. Jag älskar Josh, han är fantastisk. MEN HAN ÄR INTE JOHN. Och att se/höra John i låtarna för att sen på en gång se/höra Josh liveversion av samma låtar... It's just not the same.
JAG VET ATT DET HÄR ÄR ETT FAN-GIRL MOMENT.
I en perfekt värld skulle John komma tillbaka till bandet, inte för att ersätta Josh, för med dem båda i bandet skulle vi förmodligen få höra Dosed live, men det kommer aldrig att hända... Och varje gång jag inser det, for real, är det som att någon hugger mig i hjärtat. Jag saknar Johns solon, hans backing vocals, den råa energin och känslan... All that gloriousness spewing out from the fourth dimension... Det var riktigt sorgligt, vackert och förgörande att trycka på den länken. Jag älskar John Frusciante, och jag saknar honom i RHCP, äckligt mycket.

Life:

Jag är inte helt frisk än, enligt läkare har jag inte halsfluss i alla fall, så det är bara att vänta ut skiten. Det har typ övergått till att bara göra ont på ena sidan i halsen nu och så har jag börjat bli snorig och hostar som en idiot emellanåt. Great. Ger nog upp planen på att sjunga på avslutningen, känns inte som att jag kommer vara frisk nog att öva ändå. Första sommaravslutningen som jag inte är en del av på det sättet. Weird. Well, utöver det finns skolångesten kvar som vanligt... Slutar nästa torsdag och har fortfarande a shit load of arbeten som behöver göras. Tappade gnistan rätt rejält när jag insåg att jag inte blir godkänd i samhällskunskapen... varit borta för många timmar i allmänhet för att det här året ens ska godkännas när det gäller tidsomfattningen, inte för att jag tror att skolan kommer agera and f*ck me over eller så... men det blir liksom bara "what's the point?". Jag röstade inte igår. Jag får panik på alla uppdateringar på Facebook om politik. Jag hade tänkt rösta, men jag var inte frisk nog att ta mig till en vallokal, och jag har egentligen inget emot uppdateringar om politik för det är helt sjukt att SD fick så många röster, men jag blir bara.... overwhelmed av det hela, antar jag. Känner mig som en idiot som inte röstade och får i princip dödsångest av att det kommer bli nazi galore 2.0 och att vi allihop måste agera NU NU NU NU NU. Drar bara kopplingar till att allting närmar sig slutet. Alla predikningar man hört. De saker man läst om i Uppenbarelseboken... (even though it's been years, så sitter det ett och annat kvar därinne från allt det) och, egoistiskt nog, så är det enda jag kan tänka "jag ORKAR inte."
Är medveten om hur vrickat allt det här låter, men det är bara så mina tankegångar har varit under dagen... och jag får bara damp på det. Det känns bara hopplöst och oundvikligt, och då blir jag den lata, bekväma idioten som frågar sig "varför ens försöka göra något åt det?"
Awful.
Tro mig, om några dagar, när jag frisknat till, hämtat nya krafter och hämtat ut mer medicin så serotoninnivån är som den ska så lär jag vara en mer... optimistisk person? Perhaps. Men just nu är allt bara asjobbigt. Min blotta existens är jobbig. Så jag ska bosätta mig i mitt badkar, fyllt med ljummet vatten, och titta på andras misär i form av Dr. Phil-avsnitt.

Att svettas är för övrigt typ the passive aggressive way för kroppen att säga "I hate you".
Allt blir bara skit av att svettas.
Jag blir seriöst bitter.

Kan jag få bli frisk någon gång?

UGH.

Weird ass blogginlägg, deal with it.

Some things never change

Det var jobbigt i ett par dagar efter hela grejen med David/Andreas, och det blev på något sätt verkligare när jag återgav allt i text här på bloggen. Jag tänker på det emellanåt, men tänker inte älta det, för ingenting hände så det finns ingen anledning att haka upp sig på skiten. It's in the past.
Fick besök av Ronny i tisdags, för att byta ämne, vilket var kul. Var länge sen vi sågs så det var trevligt att catch up liksom. I torsdags åkte jag hem till Esther och sov där till fredagen, vaknade tiiiidigt med feber och sjukt ont i halsen. Har sen dess lyckats ta mig hem efter mycket om och men och legat i min säng med vad som lär vara halsfluss och känt mig döende. Ska uppsöka läkare imorgon och förhoppningsvis få kåvepenin så jag blir frisk från skiten. Mått riktigt uruselt och typ levt på panodil och drickyoghurt när jag inte sovit. Mamma och pappa kommer hit imorgon, det här har varit första gången jag varit riktigt sjuk ensam liksom, så jag har saknat dem. Visst, jag var rejält sjuk i Afrika också, men jag hade ju folk som tog hand om mig hela tiden. Esther handlade åt mig igår, men utöver det har jag varit lonely. Hemskt.
Jag borde nog sova, men är mitt inne i ett spännande dubbelavsnitt av Dr. Phil...

Hade egentligen mycket mer på hjärtat, men skrivflowet ville inte infinna sig nu så det här blev bara random babbel.
Oh well... another day perhaps.

Thank you, it's been another bloody Monday...

A day of aftermath.

Har mått rätt kasst idag, varit nervös och orolig liksom... När jag gick till skolan kollade jag bakom mig flera gånger för det kändes som att det var någon bakom mig. Såg liksom saker i ögonvrån, kändes bara obehagligt. Ju mer jag tänker på de desto mer inser jag vilken otroligt sjuk situation jag försatte mig i. Har knappast bråttom med att träffa nya människor från nätet i vanliga fall, och nu känner jag inte ens för att hänga på de sidorna och prata med folk.

Vet dock att jag har världens finaste familj och vänner som stöttar mig, ber för mig, skickar styrka och finns där genom allt. Tackar Gud att det inte hände något värre, känner verkligen att jag blev buren genom helgen, för jag ser på mig själv nu och förstår inte var den styrkan att hantera situationen skulle komma ifrån annars. Och att prata om Gud är inget jag gör ofta, om alls. Men lugnet jag kände trots allt som hände... Jag försöker inte säga att jag inte kände mig trygg tack vare vänner och så, det är klart att jag gjorde det. De var ju de fysiska manifestationerna av trygghet som fanns där, på plats. Men jag bara hade mig själv, i just de stunderna, så känner jag nu att jag inte var ensam i det. Och det förtjänar min tacksamhet. That's all.

Var i alla fall i skolan och gjorde mitt bästa, känns rätt bra på den fronten nu. Pratade med Murrä lite om F-linjen också och det verkar ljusna lite på det området, vågar inte hoppas på något, men det jag fått höra från lärare säger studerande på F är bullshit i alla fall, vilket känns... bra. Tittade in hos Carola också, sökte till Tema Kommunikation och Tema Samhälle-människa, bara för att ha sökt något, är inte sugen på någon av de kurserna, men jag tänker inte lämna Valla bara sådär. Dessutom har jag ju tillval som kan göra livet roligare. Funderar på att välja projekt, spanska och kanske matte 3 (haha, jag måste vara galen...) om projekt finns då... Om inte gör nog dubbelmatte inget om man ska försöka sig på den kursen alls. På tal om matten så ska jag skriva prov i kapitel 3 på måndag, hoppas det går bra.

Tror det här blir en bra vecka. Ska träffa Ronny imorgon, var länge sen vi sågs, så det ska bli kul! På onsdag är det vårdag i skolan, vilket betyder dans med Franji för min del, vilket alltid är nice. Torsdag... Well, inget speciellt händer då vad jag vet, men på fredag kommer det pengar igen, får se vad helgen innehåller. Allt är bättre än den som precis varit i alla fall! (Förutom hänget med Esther, det är alltid ganska epic alltså.)
Veckan efter går vi bara tre dagar i skolan.. och veckan efter det är det avslutning.
What the...

Idag är det tre månader sen vi flög hem från Afrika... Sjukt, att tiden gått så fort, vissa dagar saknar jag det mycket.

Nu ska jag försöka mig på lite matlagning av något slag och sen ska jag njuta av kvällen med nyaste avsnittet av Game of Thrones. Tror jag lägger mig tidigt ikväll, är trött som vanligt... Så det lär behövas.

Blev förvånad över antalet läsare på senaste inlägget, alltid intressant att det är hemskheter som lockar mest... Vill i alla fall säga tack till alla som kommenterat och varit stöd, känns bra att veta att det inte bara är jag som anser att han är sjuk.

Ha en fortsatt fin kväll, people!

Mötet med en sjuk person

Nedan följer händelserna som varit min helg, det är ett långt inlägg, men det är rätt underhållande (och smått skrämmande) läsning. Here we go!

Det började på Qruiser. (Man kan tycka att jag bör ha lärt mig något av den sidan...) Jag fick ett meddelande av en människa som verkade intressant, som inte var som större delen av medlemmarna på den sidan som bara är där för att ragga på diverse vulgära sätt. Vi började prata om allt mellan himmel och jord, djupa frågor, livet, och vi klickade rätt fort. Efter ett antal meddelanden hit och dit övergick det till sms istället, vi hördes då och då.
   Han hette David och var 25 år fick jag veta, bodde i Tullinge i Stockholm, älskade fotboll och höll på Hammarby och tränade mycket. Vi pratade i telefon en gång, i typ två timmar. För mig, som avskyr telefonsamtal och helst slipper sånt är det en ganska stor grej, att känna lugn och att det var kul att prata i telefon med någon. Jag blev lugn av honom, det var som att han tog fram det bästa i mig... utan att ens behöva anstränga sig. Det var häftigt, jag kände acceptans precis som jag var. Efter någon vecka började vi prata via Skype. Jag hade dagen innan fått se en bild på Davids ansikte för första gången, det efter att jag bad om att få veta hur han såg ut för det kändes konstigt att lära känna någon så fort utan att ha ett ansikte att koppla till personen. I Skype hade vi camarna igång och skrattade och pratade i timmar. Allt kändes så naturligt, som att vi hade känt varandra hur länge som helst. Jag behövde aldrig förklara varför jag tyckte eller kände på olika sätt, han förstod och accepterade mig oavsett... Det kändes overkligt, jag har aldrig upplevt det så tidigare. Han var inte som någon annan, allt var bara... enkelt med honom. Bör tillägga här att jag inte hade några romantiska känslor för honom, det kändes bara som en djup vänskap som hade saknats hela mitt liv. Vi hade pratat om att träffas och plötsligt, utan att jag riktigt hann tänka efter eller uppfatta att det hände, var hans biljett bokad hit.
   Fredagen den 16:e klockan 17:00 skulle David vara i Linköping, för att träffa mig. Jag var självklart nervös, det är alltid pirrigt att träffa någon för första gången. Jag mötte upp honom på Resecentrum och det var såklart lite stelt i början, vi tog bussen hem till mig i Ryd och la oss i sängen (nej, inte på det sättet, det är bara där man hänger när man är hos mig... mitt vardagsrum är liksom inte det sociala rummet här) och pratade om allt möjligt. Tanken med besöket var ju att lära känna varandra på riktigt och som han sa "visa att det är precis likadant som i Skype". Vi pratade om våra familjer och jag frågade honom "så vad heter du mer än David?" och det var där saker började bli konstiga... Han sa "jo, alltså, jag... heter inte David." Min första tanke var "men, inte nu igen" (jag har pratat med andra som sagt att de heter något annat, försiktighetsåtgärd på nätet liksom... men deras riktiga namn har ju kommit fram rätt fort sen, typ andra gången man pratat) men jag tänkte inte så mycket på det... Det visade sig i alla fall att han hette Andreas. Jag frågade honom varför han sagt att han hette David, och varför han inte berättat att han inte hette det tidigare. Han drog en bortförklaring om att inte vilja säga sitt riktiga namn över nätet (vilket jag förstår... till viss del) och att han bara "glömt bort" att säga något sen. Först tänkte jag inte på det, men jag insåg lite senare att jag hade kallat honom David i både sms och i Skypesamtal utan att han rättat mig. Jag släppte det dock just då och vi fortsatte prata. Vi berättade om våra familjer och lite allt möjligt, sen kom vi in på födelsedagar. Jag visste att han var född i fiskarnas tecken och jag är född skorpion (enligt våra stjärntecken är vi "the perfect match") och det betydde att han fyllt år redan. Så jag frågade när hans födelsedag var och den var 15:e mars. Jag vet inte exakt hur det kom fram, men han sa "för jag är ju 27..." och då hajade jag till. David, 25 år var alltså Andreas, 27 år. Jag sa ingenting, men tyckte att det var lite konstigt att han sagt att han var 25, men det var också i början när vi pratade... ungefär samtidigt som jag fick veta hans "namn", så jag tänkte att det var samma grej som med att inte säga sitt namn.
   Dock började obehaget sprida sig i kroppen. Det hjälpte inte att han började pussa mig heller. I början brydde jag mig inte, det var ungefär som att pussa på sin kompis liksom... Inga känslor, inget sexuellt alls, jag skrev till och med till Esther att han kändes mer som en bögkompis just för att det inte fanns någon spänning mellan oss på det sättet alls. Men. Det märktes att han var dominant, han la sig över mig för att... jag vet inte... mysa? Jag kände extremt obehag även om jag inte tänkte att han skulle försöka något, jag kände mig inte rädd för att bli våldtagen men det var otroligt obehagligt ändå. Jag hade precis träffat den här människan, och det hade kommit fram att han inte hette eller var så gammal som han sagt. Det låter väldigt konstigt, och jag förstår det inte själv, men trots något som absolut skulle kunnat kännas som något läskigt och över gränsen, så var jag ändå lugn. Det var något med honom som gjorde att jag inte kände oro. När vi väl skulle sova vände jag mig om så jag låg med ryggen mot honom för det är så jag sover om jag sover bredvid någon. Men då ville han att vi skulle prata och mysa och att jag skulle vända mig mot honom... Jag orkade inte säga emot och kände väl någonstans att jag inte ville behöva handskas med hans eventuella reaktioner ifall jag inte "gjorde som han sa" så vi pratade och "myste" eller vad man nu vill kalla det, han pussade mig emellanåt och det var väl inte direkt den mest bekväma situationen jag befunnit mig i, men det var inte illa nog för att jag skulle göra något åt det... Inte för att jag vet hur jag skulle tagit mig ur hans grepp om det hade blivit så, för även om jag var typ 15 cm längre än han så var han vältränad och hade förmodligen kunnat hålla fast mig om han ville. Jag var för trött för att tänka klart och när vi väl sov höll vi om varandra, vilket var helt okej... Det var oskyldigt från bådas håll och obehaget var där ibland och ibland inte. Det var väldigt förvirrande.
   Morgonen efter vaknade jag av att Andreas sa att han skulle gå till Hemköp och undrade om vi behövde något därifrån. Jag sa "du vet ju inte ens hur man går dit" men han påstod att han alltid hittar i städer, så jag pekade åt vilket håll Ryd centrum låg och somnade om. När han kom tillbaka hade han lyckats gå vilse när han skulle hit igen och letat efter rätt trappuppgång i en halvtimme typ. Jag var hungrig och ville äta frukost, men han ville ligga i sängen, men då sa jag ifrån för första gången (inte aggressivt eller så, utan bara... sa) och sa att jag skulle gå och äta frukost i alla fall. Han sa att han skulle sova lite så jag släckte och stängde sovrumsdörren och satt i vardagsrummet och åt. Jag tog upp min dator som stått där sen dagen innan och när jag fick igång den var jag tydligen inne på min Facebook... och inne på min pappas sida, och nerscrollad till en bild på honom och mig jag la upp på hans sida för någon vecka sen, jag vet att jag inte ens var inne på Facebook och att han hade snokat på min dator fick mig att må illa. Då fick jag idén att kolla upp honom på Ratsit.se eftersom jag visste hans namn.
   Där fick jag veta att David, 25 år som sen var Andreas, 27 år i själva verket var Andreas, 29 år. Lögn på lögn. det knöt sig i magen och jag skrev till Esther som jag haft kontakt med under hela tiden ifall något skulle hända liksom... Vi hade pratat om att fejka en krissituation som skulle betyda att Andreas behövde åka hem (han hade ingen hemresa bokad...) men jag kände att det inte skulle hjälpa med ett "akut samtal" utan ville ha hjälp på plats. Esther och Lukas kom hit och vi låtsades att det var ett spontanbesök och drog till McDonalds där vi fejkade att vi hade ett rep inbokat inför avslutningen som jag helt glömt bort och jag fejkade dåligt samvete över min förvirring och att jag dubbelbokat och tack och lov var det inte svårt att få Andreas att "gå med på" att åka hem igen. Det var riktigt weird dock för han smsade mig medan vi var med Esther och Lukas där han skrev att han inte hade pengar (han hade dock precis käkat en hamburgare (med kniv och gaffel dessutom) så jag vet inte hur sant det var) men jag sa att jag skulle fixa det och betalade hans biljett hem (har alltså betalat båda hans biljetter, och det är pengar jag aldrig kommer få se igen). Sen packade han ihop sina grejer och jag packade ner lite saker så jag kunde stanna hos Esther. Vi tog bussen till Resecentrum och sa hejdå (han tänkte gå till Espresso House och ta en fika (med vilka pengar?) innan bussen skulle gå, men vi sa att han inte skulle hinna det på 19 minuter) och sen gick jag, Esther och Lukas för att handla. 18:20 lämnade han Linköping och jag kände mig oerhört lättad, så tacksam över att de räddade mig ifrån honom. Men sen började smsen komma... Jag tänker skriva av vår smskonversation här, det han skrev kommer stå i fetstil, mina sms är kursiverade.

19:34
Yello Black Chocolate Meth ;)
(det här var för övrigt otroligt random, men har precis insett att jag tror han syftar på en bild på labradorer i olika färger "yellow lab, black lab, chocolate lab, meth lab" (sista hunden ser galen ut), den bilden la jag upp på Facebook någon gång... rätt länge sen, vilket betyder att han måste ha snokat igenom mina bilder där också... Vi har för övrigt inte varandra på Facebook.)

19:34
*hjärta*

19:39
Du är vacker!

19:44
Alltså, för det första accepterar inte jag att man ljuger för mig. Att man inte berättar sitt namn via nätet i början är en sak. Men vi har pratat länge och jag har till och med kallat dig David på Skype och i sms nyligen utan att du har rättat mig. Dessutom sa du att du var 25. Igår sa du 27. Jag vet att du är 29. Det är inte okej heller! Jag har svårt att lita på människor som det är liksom, det här gjorde knappast saken bättre. Hela den här besöksgrejen har fått mig att känna obehag och du var t.o.m. inne på min Facebook och kollade min pappas sida samt likeade nån Hammarbysida. Vem gör sånt liksom? Det är att kränka mitt privatliv. Du sa att du var på riktigt. Men David 25 år visade sig vara Andreas men inte 25 eller 27 utan 29 år och jag är inte okej med det, för det var lögn. Jag behöver inte folk i mitt liv som ljuger för mig.

19:49
Så du vill inte träffa mig igen eller ens vara min vän?

19:50
Förlåt att jag ljög.

19:51
Du sa att jag inte var som någon annan men du menade inte det :(

19:52
Fyfan :(

19:53
Jag vill ha en förklaring på varför du ljög, inte en ursäkt. Fattar du hur obehagligt det är att ha någon i sitt hem, den heligaste platsen i ens liv, som plötsligt inte alls är den han har sagt att han är? Du var den som sa att du inte var som andra. På ett sätt har du rätt, folk gör inte såhär. Ärlighet är det viktigaste som finns för mig, och där har du tabbat dig rejält.

20:08
Förlåt för att jag sa att jag hette David och sa fel ålder. Det var dumt gjort och jag ångrar det. Känner mig så taskig fast det inte var meningen. Jag känner mig så ångerfull därför att jag inte ville att du skulle bli ledsen av mig utan glad, fan ta mig. Jag antar att du hatar mig nu? Och det där med din facebook var lika dumt, jag vet att man inte gör så. Förlåt mig, ville kanske mest att du skulle bli hammarbyare fast på fel och konstigt vis. Hatar mig själv fan.. :( förstår om du är arg på mig. Fan fan känner mig så dålig och precis som alla andra :( jag är inte de..

20:10
Förstår om du inte vill se mig igen. Jag gjorde allt för att försöka anpassa mig..

20:10
Jag är djupt ångerfull.

20:13
Och ledsen :( vi klickade så bra tyckte jag iaf men jag får skylle mig själv. Vill du aldrig mer se mig så förstår jag dig :(

20:16
Du var iaf en bra och fin människa.

20:18
:(

20:25
Jag har inget mer att säga dig just nu. Är sjukt besviken och arg. Känns inte som att jag kan lita på nåt du säger. Allt ditt snack om att vara sig själv var ju bullshit, för du gjorde inte det. Betalade båda dina biljetter också. Fattar verkligen inte hur du tänkte.

20:29
Du kan lita på mig!! Jag vet inte heller hur jag tänkte :( Jag är så djupt ångerfull och är så jävla ledsen. Jag vet och det var så snällt av dig, tack verkligen! Vi kan skratta med varann, åh allt känns bara så jävla tomt. Kram eller nåt :(

20:31
Jag var verkligen den du skulle lita på men jag förstår dig, jag förstår dig verkligen. Fan.. :(

20:33
Det känns som jag har förstört allt.

20:37
Jag är så arg och ledsen på mig själv att jag inte berättade från början. Det var så onödigt :(

20:37
Alltså, va? Jag fattar inte vad du snackar om. Jag klickade med David, en påhittad person. Jag klickar inte med en opålitlig lögnare. Det är bara obehagligt att du inte fattar det. Jag har kastat pengar i sjön, pengar jag egentligen inte hade råd att göra av med, för det var inte såhär det skulle vara.

20:38
Jag vet!!

20:38
Det var inte såhär det skulle vara.

20:40
Jag förstår dig :(

20:41
Vet du hur dåligt jag mådde när ni bara skickade hem mig?

20:41
:(

20:43
Jag ville vara din kompis men nu vet jag verkligen inte!

20:43
Ärligt talat bryr jag mig inte.

20:44
nej för du hatade mig så fort du såg mig för jag är så liten och kort och är mobbad

20:45
har varit det hela mitt liv men men :(

20:47
jag är inte värd dig du är för snygg för mig och jag är ingen alls!

20:49
29 år och leker offer, wow. Du vänder det så att det blir synd om dig, det är bara skrattretande. Sök sympati hos någon annan, här finns det ingen att få. Prova ärlighet i framtiden så kanske det går bättre för dig. Du behöver inte skriva mer, tänker inte svara mer nu.

20:49
nu stör jag säkert er kväll med musik allt. Men visst, ha ett bra liv :( förlåt för att jag inte är normal.

20:50
:(

20:52
Hatar du mig?

22:04
Jag vill inte att nån av oss ska må dåligt :(

0:56
Jag mår inte dåligt. Jag är förbannad.

3:45
Det blev fel, no hard feelings hoppas jag? Vi stryker ett streck över det här nu och går vidare annars måste jag ringa polisen.

3:46
Vad i helvete ska det betyda?

3:47
Jag vill inte träffa dig igen radera mitt nummer och låt mig vara ifred!

3:48
Fine by me, du är inte frisk.

Sen blockade jag hans nummer...
Tänker inte ens kommentera det han skrev, det är tydligt att det är något allvarligt fel på den människan. Det enda jag känner nu är att jag är otroligt tacksam över mina fina vänner som bryr sig och ställer upp när jag lyckas sätta mig själv i skiten. Och jag ser det som ett smärre mirakel att inget värre hände. Mina föräldrar var här en sväng idag och de har såklart varit oroliga... Skulle jag också varit, känns overkligt att det ens har hänt. Pappa frågade mig om jag lärt mig något av det här, och det har jag absolut. Men grejen är, att jag tycker inte att jag har varit särskilt dum när det gäller mitt omdöme... Han fick mig att tro, manipulerade mig att tro, att han var någon helt annan och det är så skrämmande att det blev såhär.
Jag har träffat folk från nätet tidigare, utan problem, men den här gången blev det ett obehagligt möte med en sjuk person.

Nu vet ni, och jag vill bara avsluta med att säga att ingen behöver oroa sig. Jag mår bra, är lite skärrad efter hela grejen, men tycker mest att det är helt sjukt att det ens har hänt, och speciellt när han flippade sådär i smsen mot slutet. Jag är glad och tacksam över att ha undkommit honom och situationen i sig och kommer inte direkt ha enklare för att lita på människor framöver. Och tro mig, jag känner mig som en idiot, so spare me those kind of comments.

I'm out.

Sjuk helg

Ibland är jag för naiv för mitt eget bästa.

Idioti. Äckel. Usch.

Spontant bra dag

Eller beror det på något annat? Skulle kunna identifiera det här som ett tecken på att min fundering stämmer... Hm.

Har varit relativt uppåt idag, lite hyper, skojat runt och varit allmänt pepp. Skönt med omväxling, men jag blir ändå orolig över att det skiftar så extremt. Hur som helst har det varit en bra dag, men som alltid när jag har bra dagar mår folk runtomkring inte bra. Är nästan aldrig synkad med min omgivning, MEN å andra sidan kan jag vara till mer hjälp om jag inte också är depp. Så jag får väl se det som en positiv grej ändå.

Fick inte så mycket gjort i skolan, men jag försökte i alla fall, och har varit där tre dagar i rad efter en vecka av i princip noll närvaro... Så, det är också bra!

Jag har tvättat nu på kvällen och behöver egentligen ska spendera några timmar åt att städa undan kläder och diska all disk som magiskt har samlats i ett hörn... Hrm... Vet inte riktigt när jag ska hinna med det, men det ordnar sig!

Imorgon blir det lite motigt att gå till skolan eftersom det är en hel dag av ett enda ämne, som jag ändå inte kommer få godkänt i, MEN jag behöver timmarna för närvarons skull... Så det är bara att bita ihop och låtsas att man älskar svensk politik. Dock kanske jag kan lära mig något så jag inte känner mig helt vilse när det gäller valen i år.

ANYHOW, det känns som att jag är lite mer back on track nu, och jag vet att min remiss till Capio är på gång, så nu är det bara att vänta... som alltid.

Sen har jag absolut ingen aning om vad jag ska göra efter sommaren längre...
Väntar fortfarande på svar från F, men det ska mycket till om det ska bli något med det... och kursen jag sökte på allmän linje blir inte av, så nu måste jag tänka om helt. De två kurserna jag kan tänka mig är fullproppade eller ickeexisterande. Great.

Får fundera ett tag på det här...

Inlägg från soffan i skolan

Jag försöker verkligen få något gjort, har skrivit typ en mening i ett påbörjat arbete, men blir distraherad av precis allt. Skriver ett par ord och måste sen kolla någon hemsida, eller prata med någon lite, eller bara stirra på ingenting... Så himla produktiv. Vet inte varför det går så segt, kanske är jag för hungrig för att fokusera, men efter lunch är det dans på schemat och sen vet jag inte riktigt vad/hur jag gör. Antingen är jag kvar ett tag till eller så går jag hem och tar tag i städning och sånt. Får besök i helgen. Lite spontant sådär.

Tror jag har lite sömnbrist idag också, och vädret kan inte bestämma sig, allt sånt påverkar mig och min energinivå. Just nu är den nästan på minus.

Försöker få till det sista arbetet jag har kvar för att klara Engelska 7-kursen vilket är att läsa en text, som det finns frågor till, och svara på dessa i en flytande text samt hitta info från en annan källa... Ämnet i mitt fall är indianer. Amerindians, som de heter i texten. Det är verkligen ingen svår uppgift, men jag får bara inte igång skrivandet. Sjukt frustrerande... Lunch om 10 minuter dock, så jag blir inte klar även om jag lägger på ett kol.

Fick för övrigt höra något om att det kommit ut en tandkräm för män... Wtf?

Jag ska i alla fall googla nu och hoppas att min teori om att det finns en koppling mellan RHCPs American Ghost Dance och The Ghost Dance Movement stämmer.

Kurr, kurr från magen.
Kul grej förresten, när jag var liten trodde jag att matsäck hette magsäck. Att det var samma ord för båda. Rätt äckligt nu när jag tänker efter... Hm. Sen när jag insåg att det inte var så trodde jag att det stavades "massäck" p.g.a. uttalet... Ingen aning om när jag kopplade att ordet innehöll ordet "mat". Kanske samtidigt som jag insåg att Pressbyrån inte alls hette Prästbyrån...

(Varför kan jag skriva massor här men inte i arbetet?)

Fuck

Ännu en dag, ännu en lärare som knäcker mig.

Jag har fått klart för mig att jag inte kommer få godkänt i samhällskunskapen p.g.a. frånvaron. Det i sin tur betyder att jag inte kan gå F-linjen, för jag har inte gymnasiekompetensen klar. Inte för att det spelar någon större roll, samma lärare sa att jag ändå inte kommer bli antagen när de kollar upp min närvaro/letar referenser hos lärarna.

Jag klarar inte av plötsliga förändringar och nu har allt kastats omkull.

Bröt ihop och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag är så trött på att jag förstör för mig själv såhär varenda gång jag försöker få till mina studier. Så nära mållinjen... men plötsligt är den ett helt år bort.

Hej hopplösheten.

Don't let me slip into the quiet

"Is peace so hard to find?"

Hittade en gammal goding när jag läste igenom blogginlägg från den här tiden tidigare år... Quiet - Hypnogaja, fortfarande helt amazing.

Klockan är en del och om jag ska orka vara duktig imorgon/idag borde jag sova. Typ nu. Men jag insåg att jag inte direkt har ätit något idag... Frukost visserligen, men lunchen i skolan var några half assed gafflar majsbiff och kikärtor... Ingen fine dining direkt. Sen jag kom hem har jag bara ätit upp min Marabou Oreo och glass...

Är något lugnare i humöret nu, kan ha med glaset vin/ginger ale att göra. Och badet. Och musiken jag lyssnat på. Så länge jag inte tänker på det är det okej.

Längtar efter Vallarocken på torsdag, hoppas på awesome väder.

Hade inget vettigt att skriva här egentligen, ville mest citera låten.

Godnatt.

If it's ok with you, I think I'll stay here for a little while

En god natts sömn, jag var relativt pepp på skolan i morse, kom dock 10 minuter sent till första lektionen, insåg att det visst var tillvalsvecka så det betydde matte hela dagen, gjorde mig inte så mycket, tycker det är skönt att få fokusera på ett ämne en hel dag. Oftast.
Ringde vårdcentralen (med hjälp av Esther) och de ringde upp mig och nu är bollen i rullning angående att skaffa hjälp för mitt psykiska mående. Gött!
Hur som helst, hade mitt möte med SYV och det kändes bra också, ringde även till Västervik för att bli remissad till Capio via dem, fick inget direkt svar, men tror de ringer imorgon. Körde på med matten igen så mycket jag orkade och har nu 4 tal kvar att göra innan jag är färdig med kapitel 3, så med intensivmatten i sommar bör jag fixa behörigheten i matte 2.
Efteråt, när jag slutat, skulle jag försöka få tag i min samhällskunskapslärare men han var inte i lärarrummet. Däremot var en annan där. Vi pratade lite om allt, och för att göra en lång historia kort så anser hon att jag förmodligen inte är "frisk nog" att gå F-linjen och att jag troligtvis inte kommer få min behörighet i samhällskunskap p.g.a. frånvaron.

FÖR DET ÄR JU PRECIS VAD MAN BEHÖVER HÖRA NÄR MAN TAGIT SIG I KRAGEN OCH BESTÄMT SIG FÖR ATT GÖRA DEN HÄR VECKAN TILL EN REVANSCHVECKA.
Eller?

Jag blev SÅ otroligt sänkt av hennes kommentarer att jag gick hem med otroligt tunga steg och bara däckade i sängen när jag kom hem, hade ingen ork kvar till att ens sitta framför datorn. Jag blev (och är) sjukt låg, fattar inte hur människor tänker.

Den dagen jag faktiskt tar tag i att börja må bättre och sköta skolan får jag det där kastat i ansiktet på mig, schysst, verkligen.

Jag är så fruktansvärt arg över det att jag knappt får fram några ord här, det känns som att något inom mig kommer explodera, och den känslan är aldrig bra när det gäller mig.

Det kliar i fingertopparna. Tonvis med fula ord vill ut. Så jag avslutar här, för allas skull.

Fucking idiots.

Tänk om jag har fel, jag kan ha fel

Måndag = skit
Tisdag = F-dagen, nervositet, pepp
Onsdag = skitförmiddag, okej eftermiddag
Torsdag = skit, MC på poetry slam på kvällen
Fredag = skit
Lördag = mamma kom hit och var en ängel
Söndag = has only just begun

Fick ett meddelande idag, eller ja, chattade snarare, av/med en mycket klok människa... Hon ställde frågor som jag kanske omedvetet har undvikit att ställa själv, ifrågasatte det som blivit min norm och det fick hjärnkontoret att vakna. Lite googlande senare och jag känner att det kanske kan stämma. Kan bara få veta om det är så genom utredning dock, och första steget mot det är att kontakta vårdcentralen. Måndag ska jag ta itu med det. Hade ju varit rätt underbart att kunna sätta ett namn på allt mörker, och få rätt hjälp... Även om jag räds att stämplas med en diagnos emellanåt. But then again, I can't go on like this. Hur bra är det om man felmedicineras liksom? Jag ville byta medicin förrförra sommaren... Ändå är jag fortfarande knaprare av högsta dosen Sertralin och inne på mitt fjärde år med substansen i systemet. Det var inte meningen att det skulle vara så, alls.

Jag väntar på svar från Valla angående om jag kommit in på fritidsledarutbildningen. Och jag hoppas verkligen att det blir av. Och att de andra som sökt som redan går på Valla kommer in också, bekanta ansikten gör mig trygg. Teater. Det kan bli riktigt bra. Jag måste bara hitta tillbaka till det rättvända dygnet och dagar i skolan istället för hemma under ett ångesttäcke.

På måndag ska jag ha samtal med skolans SYV för att rusta upp studieplanen. Och jag har bestämt mig för att vara kvar efter jag slutat ett par timmar varje dag, jag kan inte ge upp nu, inte när jag är så nära mållinjen. Inte när min student väntar runt hörnet... Äntligen.

Min fot trilskas, den envisas med att vara skadad hela tiden. Den gör ont och hindrar mig från att fungera normalt. Förbannade leder och tendensen de har att vrickas hur lätt som helst!

Jag har nojiga tankar i huvudet, som vanligt, men de är irriterande och jag vill bli kvitt dem. Nu.

Oro över allt möjligt och inför allt möjligt, men jag tänker ta en dag i taget och tackla problemen där och då.

Jag önskar att jag hade ork att ta hand om min kropp, men tror det går hand i hand med mitt psykiska mående och tänker vara förstående gentemot mig själv. Även om jag avskyr vad spegeln visar. Varför? Den som kunde svara på det... Onödigt hat, för jag duger precis som jag är, det vet jag, men mina hjärnspöken godkänner det inte. Dock vet jag att jag skulle må bättre rent fysiskt av att gå ner några av dessa extrakilon, längtar efter att kunna gå till skolan utan att känna mig helt död när jag väl kommer fram.

Ser fram emot Vallarocken den 15:e, hoppas på fint väder och vet om finare sällskap.

Jag är på en rätt okej plats rent mentalt just nu, känner mig relativt lugn, nästan harmonisk, kanske är det så att mitt stora frågetecken håller på att rätas ut. Kanske har jag äntligen lyckats kränga av mig ryggsäcken och låter den ligga på marken tills jag är stark nog att bära den igen...

Vi får se.
För stunden är jag okej. And that's more than I can say most days.

Time redefines itself

Idag är en sån dag då jag vill bli lämnad ifred, då jag inte har någon kraft inom mig att kämpa, då det tar emot för mycket och trots försök att resonera med mig själv sitter jag ändå i sängen och låter tiden rinna ur händerna på mig.

Jag vet inte vad det här beror på, allt känns bara överväldigande och min respons är total shutdown.

"Time heals nothing, nothing"

Resume - Sopor Aeternus & The Ensemble of Shadows

Comic Sans scare!

Klickade upp min blogg och fick se att inläggsrubrikerna var i COMIC SANS?! Inte okej. Var dock inte så när jag uppdaterat sidan... Skrämmas sådär, fy!

Idag, om lite mer än en timme, kommer min mami hit! Vi ska ut på stan, shoppa och äta på Aioli. Charlie får vara här i lägenheten så länge. Sen vet jag inte vad vi hittar på, film kanske, bara umgås. Hon blir kvar över natten också, LYX!
Sååå jag ska duscha för första gången i den här lägenheten... (haha, det låter hemskt, menar bara att jag endast tagit bad här hittills) och försöka plocka undan lite skit. I alla fall se till att all skit är på varsin plats. Har knappt ett golv i sovrummet liksom.

Kanske skulle vara bra att få i sig lite frukost också, annars är jag inte rolig att umgås med.

Jag festade inte på Valborg, var hemma, tittade på True Blood och njöt av att bara vara. Var verkligen inte på socialt humör, så det kändes bäst så.
På tisdag är det F-dag i skolan, alla som sökt till fritidsledarutbildningen kommer då. Vet inte varför, men jag är galet nervös. Måste skriva ett personligt brev på måndag också... Bah. Har fortfarande inte bestämt mig helt än för vad jag ska göra... Kanske kommer underfund med det på tisdag. Vi får se.

Längtar efter vårdagen i skolan, och Vallarocken! Fattar inte att terminen snart är slut... anmälde mig till intensivmatten igår också. Hoppas den blir av, vill verkligen bli klar med Ma2.

Babbel babbel.

Bai.