... jag orkar inte.

Jag orkar inte med diskussioner mellan två personer som är lika envisa och inte backar i första taget, speciellt inte när ämnet som diskuteras är mig, och min kropp/vikt/hälsa. Jag tycker heller inte om när det sedan eskalerar och börjar handla om vem som älskar mig mest. Det är ingen fucking tävling! Det är dessutom två helt skilda relationer. Min far kommer aldrig älska mig som min pojkvän gör, och min pojkvän kommer aldrig kunna älska mig som min pappa gör. Men bådas kärlek är kärlek. Varför ska det vara så svårt att samtala utan att avbryta varandra eller höja rösten? Och VARFÖR slutar folk inte när personen det diskuteras om ber dem lägga av? Det är illa nog att man pratar om en person, om saker som rör personen, när denne sitter i samma rum. Önskar bara att båda kunde hålla käften, eller lära sig kommunicera med hyfs och respekt. Ingen har alla "rätta" svar på något, och olika åsikter om saker har all rätt i världen att existera, men kan man inte lägga fram sin utan att det ska bli diskussioner av det slaget bör man vara tyst. Speciellt när det gör att någon annan hamnar i mitten. Jag tänker inte välja sida, jag tänker fortsätta vara upprörd och sårad över att jag inte respekterades av de två män som påstår sig älska mig när jag bad dem sluta. Tack, verkligen. Och nej, jag bryr mig inte om ifall någon av parterna blir butthurt av det här.

Hammers are falling

Sitter/ligger i min säng (like that's news) med RHCPs album By the Way som sällskap, brottas med begynnande huvudvärk/migrän/vad-det-nu-är som jag fått stå med dagligen (och hela dagarna dessutom. Mer eller mindre i alla fall.) i en vecka typ? Jag har ingen koll på tid längre. Kan vara mer än en vecka eller mindre, varje dag känns som en evighet oavsett. Förmodligen en biverkning av att jag slutat med medicinen. Yes, jag har bestämt mig för att inte ta den mer. Alls. Vet inte när jag slutade exakt, bryr mig inte heller, jag vill bara vara av med skiten trots att det skrämmer mig.
Det är första gången på fyra år jag är utan den helt, jag skulle fylla 19 senaste gången jag var mig själv; utan tillsatser. Jag tror inte jag visste vem jag var då, och det har knappast ändrats nu. Jag har ingen aning om hur jag fungerar, vad jag är kapabel till eller hur jag mår egentligen. Jag känner mig ensam och övergiven av all slags trygghet. För fyra år sen vände jag mig till självskadandet i hopp om tröst, sen tog medicinen över den platsen... Nu är jag här, 23 år och mår sämre än någonsin förut, skillnaden är bara att jag inte har några som helst hjälpmedel. Jag står här utan rakblad och utan medicin. "Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö", typ.

Jag har ingen lust med något längre, har hittat tillbaka till musiken men gör mig själv besviken samtidigt, kritiserar bara hur jag låter och känner att jag inte kan göra låtarna rättvisa. Så det kommer gå käpprätt åt helvete också.

Brottas med tvivel och att vara otillräcklig.

Måste vara otroligt givande att läsa min blogg känner jag... säkert mycket roande att läsa om hur jag inte vill längre, att jag i princip givit upp, att jag inte duschar eller äter mer än en gång om dagen, att jag sakta men säkert tynar bort i depressionen. Kanske bör övergå till att skriva i min privata blogg istället, jag behöver ju inte tynga ner människor såhär i juletid och stress. Yeah, jag låter den här bloggen vara nu. Har alltid stängt ute människor ändå, won't really make a difference.

C ya.

Politik, trots att jag egentligen inte orkar

Jag tänker inte länka till inlägg eller artiklar eller listor fyllda av anledningar... Jag vädjar till sunt förnuft och hoppas mot förmodan att det fortfarande existerar sådant i Sverige. I'm done, och jag tvivlar på att ni någonsin kommer få se mig skriva om politik i min blogg igen, men det här med att SD kan bli största partiet känns verkligen så surrealistiskt att jag inte kunde låta bli nu.

Jag är så innerligt trött på människor som röstar på SD för att de är ett parti som vågar ta upp invandringspolitiken, man får absolut tycka att det finns fel med den precis som med all annan politik. MEN det SD står för om man ser bortom deras "mod" att ta upp ett ämne som många andra ser förbi är skrämmande. Inte nog med att de inte håller sina vallöften och på så sätt lurat till sig röster, men vi har gång på gång fått bevis på att de som gör upp partiet inte bara är kritiska gentemot hur invandringen fungerar idag utan är renodlade rasister. Jag kan tänka mig att människor som röstat SD är trötta på att höra om alla anledningar till varför de inte bör rösta på dem eller alla paralleller till Nazityskland, men de finns där av en anledning. Har ni inte fattat det?
Alla ni som röstar på grund av missnöje, skärp er! Gör som så många före er gjort när något känts fel och kräv förändring, men inte genom att rösta fram rasisters och nazisters röst och allt de står för, utan genom att kräva att frågan bearbetas av ALLA partier, visa ert missnöje, använd ER röst utan att låta Hitlers lakejer få makten, för visst har vi kommit längre än så? Visst är det ingen med något som helst spår av vett innanför pannbenet som VILL se ett Sverige gå i Nazitysklands fotspår? Det finns mycket som inte fungerar i dagens samhälle, men det hjälper INGEN att rösta SD. Det kan verka som den lätta vägen, det enkla svaret, men vem har någonsin fått något av värde utan att jobba för det själv? Börja i din kommun, rösta på de som gör din röst hörd, som kan påverka åt dig, men rösta inte om du inte kan ställa dig bakom allt den personen i fråga tycker. Det är dags att vakna Sverige, vakna och rädda vårt land, vårt vackra, mångkulturella, rikt nyanserade land. Inte sen. NU!

Vill bara avsluta med att säga att jag inte tror att alla SDs väljare är elaka människor, fyllda av hat... faktum är att jag känner några och de är människor precis som jag. Men valen de gör skrämmer mig, och jag hoppas och ber att de ska få sina ögon öppnade angående vad det är de röstar ja till innan det är för sent.

Kylan blev min vän...

Igår, eller egentligen i natt, sjönk jag djupare än någonsin förut. Jag vill inte gå in på detaljer såhär öppet, men känner ändå något slags behov av att berätta att det är illa nu. Jag bryter ihop flera gånger i veckan, det känns som att min kropp sakta slutar fungera och jag känner mig uppbyggd av tårar och ångest. Om det här inte är botten på hålet jag hamnat i vet jag inte om jag överlever att falla djupare. Min ork och min vilja är slut.

Smärta

"...Jag existerar mest nu, har Johnny hos mig så jag är inte ensam, men det fattas mycket av livet. Jag battlar medicin också, har slutat ta min och försöker överleva abstinensen och att inte tänka katastroftankar om all ångest som väntar runt hörnet om jag ens tänker tanken på att göra något annat än sova typ. Funderar på om jag borde ta meds igen, en sänkt dos dock, för att underlätta vardagen men känner samtidigt att jag bara skjuter upp det jag går igenom nu i så fall. Har sakta börjat inse att det här kanske är allt livet har att erbjuda, eller snarare att det här är allt jag kommer kunna hantera av livet. Och det gör att livet inte lockar alls, för det var inte såhär jag hade tänkt mig det."

Bleh.

Abstinensen (eller som FASS säger; utsättningssymtom (då man inte kan bli beroende av Sertralin och därför inte uppleva abstinens (vilket jag säger är bullshit.))) ter sig i surrande ljud inuti huvudet när jag anstränger mig, yrsel/dålig balans som kan liknas vid en rejäl fylla samt flackande blick, illamående och försämrat korttidsminne (jag tappar ofta bort mig mitt i meningar och har svårt för att fokusera). Det suger röv och jag är otroligt trött på skiten. Jag är dock i princip lika trött på medicinen, så jag vill helst inte gå på den mer, men jag vet inte vilket som är värst. Jag saknar Linköping och folket där. Saknar att vara självständig. Jag är evigt tacksam att jag åter får bo hos mina föräldrar, missförstå mig inte, men när man väl har flyttat hemifrån är det inte världens roligaste grej att flytta tillbaka. Jag är trött på att inte göra något, men är samtidigt för trött/orkeslös för att göra något. Mindre kul. Det gör mig ont att se så många bekanta må dåligt, känna maktlösheten inför livets tvära svängar liksom...

Jag plockade upp gitarren häromdagen och plinkade lite... Det gick segt, delvis för att rösten inte riktigt bär och dels för att det är lite för kallt om fingrarna här för att kunna spela utan att bli stel.
Jag experimenterar med håret och har nu någon form av white trash-blondering i ett antal nyanser som ska bli lila förr eller senare, ska ta bilder på skiten i dagssljus om jag lyckas vara vaken under de få timmar då ljuset faktiskt existerar... Har inte riktigt fattat att det är december, då jag igår kunde gå mellan husen i bara handduk och tofflor... Men det är exakt tre veckor kvar till julafton, så jag ska ta och fundera ut julklappar till folk. Önskar att jag hade oändligt med pengar, för det finns många jag vill köpa till. As always.

Koständring och träning har gått och dött och jag väger mer än någonsin, har knappt kläder som passar och försöker hela tiden ignorera alla hjärnspöken som försöker säga till mig att jag borde svälta mig själv eller göra drastiska saker för att ändra på utseendet and so on... Jag har inte ork till att vara hälsosam på det sättet. Äter inte överdrivet mycket godis och sånt, åt mycket mer förr, men jag har en tendens att lägga på mig ändå. Sucks.

Ska avsluta med att klaga på mitt knä som gav upphov till rubriken till dagens inlägg. Det gör ont. Det var bara det jag hade att säga.

Rant over. Hajdo.

Day 5 (or 6) cold turkey a.k.a FRIDAYFRIDAYGOTTAGETDOWNONFRIDAY

Sååå... Jag har inte tagit min medicin på några dagar, tänkte att eftersom jag trappade ner från 200 till 100 kunde jag gå från 100 till 0. Kanske inte riktigt så det är tänkt, men vi får se hur det går. För tillfället är jag ganska seg i huvudet, blicken hänger inte med till 100%, balansen är fuckad och jag är lite lätt illamående. Lär gå tillbaka till 50mg snart, vill bara se hur pass illa det är med utsättningssymtom och sådär.

Idag var jag och the Mothership i Vvik och handlade (o)nödiga saker. Det var jobbigt att vara inne på Willy:s då folk hade en tendens att verkligen råstirra på en, förstår inte varför, går mig dock på nerverna. Lyckas självklart träffa på ett ex till ett ex där (gillar inte människan för fem öre) som självklart hälsade. Awkward stuff. Sen var det en som jobbade där som jag tror typ hälsade på mig, kunde inte komma på varför men kände igen människan ändå... Kom på till slut att det var en gammal bekant jag brukade hänga med när jag hängde med Vviksfolket för typ 3-4 år sen, grejen var att han på den tiden hade svart hår och inte halvlockigt blont hår som nu. Får skriva på FB och be om ursäkt för att jag inte hälsade tillbaka eller något. Hah.

Födelsedagen kom och gick och jag är nu för tiden 23 år. Åren går I guess. Var lite släkt här och firade, det var trevligt.

Minns inte mycket mer än så, folk har betett sig illa och lägenheten är överlämnad till en ny person, så Linköping är ett minne blott. Jag gör inte mycket om dagarna, finns inte mycket att göra häromkring. Det tynger mig men jag tror att jag och gitarren ska bli bättre vänner igen, så det kanske dyker upp nya covers eller egenskrivna låtar (man kan ju alltid hoppas) i framtiden.

Pojkvännen drar till Sthlm nästa helg och blir borta någon vecka, nyttigt med egentid, har jag fått för mig, ska i alla fall bli intressant att se hur jag mår på egen hand nu. Saknar att kunna göra saker, ta en promenad på 20 min (eller 5 om man ska med bussen) för att hänga med folk. Här är det dött. Västervik suger, stan är full av whitetrash och människor man bara inte vill ha i sitt liv. Ytterst få kvar som man en gång hängde med. Men ensamheten kanske är nyttig? I dunno.

Längtar efter en aning varmare temperaturer och dagar som inte bara duger.
Är så trött på att endast existera och ser ingen mening med livet om det här är det bästa man kan åstadkomma.
Kanske verkar onödigt deppigt, men om det här är allt så är jag rätt klar. Det var liksom inte såhär jag såg mitt liv, jag ville göra saker, uppleva saker, orka saker. Istället sover jag bort mitt liv och har en bra dag om jag lyckas vara vaken 8-10 timmar i sträck.

Träningen påbörjades och pausades inom loppet av en vecka, orken och motivationen gick och gömde sig. Som alltid. Jag AVSKYR att vara så låg och apatisk gentemot allt. Har ingen lust med något och lika fort som energin dyker upp försvinner den igen.

123 (ew) kg deprimerad mänsklig massa.
Inte mycket att ha, men jag existerar väl en dag till. Och en till efter den. Tills något händer. Tills jag får något att hända.

Blö. Here, have a picture of yours truly and a fucking awesome Friday.
Hajdohajdo.

Den ickeexisterande dygnsrytmen, tonårsrummet och tystnaden.

Jag sitter i min säng, min tonårssäng som stått här i den grå alkoven i säkert 10 år nu... Bredvid mig ligger pojkvännen och snarkar och vänder sig om vartannat. På andra sidan rummet står ett trumset intryckt mot väggen, påminner mig om svunna tider. Färgerna på väggarna och i taket får mig att känna mig som 15 igen. Mellan dessa väggar har det gråtits mängder av tårar, skrattas, funnits brustna hjärtan, kärlek, önskningar, hat, självskador, ångest, ångest, ångest och en hel del annat. Just nu sitter jag här som snart 23 och undrar hur mycket mer som ska kännas i det här rummet innan jag är färdig med det en gång för alla...

Flytten hit är påbörjad, när det väl satt igång med uppsägning och avslut av skola... då ville jag bara bort från Linköping, för det smärtar mig att inte ha lyckats med målen jag hade där. Det finns fortfarande en del saker jag måste göra där innan jag kan säga hejdå, men snart är jag isolerad Björnsholmsbo igen. Dock inte i det här rummet, och det är nog tur, för om nätterna viskar alla gamla minnen och gör mig illa till mods.

Det förvånar mig alltid hur tyst det är här, det finns inga ljud utöver de mina fingrar skapar mot tangenterna och de svaga snarkningarna. Öronbedövande. De första dygnen jag tillbringar här får mig alltid att förlora tidsuppfattningen. Föregående natt skulle jag vakna om 20 minuter och inte kunna somna förrän strax efter 9 någon gång... Nu har jag istället inte ens försökt somna, men sov till 15:30 på eftermiddagen och sen nästan fyra timmar till mellan 17:30 och 21:30. Hoppas att det bara är resterna av febern och förkylningen som tar ut sin rätt och att jag inte börjat få sömnproblem nu.

Jag tror att jag ska släcka ner nu, lägga mig till rätta och hoppas att sömnen infinner sig snart igen.
Hasta luego.

It's warping me

Sitter och försöker lugna mina nerver, lyssnar på RHCPs album One Hot Minute och puttar undan stressen så gott det går. Jag sa upp lägenheten igår och redan idag är det någon som vill komma och kolla, eller ja, han har ringt Kim, som sa det till mig nu. Var inte beredd på att det skulle vara så stort intresse, men jag sa att jag inte går med på besök förrän måndag. Jag och Johnny åker hem till föräldrarna på söndag och då ska vi ha med en hel del härifrån samt städa undan skit liksom... Så veckan som följer är det fritt fram för intresserade. Känns jobbigt, väldigt jobbigt, allt är så... verkligt nu. Det går fortare än jag hade trott... Det blir bara press som får mig att känna ångest vilket gör att jag stänger ner helt, produktivt värre.

Skulle åka in till stan idag, men jag tror inte det blir av, har ingen ork till något alls... Imorgon måste vi dock, om vi ska kunna halloweena på lördag. Ugh, inget känns bra längre... Vill bo i min säng tills allt är bra igen. Men det funkar inte så.

Tappade all motivation till att skriva nu också, så jag avslutar nu. Bye.

Som att en tung sten lyfts från mitt bröst...

Det gör ont, men det måste vara såhär just nu.

Det jag skrev om senast handlar helt enkelt om följande:
Jag har slutat på Valla och sagt upp min lägenhet, för jag ska flytta hem till Björnsholm för att fokusera på mig och mitt mående, komma på rätt köl igen och bli frisk för att kunna möta min framtid på stadiga ben.

Att säga hejdå till skolan känns hemskt, men jag tror inte att det är för alltid, så jag försöker se det som en paus. Att säga upp lägenheten känns också riktigt jobbigt, jag såg det här som mitt hem... Men det kommer nya möjligheter när det är rätt tillfälle för det.
Alltså flyttar jag, tillsammans med Johnny, till mina föräldrar, vi ska bo i klubbhuset mest (de ska fixa i ordning det så vi har mer utrymme än mitt tonårsrum, how sweet?) och jag ska fokusera på mitt mående, gå hos psykolog, träna, ge mig själv tid att läka, vila och hitta rätt igen. Johnny kommer väl sjukskriva sig på halvtid och söka halvtidsjobb. Det blir soc och allt sånt. Mindre kul, men det är mitt/vårt enda val just nu. Jag är ledsen men lättad, det är en skum känsla...

Det kommer vara konstigt att inte ha Linköping utanför dörren längre, men det är inte för alltid, intalar mig själv det hela tiden, men det är svårt.

Jag hatar att flytta, det är bland det värsta jag vet, dock har jag all hjälp jag behöver.

Men hur som helst handlar det här om att jag sjunkit väldigt långt ned rent psykiskt det senaste. Jag har hamnat i självdestruktivitet igen och har gråtit i princip varje dag nu i drygt en månad. Jag har ingen ork längre och behöver göra det här för min skull för att inte gå under helt.

Finns det frågor är de välkomna i kommentarerna så svarar jag så gott jag kan.

Linköping kommer bli mitt hem igen, jag vet bara inte när.

That's all.

Searching and I gotta know...

Det fortsätter dala nedåt. Jag har ingen ork längre. Mitt sociala liv är ickeexisterande och skolvärldens dörr stängs framför ansiktet på mig. Jag har fått fatta en del jobbiga beslut idag och det känns. Mycket. Det är svårt att acceptera att det inte blir som jag hade planerat och hoppats på. Men efter ett långt samtal med en av de mest visa personer jag känner, min far, känner jag ändå lite klarhet i kaoset och vet att jag har allt stöd och all kärlek jag behöver för att ta mig ur det här igen. Jag försöker släppa oron över att krascha totalt, men det är svårt. Det är svårt när jag minns så väl att jag varit så mycket bättre rent akademiskt och ansvarsmässigt än jag är nu. Det är svårt att tillåta mig själv att vara liten och orkeslös och att ge mig själv utrymmet och vilan jag behöver. Det är svårt att plötsligt känna. Jag är fortfarande rädd för att bli satt på mediciner igen, för jag är fast besluten att bli av med dem, trots att gamla mönster som ledde till dem till en början åter hittat mig. Det skrämmer mig att lämna livet jag byggt upp här. Även om det inte är för alltid. Det gör ont i mig att ännu inte kunna vara vuxen så som samhället tycker att jag bör vara.

Jag har inte tagit mina beslut officiellt än, så jag skriver inte ut dem här just nu.

Jag vet egentligen att det är lögner min hjärna hittar på när känslor av att vara värdelös och misslyckad greppar tag i mig, men det är svårt att tänka logiskt.

Jag fortsätter att existera, för mer än så kan jag inte. Inte nu.

Ångest och kaos.

Dagen sket sig, såklart, inget förvånar mig längre. Men det har jag redan skrivit om.
Skulle åka till stan för att ta ut pengar från Forex och handla lite på Netto (jag får bara äta godis/chips/sånt på fredagar/lördagar och som sockerberoende och efter den här helvetesveckan såg jag verkligen fram emot fredagsmys), åkte buss, det tog emot att vara utanför hemmets trygghet... Kommer dit, ser att de bytt öppettider (trots att vi kollade på nätet innan vi åkte), så de hade stängt och DÄR kom ångesten. Något enormt. Satt och tvingade tillbaka tårar och hysteriska snyftningar på bussen, gick snabbare än på länge från bussen hem, kastade av mig väskan och skorna, drämde igen sovrumsdörren och slängde mig i sängen och där brast det. Hyperventilerade och grät mig alldeles utmattad. Vi har knappt något att äta här, och pengarna är låsta på olika konton, det enda kontot som har kort... well, kortet har gått ut och fungerar inte längre, så det är otroligt jobbigt just nu. Är helt slut både fysiskt och psykiskt. Vill inte tänka på dagens händelser för tårarna är nära hela tiden. Orkar inte ha det såhär, jag orkar verkligen inte mer.

Is this how it's gonna be?

Känner mig så otroligt misslyckad. Tankar om att jag faktiskt lyckas på annat håll, i andra sammanhang blir till damm som yr omkring, som inte får något fäste... För hjärnan är full av hånskrattande, enorma hjärnspöken som basunerar ut hur misslyckad och dålig jag är.

Det här blir fjärde dagen av fem som jag inte går i skolan den här veckan. Jag går sönder inuti och ser allt jag kämpat för rinna ner i avloppet, inte vara värt mer än smutsen runtomkring, och jag låter det bara ske. Hur stoppar man ett skenande tåg när man inte ens har ork att klä på sig; när varenda kraftansträngning slutar i tårar och orkeslöshet bortom förståelse?

Det är som att mörkret för fem år sen har slukat mig igen, men den här gången ser jag inga alternativ som kan ta mig upp ur det, den här gången har jag redan försökt, men misslyckats.

Misslyckad. Kanske är det en berättigad känsla trots allt.

I'm getting tired and I need somewhere to begin...

Hej bloggen!
It's been a while... Mitt mående har dalat nedåt ett tag nu, tror inte det är medicinens "fel", utan snarare så att den minskade dosen låter mig känna saker igen. Jobbigt är det. Väldigt jobbigt. Jag klarar inte av att gå till skolan många dagar i veckan, hittills har jag varit där en gång den här veckan. Igår försökte jag men fick svårt att andas och riktigt hårda, djupa hjärtslag efter ungefär 20 meter, så jag vände om, kollapsade i hallen och började gråta. Idag skulle jag försöka på nytt, tog på mig ett par byxor som inte kändes rätt (det mesta jag äger är för litet, kommer till det senare i inlägget...) och vips så var ångesten där igen, öppnade upp en flod av tårar. Jag låg i sängen ett bra tag och grät och grät, förklarade för Johnny vad jag sörjde, varför allt gjorde så ont och var så slut sen att jag sov ett tag till. Natten till idag somnade jag vid 19:30 och sov hela natten. 11 timmars sömn och ändå sov jag ett par timmar till och sen ytterligare en timme på kvällen, jag är trött nu också och har huvudvärk... Huvudvärken finns där varenda dag också, vet inte vad den beror på, men jag finner bara ro när jag inte är vaken.
Ångesten bygger mycket på krav jag ställer på mig själv. När jag gick Tema foto och film fick jag veta att jag hade högsta omdömet, en fyra, jag hade rätt bra närvaro och gjorde det jag skulle, jobbade över när vi hade projekt och kämpade igenom ångest och dåliga dagar... Det var då. Förra året tror jag knappt jag fick en tvåa, jag frågade inte, för hintarna jag fick från några lärare tydde på att jag hade sänkts rätt mycket. Fritidsledarutbildningen ville inte ha mig då min närvaro sög. "Kämpa på och fixa det nästa läsår!" sa de... Yeah, well, nu sitter jag här, det är redan oktober och jag har ännu inte klarat av att vara i skolan en hel vecka. Det ser inte särskilt ljust ut alls och all skit som byggts upp under fyra år plus ångesten över att inte längre kunna prestera som jag kunde för ett par år sen tar ut sin rätt. Flera gånger om. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna fixa det här. Det känns inte som att mitt sista år på Valla kommer ge mig något alls utom ångest. Jag behöver fixa en enda kurs, och det är den jag har minst intresse i, jag vill mycket hellre räkna matte och ha engelska och svenska än skaffa den där samhällskunskapsbehörigheten... Presterar jag inte bra i skolan har jag inget vettigt att söka vidare på, och vad gör jag då? Jag vet inte ens vad jag vill plugga på universitetet. Jag vet inte ens OM jag vill plugga där. Eller någon annanstans för den delen. Men vad ska jag kunna jobba med? Jag får ångest av att behöva serva människor, så servitris, kassörska, busschaufför eller något sånt går bort på en gång. Jag klarar inte av ansvar för saker, vem anställer någon som är livrädd för allt? Jag vill helst av allt jobba hemifrån, skriva, slippa människor... Men det är inte möjligt och det är ingen hållbar levnad i längden, för jag blir aldrig bra om jag inte utsätter mig själv för saker. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga. Allt jag vet är att jag är rädd och sörjer, varenda dag. Mina kuddar är blöta av tårar nästan varje morgon och jag är knappt vid liv förrän runt klockan 21:00. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag ligger efter med i skolan, och utöver det här krånglar CSN med mig. Har inte haft några egna pengar sen i maj och jag får ännu mer ångest av att leva på andra.
Jag var på Kvinnokliniken i mitten av september också, för att undersökas då jag inte haft någon mens sen i slutet på maj, och jag är inte gravid, för det har vi kollat upp fyra gånger sen i juli. De misstänkte PCOS och tog tester, jag fick svar igår och testerna visade ingenting, det enda de har att säga är att jag behöver gå ner i vikt. Något jag har varit medveten om större delen av mitt liv, men som det ser ut nu är jag för tjock för att ens kunna fungera som en "normal kvinna". Jag äter inte mycket, Johnny förstår inte ens hur jag kan fungera på så lågt energiintag. (Det gör jag väl inte egentligen, men you get the point,) Jag äter för stor mängd kolhydrater om man ser till hela intaget, men det är inga kopiösa mängder, jag äter inte bara kolhydrater heller, men ändå går jag upp i vikt i princip hela tiden. Mina bröst har gått från E-kupa till F/G-kupa vilket inte bara är ökad vikt utan ett helvete när man ska hitta bh:ar... Och gör man det kommer man inte billigt undan. Min mage har fler bristningar än någonsin, och även om min pojkvän påstår att den är proportionerlig till resten av min kropp lindrar inte det ångesten jag har över den. Mina lår och min röv är större också. Det i sin tur gör att de flesta av mina kläder sitter riktigt illa. Det är inte många dagar jag är nöjd över det som sitter på min kropp. Det är ännu färre dagar jag faktiskt känner mig fin. Jag orkar nästan aldrig göra mig i ordning längre, än mindre vistas bland folk om jag inte måste.
Säsongsdepression verkar inte stämma, för då blir man (oftast) låg på antingen hösten eller våren, jag är låg i stort sett hela året. Det är klart att det går upp och ner, men jag har ingen årstid som är värre egentligen. Jag brukar säga att våren är värst för mig, det är då jag är borta från skolan mest, men nu vet jag inte längre. Om det ska fortsätta så här kommer jag behöva sjukskriva mig för depression, gå ner till 50% eller sluta helt. Jag är så vilse, vet verkligen inte hur jag ska göra. Allt känns otroligt jobbigt. Jag orkar inte må såhär, inte samtidigt som jag har alla måsten och krav som viskar i mitt öra hur värdelös jag är. Medicinen vägrar jag höja igen, det är bara att skjuta upp allt det här till sen, tänker inte heller sätta in någon ny medicin mot ångest eller något. Jag ska vara medicinfri. Men det skrämmer mig om min vardag ser ut såhär. Om det här är mitt liv utan medicin. I just don't know anymore.

I'm out. Bye.

En somrig uppdatering från den mörknande höstens hörn...

Tänkte försöka minnas min sommar lite mer i detalj, berätta vad som gjorts och upplevts... Kollade precis när jag skrev om vardagen senast, det var innan jag ens åkte till Borås, så vi tar det därifrån.

Efter många timmar i telefon, några på Skype, hundatals sms och en hel del tid på Facebookchatten satte jag mig på en buss till Borås, för att träffa människan jag fallit för; Johnny, aka Scheissnormal, han som fångat mitt hjärta helt och som jag visste var rätt för mig. På riktigt den här gången. Efter ungefär tre timmar och de sista 10-15 minuterna i telefon med honom svängde bussen in på Borås Resecentrum och där satt han, på ryggstödet av en bänk, och väntade. Nervositeten var inte så jobbig eftersom vi pratat tills att jag reste mig från sätet på bussen. Jag sa glatt "Hej!" och hämtade min väska, sen försvann det mesta runtom, men jag tror vi stod mitt bland folk som skulle på och av bussen, jag var dock upptagen med att inse att hans läppar var trycka mot mina och att jag äntligen var i hans famn. Efter fler pussar och kramar började vi bege oss. Vår promenad hem till honom tog mycket längre tid än den kunde ha gjort, vi gick hand i hand och min väska var rätt tung att dra på... Borås är gjort av backar, som alltid verkar gå uppför när man verkligen inte orkar, men han tog väskan åt mig sen. Vi stannade på Netto för att inhandla diverse saker eftersom vi har (hade snarare) rätt skild smak gällande mat. Vi retades med varandra i affären och var lite hyper båda två, men jag hade inte en tanke på andra runtomkring, för jag var äntligen hos honom. My knight of weirdness and the occult. Efteråt satt vi på asfalten utanför ett tag och gosade, vilket gjorde att vi fick många blickar från passerande bilar och bussar. Vi stannade till vid en lekplats också, Johnny gungade en stund och jag puttade fart, sen blev det mer pussar och kramar. Väl hemma hos honom dumpade jag min skit så fort vi klivit in och dog på hans golv ett tag. Det har varit en varm sommar.
     Jag ska inte gå in på varenda liten detalj, för då lär det här bli en roman, men vi har haft otroligt kul ihop. Vi har hunnit med att gå på fest, se Ken Ring live på Torsdagskvällen (han körde sin cover på Bo Kaspers Orkesterlåten, det var rätt mäktigt), kolla på när folk har tränat utomhus till peppande musik i stadsparken, äta sushi, mjukglass, pizza, höra riktigt skön lokal livemusik, träffa My och John, bada i en liten sjö, äta på Jensens i samband med att fira Kiwi, gå på Emmaus och rota, köpa koppel, åka på Dayviews/BDB-träff i Göteborg, träffa/umgås med Susu där, vara sådär jobbigt/gulligt/äckligt/underbart nykära, steka mängder av pannkakor, jag hann till och med ha urinvägsinfektion och gå på antibiotika! Jag har knappast nämnt allt, but you get the picture.
     Efter det åkte vi till Linköping där mamma hämtade oss med bilen och vi hängde i Björnsholm ett par veckor. Några dagar med mamma och pappa som inkluderade Västervikstrippar och bad i både Överum och Odensvi, sen åkte de iväg till Halmstad, så vi hade hand om damphunden och led några dagar... Han är extremt påfrestande, den lilla krokodilen. När mamma och pappa kom tillbaka betydde det även Englandsbesök i form av min moster Hilary, det i sin tur betydde badtillfällen lite här och var och sightseeing av Västervik som faktiskt är vackert på sommaren. Vi bodde då i klubbhuset så Hilary kunde ha mitt rum. Vi bäddade riktigt mysigt där inne och kollade på skräckfilmer varje kväll. När det var dags för Hilary att åka hem åkte vi hem till mig här i Ryd och samlade oss (eller mig) inför skolstarten. Johnny hängde med första dagen och efter upprop och allt var överstökat åkte vi ner på stan med Emil och Franji också, det blev lite shopping, fika, dampande i ett fotobås och till sist mat på Subway. Det har dansats lite också, och mer ska det bli. Just för tillfället är jag ensam, Johnny åkte hem för en vecka sen i morgon och det har varit så otroligt tomt och väldigt jobbigt stundvis. Att umgås med någon 24/7 i nästan två månader och sen plötsligt vara on your own... Nej tack. Som tur är kommer han snart hit igen, och det dröjer inte lång tid innan han också är Linköpingsbo. Det har varit en riktigt härlig sommar, jag har fått nya vänner och gjort roliga saker, men framförallt har jag hittat kärleken, någon jag älskar och som älskar mig tillbaka. Någon som kompletterar mig på ett sätt ingen gjort tidigare och det är så jag summerar sommaren 2014.

Avslutar med att säga att jag i dag fick reda på att jag har klarat Ma 2, så det har varit en bra dag! Slarvfel som vanligt, men jag är i alla fall godkänd. Nöjd Bex. Puss!

Dagens tips, dagens tips, lalalalala dagens tips!

Dagens tips!
Om du vill lyssna på musik utan texter som stör, lyssna då på Maybeshewills album I Was Here For A Moment, Then I Was Gone. För det är bra.
Dagens tips, dagens tips, lalalalala dagens tips!

Seriöst dock. Introt är gudomligt vackert. Och när det går över i början av Take This To Heart påminner det lite om tongångar jag hört hos Extol tidigare, väcker upp melankoli och fortsätter helt enkelt vara fantastiskt bra rakt igenom. Rekommenderar att lyssna på hela albumet från början till slut, jag gjorde det tidigare i dag och märkte sällan när det var låtbyte. Skickligt sammansatt album, stråkarna tillför det hjärtskärande sorgsna men vackra. Helt klart ett album som får följa med mig in i höstmörkret!

I övrigt har jag haft en lugn helg, har pluggat matte för att fixa provet jag har i morgon (måndag alltså, har inte gått och lagt mig än). Det är det där irriterande provet jag inte klarade i början på sommaren, men nu känner jag att jag har bättre koll. Ska sluta stressa igenom prov också, blir bara slarviga och onödiga fel då. Har haft hjälp av min fina som identifierat att jag gör en del steg i huvudet utan att tänka på det, så jag ska försöka minnas att redovisa mina uträkningar mer utförligt nu.
I morgon (= i dag egentligen) börjar jag även på Ma 3-kursen, känns lite läskigt, har inte fått hem min bok än dock, så jag hoppas den dyker upp i början på veckan så jag inte hamnar efter.

CSN dummar sig och vill ha in fler papper, så jag ska försöka få tag på Barbro eller Petra i morgon och be om hjälp. Skolan måste intyga saker. Inte roligt att vara utan pengar, speciellt inte när man måste införskaffa kurslitteratur... Behöver köpa en bok i samhällskunskap, men den kostar 400 kronor. Hoppas CSN-beslutet fattas snart så jag kan vara i fas med allt som har med skola att göra.

Kom precis på att jag glömt ta min medicin i dag, trots påminnelse från Johnny. Fy på mig! Får ta den nu och gå och lägga mig. Ska upp om lite drygt fem timmar. Inte ens i närheten av tillräckligt mycket sömn, men jag har en kort dag på tisdag och sovmorgon på onsdag, så jag ska nog lyckas ta igen mig.

Jag saknar min pojkvän otroligt mycket för övrigt, vi har inte ens varit ifrån varandra en vecka men det är mer än nog ändå!

September är en ganska händelserik månad för övrigt... I helgen som kommer händer det grejer, och helgen efter det är det Valla rave, sen fyller mamma år den 17:e och jag ska till gyn. den 18:e. All this planned and it's just the first of the month. Bah.

ANYHOW.
Jag måste sova nu.
HEJDÅ.
...
Puss till Johnny också, för han är min. ^-^

Och så passerade sommaren.

Har inte bloggat på rätt länge nu, skolan är igång igen (första veckan snart avklarad... typ) och jag är en lycklig människa.

Tänkte dra de viktigaste händelserna lite snabbt och sen återgå till kladdkakan, Miranda och mitt eminenta sällskap.

1. Träffade Johnny.
För några månader sen hittade jag en random snubbe på Dayviews, vi stalkade varandra lite och pratade i telefon massor (sammanlagt en hel arbetsvecka på en månad) och till slut åkte jag till Borås (som jag skrivit förut) för att träffa människan. Vi är mycket lyckliga tillsammans och han ska flytta till Linköping = Bex is happy face. Men seriöst, han är allt jag någonsin velat ha, han ger mig så otroligt mycket kärlek, respekt och omtanke. Det är otroligt hur synkade vi är också, på alla plan. Sen att han är hur fin som helst att titta på är bara en ren bonus! (Han kom för övrigt precis in i rummet och såg mycket pillemarisk ut, men vägrar säga vad han har gjort... Det ska vara någon form av överraskning i alla fall. Probably adorable, allt han gör är kinda adorable.)

2. Medicin.
Jag har sen ett par veckor tillbaka trappat ner Sertralin. Går på halva dosen nu och ska göra det typ en månad till, sen går jag ner på 50mg och till slut 25mg för att sen vara av med skiten. Samtalade med läkare idag om nedtrappningen så han är med på planen också. Känns sjukt skönt! Läskigt också, har varit Bex på medicin i nästan fyra år nu, så jag har ingen aning om vem jag är utan meds. Ska börja med samtal också, så det känns mest bra i alla fall. Oroar mig såklart för att jag inte ska fungera utan, men hittills har den enda skillnaden varit att jag är känsligare, på gott och ont. Vid liv kanske det heter. Haha.

3. Valla.
Påbörjat mitt sista år nu som sagt, går Tema kommunikation, vet inte riktigt vad jag tycker än, men jag ser fram emot tillvalen. Ska faktiskt ge mig på Matte 3, läsa Svenska 3 igen och bli klar med den samt gå i Henriks engelskgrupp då jag vet att han kommer ge mig utmaningar där. Aktivitetsgrupp blir dans med Franji igen, känns riktigt nice, så det kan bli ett bra år. Fokus som gäller, jag vill utvecklas och ha bra närvaro den här gången!

Ska försöka bli mer aktiv här igen, så jag lär uppdatera mer om sommarens händelser.

Aiit, that's all!

Dot Hacker och annat nörderi

Idag tänker jag tipsa om ett riktigt mysigt band jag började lyssna på för några år sen. De heter Dot Hacker och består av bl.a. Josh Klinghoffer som är gitarrist och backing vocalist i Red Hot Chili Peppers. Han har även varit med på ett flertal av John Frusciantes skivor och har spelat med många stora artister. Första gången jag hörde Josh röst var när jag lyssnade på låten Omission (John Frusciante) och då trodde jag faktiskt att det var en tjej som sjöng. Josh har en väldigt ljus och luftig röst och det är ofta svårt att urskilja vad han sjunger, men hans klang är mycket fin. Första Dot Hackerlåten jag hörde var Order/Disorder, och sen dess har jag kommit att falla för fler låtar allt eftersom. Jag sitter för tillfället och lyssnar på deras senaste album som nyligen släppts. Länkar till det här. Jag gillar vad jag hör, och tycker att det är riktigt kul att de har släppt nytt material.
Deras sound är speciellt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det... Det känns lite indie, lite flummigt, lite funky, lite rock... En salig blandning som toppas av Josh "dreamy" stämma. Kan inte bli fel!
En av mina favoriter med dem heter The Wit of the Staircase (länk finns här), den är väldigt lugn och jag blir avslappnad av att lyssna på den. Eller ja, av att lyssna på Josh i allmänhet. Jag har faktiskt ingen koll på resten av bandet, och det beror väl på mitt nörderi när det gäller RHCP och allt som associeras med dem.

Tidigare idag lyssnade jag på ett soundboardklipp av Factory of Faith (RHCP) från deras spelning på Isle of Wight och jag blev positivt överraskad över hur mycket Josh har utvecklats i bandet, han vågar ta rejält med plats nu och hans backing vocals är helt fantastiska! Har inte haft ork att lyssna på livespelningar de gjort på senaste tiden... Vet inte varför, men jag hamnar lite ur fas med dem emellanåt för att sen bli nykär gång på gång. Hur som helst lät både sången och gitarrspelet riktigt bra, så jag ser fram emot ett nytt album med mer Josh! Anthony lät trött i rösten och jag har hört från andra fans runtom i världen att deras setlists är tråkiga nu, så det är bra att de tar en paus från spelningarna och skapar nytt!

Har nu kommit ungefär halvvägs igenom How's Your Process? (Work) och känner att det här albumet kommer att spelas flitigt på lata sommardagar.

Vill länka till en sista låt, den heter At Your Enemies och är gjord av John Frusciante och Josh Klinghoffer, det är en låt jag ofta lyssnar på när jag är låg. Den påminner mig om nätter mitt i vintern då jag ligger gömd i mitt täcke med fönstret öppet så den iskalla luften väcker mina sinnen. Den har varit med mig genom otaliga ångestfyllda tillfällen och är en sådan låt jag gärna har på när jag försöker somna. Passar bra att avsluta mitt mitt-i-natteninlägg med den. Tryck här för låten and enjoy Dot Hacker/Josh!

Kthxbai!

Yrsel och nysningar

Hello babycakes!

Ligger i min säng hos mor och far, återkommer till varför jag inte är på Rås gård på läger, och är yr som sjutton. Väldigt mysko, är så emellanåt för min del, är yr hela tiden, oavsett om jag står, sitter eller ligger, undrar vad det beror på. Jobbigt är det i alla fall! Utöver det nyser jag i tid och otid på grund av allt förbannat gräspollen. Har inte känt av det såhär på några år, men det ska tydligen vara löjliga mängder pollen i luften i år. Blääää!

Har tillbringat senaste timmen med att göra vuxensaker. Haha, kolla upp räkningar och kontakta ställen och sånt. Hatar att göra det innan jag gör det, men när det är gjort känner jag en otrolig tillfredsställande känsla. Lustigt det där. Hur som helst väntar jag på svar i Tele2-chatten, gillar att de har den funktionen. Då slipper jag plågas av adrenalinpåslag efter telefonsamtal dit.

Så, lägret...

Det gick inte så himla bra det där, var där en dag och var så äckligt slut både fysiskt och psykiskt med sjuk hemlängtan. Kunde inte tänka på annat än att jag ville hem, och det kändes inte hållbart att tvinga mig själv vara kvar i nästan två veckor när det kändes så redan efter en dag, så mamma kom och hämtade mig och jag åkte hem. Trist att jag inte klarade av det, men sen vet jag att läger aldrig har varit min grej... Så nu vet jag det, igen.

Fixar som sagt med viktiga saker och ska till Linköping på fredag för att förhoppningsvis få iväg mina CSN-papper så jag kan få intensivmattekurspengarna utbetalda, ska även packa ihop lite skit för att sen kunna åka till Borås och må bra där.

I övrigt är det väl bra, hårfärgningen blev rätt bra den med, har inte orkat ta några vettiga bilder, men de som läser min blogg är säkerligen vänner med mig på Facebook eller följer mig på Instagram och där finns det bilder för den som är intresserad. Haha!

Ska ägna lite tid åt bokläsning när jag är färdigchattad och sådär, läser Edens bakgård av P C Jersild för tillfället, och jag gillar den skarpt. Skriver nog en liten recension av den här när jag har läst ut den. Ska försöka få tag i fler av hans böcker, gillar sättet han skriver på. Sen ska jag ge mig på en bok jag köpte förra sommaren. Det stora huset av Nicole Krauss, vi läste Kärlekens historia av henne när jag gick Tema foto och film på temasvenskan. Otroligt duktig författare, man fastnar nästan direkt, och hon väver ihop saker på ett mycket fint sätt. Har saknat att läsa, förstår inte riktigt varför jag kommer ifrån det så pass lätt... Brukade vara bokslukare på somrarna, ska försöka bli det igen!

Yes, det var allt för nu, hoppas du har en fin sommar, vem du än är som snubblat in här.

Love.

Tänk vad några tabletter kan göra!

Som jag visste skulle allt bli "bra" om jag tog min medicin, vilket jag har gjort, så allt är prima skinka... Eller nåt. Fortfarande rätt fascinerande alltså, men ja, allt är väl bättre än att gå och vara deppig? Inte hållbart, men det tar jag itu med när Capio fattar att jag vill ha deras hjälp.

Sitter och lyssnar på lite RHCP à la 1995 och väntar på att The Mothership ska ha sett klart matchen, vilken det nu är, så hon kan hjälpa mig färga håret! Köpte en rödsvart färg, har jag säkert nämnt, som ska slängas i nu. Nämen, nu dök Infected Mushroom upp i listan, fint. Anyhow! Jag har inte färgat håret sen någon gång i december, så det kan bli ett intressant resultat. Kommer nog aldrig ha en enhetlig färg på håret förrän jag låter min naturliga hårfärg växa ut helt eller klipper bort allt som är sönderfärgat... Haha, like I care. När det kommer till färg på håret eller frisyrer har jag nog aldrig riktigt brytt mig. Är impulsiv på det planet, det behöver inte vara jämnt eller samma färg, bara jag har hår på huvudet är jag relativt nöjd. Föredrar att ha långt hår dock, vet inte när jag klippte mig senast heller. Har aldrig klippt mig hos frisör och förutom när mamma klippte lugg på mig för ett år sen eller klippte av småbitar här och var när jag flätade i dreads har jag nog inte klippt håret på... hm. Sen jag skaffade min sidecut senast. Resten har nog fått växa i fred sen 2009 eller något. Haha! Och nu, CKY. Fint! Knee Deep, kan rekommendera den låten, och CKY i allmänhet.

Åker till Borås om 16 dagar :)

Åker tillbaka till Linköping imorgon, för att sen åka på läger i 1,5 vecka typ. Ska stå i köket och dampa till "bra" musik med Jake, kan bli intressant! Utanför Tranås, hoppas på bra väder. D.v.s. lagom varmt och torrt... gärna en sval bris sådär konstant så jag överlever också (säger hon som var i Afrika i 6 veckor...) för jag och värme är inte bästisar.

Måste raida huset på bra-att-ha-saker också, gamla tshirts som är luftiga t.ex!

Red, red wine it's up to youuuuuu... HEJ UB40 :D

Haha, så löjligt pepp jag är då.
ANYHOW. Det här inlägget innehåller inget matnyttigt alls :D
Återkommer med bilder på resultatet av mitt nyfärgade skatbo sen.

PÖSS ^^

Kent på engelska, tydligen...

Thanks for that mindfuck, Spotify...

Spelar ingen större roll vilket språk det är på egentligen, jag behöver mest musiken, melodierna... Känslan. Den är oberoende av texten, dels för att helheten ändå är densamma och dels för att texterna sitter inpräntade i benmärgen sen många år tillbaka. Intresseklubben antecknar, och 90-talet ringde och vill ha tillbaka sina uttryck.

Jag är en aning låg idag, Irina ringde från öppenvården i Västervik idag och Capio har skickat tillbaka remissen, long story short, jag är tillbaka på ruta ett. Det var inte vad jag behövde just nu... Har nästan lust att fucka hela min sommar, trappa ner medicinen på egen hand och bara låta livet ha sin gång, oavsett hur det ter sig. Men jag vet även att tankar som de här dyker upp när jag slarvat med medicinen och min hjärna inte har alla komponenter den behöver för att "fungera" enligt samhällets normer. Borde bara ta mina tabletter och hålla käft, börja på nytt imorgon, inte fastna i svackan, rycka upp mig, and all those other clichés.

Tycker det är otroligt intressant hur likgiltig jag är när jag bara är Bexy, hur all livsglädje bara fucks off out the window liksom. Känner bara sarkasm gentemot livet i allmänhet, orkar inte bry mig, ser ingen mening med det. Och jag finner det minst lika intressant att jag ser de här tankarna som horribla när jag gå på medicinen... Vet inte riktigt vilket av mina jag som är det riktiga, kanske är det inte något av dem.

Har spenderat... nej, tillbringat, heter det. Även om SAOL accepterar "spendera" nu för tiden. Har tillbringat mina dagar här i Björnsholm åt att inte göra något alls. Ligger i sängen, kollar på Skins, lyssnar på musik, chattar, smsar, pratar i telefon... Äter. Stänger in mig, går in i rollen av dotter, ickevuxen sådan, låter mig själv omfamnas av likgiltigheten som infekterat varenda vrå i det här rummet. Mitt tonårsrum. Som jag skrev om häromdagen... När det inte hade hunnit påverka mig.

Var i Västervik igår och kostade mamma pengar, en hårfärg bland annat... En rödsvart, tänkte först köpa den typiska blåsvarta jag haft mer eller mindre sen 2006, men det var något med den här som lockade... Ska slänga i den imorgon, ha en enhetlig färg på håret igen, eller något... Kanske sliter på håret lite extra så att det dreadar sig mer. Bryr mig egentligen, men inte just nu.

Vill mest sova, älskar att slippa allting genom sömn, bästa flykten jag hittat hittills. Verkligheten luckras upp, upphör att existera för en stund. Det är nog så nära eufori jag kan komma på naturlig väg.

Ska leta upp mina tabletter, svälja mina 200 mg, de där milligrammen som skulle varit en bro över det värsta... Tabletterna som skulle vara min krycka i ett halvår ungefär. Medicinen som trappades upp illa kvickt, som är och har varit ett nödvändigt ont i snart fyra år. Ska låta dem stabilisera min hjärna trots att jag är rätt övertygad om att de inte gör den nytta de ska, för andras trevnad. Jag bryr mig inte om mitt eget lidande, men jag står inte ut med att vara andras.

Dessutom måste jag skärpa till mig inför lägret, måste bli en pålitlig, stabil människa.

Jag måste hitta orken att ta klivet från ruta ett, igen.

Take the noose off your ambition

Dagens låt:
Throw Away Your Television - Red Hot Chili Peppers

Den här låter kommer från RHCPs album By The Way som kom ut 2002, det är en låt med en distinkt basgång och drivande trumkomp, den känns kaxig och ändå härligt chill på det funkiga sätt som RHCP alltid lyckas med. På albumet Live in Hyde Park (2004) kör de den, och efteråt går den över i ett jam som inofficiellt (så vitt jag vet) heter "Don't You Ever Leave". Don't You Ever Leave är något av det mest fantastiska de gör live, tyvärr hör den till By The Way-eran och spelas inte längre, vilket är otroligt synd. Jag hade önskat att jag fick höra den. Kombinationen av de här två låtarna spelas automatiskt i mitt huvud när jag lyssnar på TAYT, och jag minns att jag och mitt ex började sjunga Don't You Ever Leave när vi var på en av deras konserter och de spelade TAYT. Red Hot Chili Peppers för mig medför känslor av vår, sommar, sol och en nykär pirrig känsla. Texten skulle jag kunna analysera i all evighet, men jag tänker att ni får göra det själva om ni känner för det. Länkar till albumversionen här och Live in Hyde Park med Don't You Ever Leave här. Enjoy! :)

I övrigt har jag rymt hem till Lejonkulan i Björnsholm och ligger i sängen i mitt gamla tonårsrum (okej, jag har bott här efter tonåren också, men jag flyttade hemifrån första gången när jag var 18... fick flytta hem typ ett år sen innan jag flyttade till Linköping, och sen har jag bott här på somrarna... men ändå!) där allt är som vanligt. Finns så otroligt många minnen som hänger i luften här inne. På gott och ont, men allt som är minnen har passerat, så det finns inget mening med att älta det. Fokuserar på de fina minnena istället, alla är väl egentligen fina på sitt sätt... De bidrog till utvecklingen av mig som person, which is a good thing.

Smsar med Johnny som vanligt och ser fram emot mitt Boråsbesök massor! Älskar staden, och att den innehåller otroligt fina människor gör ju inte saken värre direkt.

Imorgon ska jag och The Mothership beställa lite kläder från Ellosrean, haha, som på den gamla goda tiden. Frågan är om man kan övertala henne till att köra på expressleverans så de kommer under veckan. Vore nice. Lägret börjar på måndag och jag skulle inte ha något emot att ha nya leggings till dess... Nackdelen med lår som tycker om varandra; måste köpa nya leggings varje månad p.g.a. hål för att det slits så mycket när låren vägrar separera. Haha! Jaja, det ordnar sig. Hoppas på att åka in till Västervik på onsdag eller imorgon om inte pappa kommer hem för sent. Vi får se helt enkelt. Måste få iväg papper till FK också, så jag kan börja casha in lite bostadsbidrag. Lever på mamma och pappa hela sommaren, känns inte alls bra, hatar att behöva göra det. Är otroligt tacksam över att de ställer upp, det är inte det jag menar... Känns bara så hemskt att fortfarande behöva deras hjälp ekonomiskt när jag flyttade hemifrån (för andra gången) för över två år sen...

Funderar på att skriva ett inlägg som redogör för min uppväxt och allt som hänt under min relativt korta livstid, har väl pratat om det sporadiskt så länge jag haft den här bloggen, men jag har någon tanke om att det kanske är bra att ha allt samlat på ett ställe. Jag vet inte, det är ingenting som stör mig i vardagen egentligen, eller, kanske invanda mönster och sådär, men vi får se. Det var en tanke som slog mig häromdagen bara.

Ska fortsätta min kväll med att kolla på några avsnitt av Skins (är på säsong tre nu) och sen sova. Det är så tyst här, ovant.

Well, that's all folks!

Stuck on this rollercoaster for life

Idag har jag ingen dagens låt, funderade en stund, men det var inget som uppenbarade sig... Så jag skippar det idag, känns dumt att tvinga fram en låt när jag inte känner för någon speciell låt. Får se när/om det inslaget dyker upp igen!

Jag har vänt på dygnet helt, vilket är standard när jag har lov, så idag/igår sov jag till nästan 14:00 tror jag, och segade i sängen några timmar till. Sen var det akut-rycka ut för att finnas där för en vän som hade grov ångest och inte orkade mer, jag mådde inte heller bra, men sköt det åt sidan just då för jag insåg att det var allvar. Slängde i mig min medicin och tog en Atarax för ångesten jag själv hade, och det gick bra och var relativt lugnt sen. Väl hemma igen hade jag skiftat tillbaka allt fokus på mig själv och mådde skit igen. Ångest, tung andhämtning och ett tryck över bröstet liksom. Kände mig orolig och rastlös samt smått illamående. Typisk ångest liksom, vet inte vad det berodde på. Det mesta har släppt, känner fortfarande lite oro, men det är helt klart överkomligt.

Jag äter väldigt dåligt för övrigt. Eller, dåligt kanske är fel ordval, sällan stämmer nog bättre. Jag äter väldigt sällan. Idag har jag till exempel inte ätit något annat än chilinötter och couscous. Känner inte av hungern mycket alls, och det här är ingen straffgrej jag gör mot mig själv, inget självskaderelaterat. Faktiskt. Jag bara... äter inte. Förstår mig inte på det riktigt. Vet att det inte är bra, men jag känner mig likgiltig inför att ta tag i det. Kan erkänna att tankar om att medvetet låta bli maten har dykt upp, nu när det "ändå går per automatik", men jag låter de tankarna passera, för jag har inget intresse av att skada mig själv på det sättet. Eller på något annat sätt för den delen heller. Psykiskt är jag nog rätt stabil, gällande den saken åtminstone. Självskadetankarna förblir tankar, sen kan humöret svänga som alltid och mina dippar är jobbiga. Men jag känner inte behovet av att ta det till den nivån som innebär fler ärr eller "straff" på andra sätt. Det gör mig lite stolt, för jag var rätt att jag hade öppnat den dörren på nytt när jag hade min senaste extrema dipp. Jag vet inte om jag har skrivit det här, men jag skadade mig då, för första gången på drygt två år. Det var ett par dagar där som jag inte kunde låta bli, vilket skrämde mig mycket, för det kändes som att jag återupplevde mitt förra rejäla återfall som hände innan medicin och allt kom på tal. Då hade det också gått ca två år sen senaste gången. Men! Det blev inte så, för "behovet" släppte rätt snabbt, sen var jag visserligen rejält låg, men klarade av att slänga sakerna jag använt mig av och inte längta efter att göra det igen som jag hade en tendens att göra förr.

Shit, hade inte räknat med att allt det här skulle komma ut nu, men det kanske var dags att ventilera helt enkelt.

Jag har saker jag ser fram emot som kommer hända i sommar, och det gör att jag håller huvudet över ytan även om det finns saker som försöker dra mig till botten. Jag tänker inte lova noll dåliga dagar, eller be om ursäkt för mina dippar, för det tjänar ingenting till. Bättre att njuta av lyckan som finns här och nu, vara i nuet. Leva i nuet. Jag har spenderat för mycket tid på det som varit och oroat mig för mycket för vad som ska komma... I'm done.

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra.
And that's enough.

Gone with the touch of your hand

Omtumlande dag, det är som en bergochdalbana i 160, men jag överlever den här gången också.

Funderar på att börja med "dagens låt" som inslag, för jag brukar ofta citera låtar i titeln till mina inlägg... Och musik är viktigt för mig, så varför inte tipsa/berätta om låtar och varför just de tilltalar mig? Får se om det blir bestående eller inte, men idag kör vi på det!

Dagens låt är Ingenue - Atoms for Peace (men versionen Thom Yorke (Radiohead) kör själv på piano, klicka här för att se/höra)

Så, varför den här låten? Well, jag hade en dålig start på dagen, kunde inte vakna och när jag väl gjorde det insåg jag att jag hade drömt väldigt verkliga drömmar om personer jag inte vill ha i mitt liv. Det här händer ganska ofta och drömmarna brukar involvera att jag tar tillbaka människor och förlåter dem för allt ont när jag egentligen absolut inte borde. Hur som helst, detta ledde till ångest och jag hade väldigt svårt för att komma igång med min dag, än mindre ta mig ur lägenheten. Jag gjorde det enda jag kan när jag mår sådär och det var att lyssna på lugnande musik, försöka släppa in lugnet i mig. Så jag lyssnade på Ingenue. Jag upptäckte den låten i vintras genom Facebook, jag följer Flea där och då han är med i Atoms for Peace stod det om den låten, videon fanns på YouTube och jag föll direkt. Lyssnade på deras album Amok på repeat i flera dagar och levde på den musiken mer eller mindre. Ville självklart se om det fanns covers på den då jag ville spela och sjunga den också. Hittade då den här avskalade versionen, med bara piano, och fann den otroligt vacker. Den går rakt in i själen och lugnar. Hoppas den uppskattas!

Som sagt har dagen gått upp och ner, men just för tillfället är det bra pirr i magen och mina kinder har kramp för att jag ler så mycket i samband med att jag konverserar med en mycket fin person.

Snubblade på mållinjen när det gäller matten, hade provet idag, trodde jag gjorde bättre ifrån mig än det visade sig... Många slarvfel. Var sex poäng ifrån godkänd, vilket suger... Så jag är inte klar med Ma2, och jag är så besviken på mig själv. Blir klar i höst istället, så det är ju inte hela världen... Men jag kände mig så säker på att jag skulle bli klar nu. Usch.

Nä, nu ska jag göra en ny Spotifylista med mysig, bubblig musik som speglar min själ just nu.

Puss på er och trevlig midsommar!

Well I'll be damned

Haha, åh, ibland älskar jag mig själv alltså... Jag är verkligen helt omöjlig! Kanske är lika bra att inse det och sluta försöka motarbeta mig själv så mycket. Vet inte riktigt hur jag ska reagera på det här längre, tuta och köra eller inte? Dum fråga egentligen, vet att det blir som alltid förr eller senare. Och så får det vara!

Har lyssnat på gamla 90-talsklassiker och mått sådär nostalgiskt awesome som man gör när man lyssnar på de gamla hitsen! Jag är tydligen hungrig också, påstår mig mage nu... Hmm... Tror jag ska käka en banan. Vilket är otroligt intressant för alla att veta.

JAG SKA ÄTA BANAN.

Och bara därför, slänger vi in mycket osmakliga bilder på när jag gör just det :D
Enjoy, or avert thine eyes now!

THIS SHIT IS BANANAS!

It's tearing apart my blue, blue heart

Lite UB40 på kvällskvisten, fint!

Har ca 20 uppgifter kvar att göra på matten, sen ska jag försöka förstå mig på vad sjutton det är jag har gjort... Förhoppningsvis klara provet och sen, SEN är jag klar med matte 2! Ska bli så gött att få det ur världen. Har börjat fundera lite smått på vad jag ska välja för tillval i höst... Spanskan kommer ju inte finnas längre, vilket suger, så jag har alla luckor öppna liksom. Samhällskunskapen måste jag ha, men det blir på vårterminen... Funderade på matte 3, men jag vet inte om jag vill lägga ner tid på det. Visst, det kan vara bra att ha i framtiden om jag skulle få för mig att vilja plugga till något jag aldrig ens ägnat en tanke åt hittills... Men om jag väljer matte har jag ändå två luckor kvar på höstterminen och en på vårterminen... Har visserligen inte gjort klart svenska 3, kanske är värt att gå den igen... Bara för att. Göra om, göra rätt liksom. Funderar på att välja Henriks engelskgrupp, för jag tror att jag kan utvecklas där. Öka ordförrådet liksom, komma igång med engelskan igen, för jag känner att den börjar suga. Tappat massor, småord som varit självklara förut. Tvekar gällande stavning och uttryck, blandar in alldeles för mycket amerikansk engelska för att jag ska tycka att det är okej. Hoppas på spanska som aktivitetsgrupp, ska även kolla upp en kvällskurs på universitetet jag blev tipsad om. Vill verkligen inte förlora spanskan nu när jag kommit en bit. But still, vad ska jag göra i skolan under ett års tid? Frågan är om jag borde läsa historia, så att jag har samma behörigheter som de som går gymnasiet enligt nya systemet... Det kan ju inte skada, men jag vet inte, har så svårt för samhällsorienterade ämnen, jag tappar intresset så lätt, och det syns i mina arbeten. Eller bristen på dem. Ska kolla Vallas hemsida och se om tillvalen finns där, så jag vet vad det finns att välja på... Enligt hemsidan finns fortfarande spanska som val, men jag vet att den försvinner... Eget projekt finns dock, skulle kunna vara något. Har saknat att vara kreativ, kanske skulle kunna göra en egen musikvideo eller något. Spela alla instrument själv och filma och redigera videon... Hade varit rätt kul faktiskt. Skulle vara så gött att ha något sånt att göra mitt bland allt plugg, speciellt om det blir spanska på aktivitetsgruppen, för annars är den oftast utlopp för min kreativitet. Ska tänka på det.

Borde gå och lägga mig tidigt ikväll, känner mig helt slutkörd och känner att jag behöver ha sommarlov på riktigt väldigt snart. Jag mår bra psykiskt, i mig själv, men det är mycket runtomkring som tär på mig ändå. Lustigt det där. Det är bara tisdagen, onsdagen och torsdagen kvar på matten i alla fall, det är alltid något. Åker hem till mor och far och Charlie sen, känner för familjetid och halv isolering därute i ingenstans. Bosätta mig i Lejonkulan och ladda batterierna inför lägret. Blir nog bra!

Avslutar det här inlägget med några ord från Mudvayne då jag precis lyssnade på dem och fastnade för just dessa ord när jag hörde låten första gången:

Dark for fear of failure
An inner gloom 
As wide as an eye
And fermenting
Roiling hate
Death gripped my veins
Unveiling rancid petals
Flowering forth foul nectar
The space between a blink and a tear
Death blooms

In the midst of life's haste

Borde inte vara vaken nu alls, men det är svårt att slita sig från datorn när man har så fint sällskap. Hur som helst kände jag bara för att skriva lite till innan ögonlocken faller ihop.

Jag önskar att jag hade pengar så jag kunde åka och hälsa på människor. Vill egentligen inte vara fast här hela sommaren, men det finns inte så mycket att göra åt saken. Börjar längta efter andra platser igen. Tankar om att lämna Sverige väcks åter, precis som de alltid gör på somrarna. Jag måste läsa mer. Förflytta mig med hjälp av böcker. I brist på annat.

Mitt huvud värker men min själ ler, kanske kan jag kalla det lycka... men inte så det hörs, för jag vill ha den för mig själv en stund.

Längtar.
Vågar längta.
Faktiskt.

Dagarna går...

En vecka till med matte, sen har jag lov på riktigt. Tror minsann att jag drar ner till föräldrarna en vecka lite drygt för att sen åka på läger i Tranås i 10 dagar. Ska stå i köket, känns lite nervigt, hoppas jag inte förgiftar folk. Finns allergier att hålla koll på också. Spännande! Men det ska varvas med sol, bad och massa skoj. Sen är min sommar helt öppen för allt möjligt, och vill folk ha tag i mig så vet ni var jag finns!

De senaste dagarna har jag tillbringat hos Esther + familj, det blev sena nätter, bullbak, flams, trams, filmer och planering. Jag, som blivit asocial på senaste tiden, var helt slut när jag kom hem igår och däckade stenhårt. Idag har jag bara tagit det lugnt, sovit, badat och pratat en massa med en ny bekantskap i Borås! Mysigt sätt att avsluta helgen på, helt enkelt!

Sitter iklädd handdukar i min säng och ska snart gå och lägga mig, ska bara trycka i mig lite medicin först så jag slipper vakna imorgon och må skit. Dumma pollen!

I don't wanna jinx anything... Men jag mår rätt oförskämt bra för tillfället, vilket är mycket välkommet! Så det firas med rostad macka med jordnötssmör och ett glas mjölk. Sen kan jag sova gott! :)

Där ser man..!

Skulle ner med tvätten, hör att någon låser sin dörr samtidigt som jag gör det och inser att det oundvikliga kommer hända... Jag kommer möta någon granne. Då jag tycker att sånt är rätt jobbigt (speciellt när man går klädd i jag vet inte vad och kånkar på en stor påse med mest underkläder i) kände jag en liten knut i magen, men jag ignorerade den och gick nedför trappan. Visade sig vara mannen som bor rakt under mig, lär vara han som äger den fina motorcykeln jag brukar smygtitta på/beundra från min balkong, och vi hälsade på varandra. Då släppte allt jobbigt. Sen höll han upp dörren för mig, tyckte det var en gullig gest. Inte nog med det, vi hade tydligen varsin del av tvättstugan också och han erbjöd sig mig resten av sin tvättid om jag behövde fler maskiner då han var klar och bara hade saker på tork. Tyckte det var riktigt fint, känns bra att veta att man har åtminstone en vettig granne, skulle det krisa någon gång med något känns det helt klart som att det inte skulle vara en omöjlighet att få hjälp där. Resten av grannarna har jag ingen koll på, vet att det bor en tjej med dreads i första lägenheten dock, och att de snett under mig grillar jämt... Men mina våningsgrannar vet jag ingenting om. Är väl bara en tidsfråga innan jag träffar på dem, hoppas att de är lika trevliga som MCgrannen.

Trevlig överraskning!

Väntar på att gå och slänga in allt i tumlarna och sen ska jag göra den där förbaskade pastasalladen!

Jag överlevde matten för övrigt, obviously, men sov några timmar när jag kom hem, precis som jag trodde. Imorgon ska jag hänga med Esther efter skolan, och sen är det plötsligt helg mer eller mindre... Time flies.

Ett inlägg från soffan

Matteångesten hänger över rummet som en tung, tät dimma...
Nä, det är faktiskt inte så illa, väldigt få här idag. Sann Vallaanda. Återstår en och en halv timme, sen kan jag återvända till sängens trygghet. Är riktigt trött, sov alldeles för få timmar, lär somna när jag kommer hem. Men jag har tvättstugan idag, så jag får inte sova för mycket. Ska göra pastasallad någon gång idag också. Men nu börjar lektionen så jag får skriva mer sen... baiiiii

Önskar att det fanns en avstängningsknapp...

Dessa nattliga tankar... Vet inte ens vad jag tänker på egentligen, det finns liksom inget av substans där bakom pannbenet, men vad det än är håller det mig vaken, får mig att känna aversion mot att stänga av och stänga ner. Borstade igenom mina tovor till hår, gick bättre än jag trodde faktiskt. Det är fortfarande tovigt, men på ett bättre sätt. Det ser mer enhetligt ut nu, inte lika kaosigt, och jag har mer eller mindre gått tillbaka till att vilja ha dreads. Omöjlig. Jag vet. Tappar en del hår, men det här var första gången jag borstade det sen början av januari... så det är nog inte så konstigt.

Klockan är snart två. Det är inte bra. Jag är törstig.

Ska nog blanda en flaska saft och somna till en film. Ska bara smörja in ansiktet först så jag inte är torr i morgon... Hoppas att jag slipper halsont också, kom på att jag hade haft två fönster och balkongdörren öppen hela natten och det var väldigt mycket pollen i luften... Så det kan mycket väl vara pollenallergin, har börjat klia lite i näsan och ögonen också. Great. Orkar inte med allergier, och tycker att folk kan sluta klippa gräset hela tiden.

Om det gör ont imorgon tänker jag ignorera det och bedöva halsen med isglass till frukost.

Om hjärnan fokuserar på film istället för tankarna så kanske jag somnar, det har funkat förr, så man kan ju alltid hoppas.

Men jag önskar ändå att det fanns en sån knapp. Som gjorde att man kunde stänga av. Egentligen behövs flera, för det finns rätt mycket jag vill stänga av emellanåt.

Känslor till exempel, de är bara irriterande.

Näe, nu ska jag sluta ordbajsa.

Folk borde lyssna mer på Daft Punk för övrigt.

Reliving the past five years

Klickade upp Spotify och bestämde mig för att göra en lista till sommaren, hittills har jag gått igenom alla mina gamla listor och valt musik därifrån. Alltså kommer min sommar till stor del bestå av att återupptäcka gamla godingar från de senaste fem åren. Känns lite weird, jag är ju en sån som kopplar låtar till människor, försökte undvika de jag vet har en person kopplad till sig. Men jag kan ju inte gå och ha allt sånt i huvudet jämt, så vi får se vad det dyker upp för intressanta minnen nu. La till några nya upptäckter också, men det känns som att jag plötsligt glömde bort vad jag lyssnar på nu för tiden. Ska ta och läsa lite inlägg från senaste året och se om det dyker upp något i dem.

Min hals är fortfarande dum, den bestämde sig för att göra riktigt ont i morse, så jag blev hemma från matten idag. Inte bra alls, måste dit imorgon och jag MÅSTE posta mina papper till CSN så det kommer inte pengar någon gång. Hatar att vara ekonomiskt beroende av mina föräldrar, det känns så själviskt och bortskämt liksom. Kunde säkert gjort mycket mer än jag gjorde för att försöka fixa ett jobb, men jag är som jag är och skjuter upp saker alldeles för länge. Undrar om jag någonsin kommer lära mig... Hm.

Börjar få lite panik när det gäller mitt hår för övrigt, det är bara tovigt, och det ser ut som skit och känns inte bra heller. Funderar på om jag ska försöka borsta ut det, men det lär ta forever... och det lär göra sjukt ont, och jag är orolig över att mitt hår är i så pass dåligt skick att det mesta kommer gå av om jag försöker... Det kommer inte bli som jag hade tänkt mig att det skulle bli. För det som växer ut nu växer inte ut som dreads, så låter jag det vara kommer det vara typ fem centimeter dreads följt av tovor... och det som växer ut kommer vara "vanligt", inte riktigt så det såg ut i mina tankar. Måste bara orka ta tag i det och göra något... Vill nog borsta ut allt och slänga i svart färg igen, ge upp tanken om riktiga dreads och beundra dem på andra istället. Har inte tålamod till att ha det själv, saknar att kunna göra saker med håret. Typ ha det uppsatt i annat än en trasslig bulle... Bah, vi får se, jag är så känslig när det gäller att andra ska fixa med mitt hår så om skiten ska borstas måste jag göra det själv. Och det brukar ta runt 2-3 timmar att göra det när jag gör det precis efter att jag plockat ur syntetdreads... Nu har det gått ett bra tag. Inget jag ser fram emot, men jag vill inte ha dreads som Promoe direkt... UGH. Beslutsångest!

Ska lägga mig i badet och missbruka balsam, försöka få ordning på lite av det... it's gonna suck.

Känner att jag inte har så mycket vettigt att komma med idag... det var ett hemligt nummer som ringde mig idag förresten. Den här gången missade jag det på riktigt, annars brukar jag skita i att svara, tänkte först om det var Capio, men de ringde efter klockan 18:00, känns inte som att såna ställen ringer så sent. Får väl se om det ringer imorgon igen, får svara då... Även om jag avskyr hemliga nummer. Skulle vara riktigt skönt om remissen kommit fram och det börjar hända något på det området.

Jag har tvättid imorgon, det är nog det mest spännande som händer den här veckan. Tragiskt nog.

Varför kommer jag alltid på att jag borde laga mat när klockan är efter 22:00? Damn it... Kommer inte orka, inte om jag ska bada också. Meh, får bli rostad majs idag så gör jag riktig mat imorgon. Om jag kommer ihåg att göra det vill säga.

I don't even know.

Hejdå.

I have been dancing in your veins

[ He Is Legend - Suck Out The Poison ]

Finner det fortfarande ofattbart att det är skolavslutning om några timmar... Tycker verkligen inte att det var så länge sen jag satt där och blev uppropad till den nya klassen. Vad hände egentligen? Hur kunde tiden passera så fort? Känner inte att jag har hunnit med något alls av värde, förutom att bli klar med matte 2 (om allt går som det ska på intensivmatten) och utvecklingen i spanskan... Det är visserligen något, men allt annat som hänt under året känns inte som något som gett några direkta resultat. Resan är en annan sak, men även den blev... som den blev. Inte som den skulle, men minnena kommer finnas kvar. Alltid. Känns konstigt att behöva skiljas från människor man varit så tätt inpå också, vi såg varandra när vi mådde som sämst, på olika sätt. Att allt det bara mynnar ut i ingenting gör ont. I princip alla jag gått med på Valla försvinner nu också. Kommer kännas otroligt ensamt, och jag är rädd för att förlora kontakten med människor från skolan på grund av att jag inte hunnit etablera utanför-skolan-relationer med alla jag faktiskt finner intressanta och bryr mig om. Även starkare vänskapsband känner jag ligger i farozonen. Det känns riktigt jobbigt, människor flyttar, försvinner, fattas. Jag är en sådan person som etablerar trygghet i andra, något jag måste jobba på, because people always leave.

Skulle kunna skriva milslånga inlägg om hur mycket jag avskyr att behöva säga hejdå, att tvingas till ändringar, känna den där ångestklumpen i magen för att man inte vet hur livet kommer se ut efter sommaren. Men jag har inte tid eller ork till det. Inte nu. Jag känner hur orden står i kö i fingerspetsarna, men jag tränger bort alla de känslorna just nu. Skjuter undan tårarna, stålsätter mig, för att slippa känna mig bräcklig och sårbar.

Klockan är mycket, jag ska upp om mindre än fem timmar, sen ska jag överleva tills lunchen är över och hoppas på att det inte rinner tårar nedför andras kinder, när det är dags att säga hejdå, tacka för tiden som varit, önska varandra lycka till och sköna sommarlov... för då vet jag inte om jag kommer kunna hålla tillbaka mina.

Tomheten efter alla underbara människor som varit med sen min första dag, och alla de som tillkommit under mina år på Valla kommer eka smärtsamt högt när jag återvänder vid sommarens slut.

Djupt andetag och tillit till att vänskaperna som skapats är starka nog att bestå trots avstånd och helt olika liv.

Valla är min andra familj, självklart är det smärtsamt att behöva ta farväl av familjemedlemmar. Smärtan jag känner är befogad.

God natt.

Break stuff

It's just one of those days...

Det är något med mig och dans, det blir en spärr så fort jag ska prestera något i en miljö där jag inte känner mig bekväm. Jag låser mig, kan inte röra på mig och känner mig värdelös så fort jag försöker. Det är som att muskelminnet stängs av och allt jag en gång kunnat i huvudet är spårlöst försvunnet. Det finns ingen kreativitet och inget flow. Det är bara hemskt och deprimerande och får mig att ifrågasätta mitt val att ens försöka dansa igen.

Det fanns en tid då det var en stor del av mig, men mitt psykiska mående och min förmåga att somatisera gjorde att dansen blev lidande redan då. Känns som att det finns en koppling mellan dans och negativitet för min del, hatar att det är så.

Hatar alla tankar som dyker upp om hur min kropp ser ut när jag dansar, när allt jag vill är att släppa allt och bara vara i musiken, låta den styra mig... Men det blir bara spärr efter spärr efter spärr och jag blir omotiverad och på gränsen till tårar i ren frustration över att stunderna jag utvecklas och faller för dansen om och om igen är så flyktiga.

Jag börjar ifrågasätta varenda människa som någon gång sagt att jag kan dansa, eller sjunga, eller spela, eller skriva, you name it. Ifrågasätter folks ärlighet när de sagt att jag är begåvad inom något område, har fått höra uppmuntran i princip hela livet, men när jag ser tillbaka så var jag aldrig bra nog. När jag ser mig själv nu är jag aldrig bra nog. Inte för de komplimangerna, det finns ingenting i det jag gör som sticker ut, som är speciellt, som är värt något. Jag är i den där enorma gråzonen av medelmåttor, och den insikten gör att jag frågar mig om det ens är värt det.

Om jag aldrig kommer nå ut med min kreativitet eller bli tillräckligt bra för att den ska vara något annat än medioker, varför ens fortsätta? Varför fortsätta när det inte ens duger för mig?

Jag vill inte blotta det som varit en så stor del av mitt liv längre, inte nu när jag inser hur värdelöst det faktiskt är.

This isn't fun anymore, it's not as fun as it was.

If I keep this up I'll probably grow fins.

Igår låg jag i mitt badkar i fyra timmar, det var inte meningen att det skulle vara så länge... Men tiden bara försvann. Väldigt avslappnande. Tror aldrig jag har sett ut som ett russin mer än jag gjorde efteråt dock. Tänker lägga mig i badet nu igen, kolla på typ Game of Thrones eller något. Är rätt säker på att jag missat ett avsnitt, annars hittar jag något annat att fördriva tiden med. Har haft ont i halsen idag och känt mig halvkass... Hoppas verkligen det bara är the aftermath av sjukdomen sen innan och inte något nytt sattyg. Sista veckan i skolan börjar imorgon... Är inte ens en vecka, det är tre dagar och sen avslutning. Helt sjukt, känns som att vi började nyss... Sen tänker man efter och inser hur mycket man har hunnit med egentligen. Det har varit ett rätt galet år, mycket har hunnits med, men som vanligt är det ändå alldeles för lite för att man ska vara nöjd.
Tappade hoppet och gnistan rätt rejält nu mot slutet och har inte ansträngt mig alls för att lämna in arbeten och sånt, vet att det kommer påverka mitt omdöme, men jag bryr mig ärligt talat inte om ifall jag får en etta i år, för jag har ändå ett år till på mig att fixa allt och just nu är det ett smärre mirakel om jag är i skolan tills den är slut. Så jag fokuserar på det och tar resten en annan gång. Vill att den där remissen ska leda till något, snart, så jag kan börja laga mig själv på riktigt.
Hoppas att sommaren känns lång och att jag inte sover bort den som jag gjort de senaste åren, jag vill så mycket, även om det bara är att njuta av solen och värmen hela dagen liksom. Har åtminstone en grej planerad, och det är ett läger, ska agera kökspersonal och det känns bra att ha något att göra så man inte bara går hemma och mår bajs liksom. Jag ska bada mycket i sommar också, sådär löjligt mycket. Och träna. Började redan idag med att slänga mig in i en 30 day challenge jag hittade på Facebook. Magmusklerna ligger i fokus och det handlar om några situps, crunches och sånt varje dag. Man ökar lite för varje dag också och har en vilodag var fjärde dag... (dag dag dag dag dag... haha) det tar bara några minuter och tro mig, det kändes på en gång, så får jag in det har jag en liten rutin inpräntat i alla fall, så är det bara att köra på. Ska försöka utnyttja löpbandet hos föräldrarna så ofta jag kan, köra zumba här hemma... simma, cykla, försöka röra på mig varje dag på något sätt i alla fall. Och framförallt ta tag i kosten, måste verkligen skära ner på kolhydraterna, det är typ det jag lever på. Av ren lathet, för jag KAN laga god mat som är kolhydratssnål, jag orkar bara inte. Blir en ond cirkel det där, dåligt mående blir till dåliga matvanor som blir till dåligt mående... and round and round it goes.
Anyhow, funderar på att kickstarta med 5:2 och LCHF i kombination, men vet inte om jag kommer klara av att hålla fast vid det... Kanske hittar på någon egen variant, för jag vet att det är kolhydraterna som är den största boven när det gäller mig. Jag äter inte överdrivet mycket, och konsumtion av fett har inte heller varit något problem... Det är allt socker och mjöl som ställer till det. Och bristen på träning då. Det blir nog bra, vet ju att jag inte blir lika sötsugen när jag faktiskt tränar, så det kanske löser sig självt om jag bara fokuserar på att röra mig.
Babbel babbel, ska som sagt lägga mig i badet någon timme och peppa inför sista skolveckan, hoppas att det blir något firande också... En sista fest med alla härliga människor man fått uppleva året med liksom.

I hate goodbyes. It's gonna suck.

Nobody Weird Like Me

Det är vid såna här tillfällen jag kan sakna dig. 

Sakna att vi kunde sitta och nörda tillsammans, som nu, när jag hittat Johns guitar tracks till BSSM. Vi skulle sitta och lyssna med tindrande ögon; vara helt inne i "the fourth dimension" och dela vår kärlek och passion för dem, för honom framförallt, med varandra...

Sen minns jag resten av "oss", och vips så är saknaden över.
Ibland undrar jag dock den någonsin inträffar hos dig med.

Will this body of mine ever behave?

Woman dissolved into the sea, a body of water that's calling me


Blev ingen dans idag, riktigt trist, hade sett fram emot det, men det blir av förr eller senare. Försöker behålla peppen till dess!

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag mår dåligt igen, rent fysiskt alltså. Är skakig, känner mig svag, trött hela tiden... Illamående. Det kan ha med medicinen att göra, hade noll koll på den när jag var sjuk så idag var första gången jag tog den på drygt en vecka, vilket inte är bra alls. I know. Skulle mycket väl kunna vara bieffekter av den. Men det känns onödigt att jag ska behöva känna mig sjuk bara för det... Var ashungrig förut, beställde pizza (inte på kredit den här gången, jag lovar, pappa!) fick inte ens i mig halva förrän jag mådde illa. Gör det nu med om jag tänker på den. Eller mat i allmänhet. Känns som att jag har feberfrossa på gång och jag vill mest dricka några liter vatten och sen sova. Finns inget som hindrar mig ifrån att göra det, men jag gillar inte att jag mår såhär.

Mami kommer hit imorgon i alla fall, kanske kan få någon ordning här då, allt har liksom gått utför som vanligt... ännu mer så efter the creepy weekend. Jag är sämst på att ta hand om mitt hem.

Hoppas på en bättre dag imorgon. Helst mer produktiv också.

Nu ska jag dricka vatten. Eller saft kanske.


Under water where thoughts can breathe easily, far away you were made in a sea just like me

Stanton Warriors

Dagen började riktigt dåligt, resulterade i att jag missade sista dagen i skolan den här veckan. Känns inte alls särskilt bra att ha varit borta 4 dagar i rad nu, men det känns ändå mer okej när det inte bara handlat om psykiskt mående. Rätt fucked up egentligen, att fysiska åkommor känns mer valid som ursäkt än ens psykiska mående... Aaaaanyhow, ska inte snöa in mig på det nu.

FÖR...

När jag väl började om min dag möttes jag av massa fina och kloka ord av en lika fin och klok vän som fattats mig på senaste tiden, och det lifted my spirits. Det i kombination med Stanton Warriors på hög volym gjorde att det där härliga pirrandet i magen satte igång, det som betyder att man är pepp på livet och sitter och småstudsar i sin säng non stop. Det ska dansas imorgon så jag ska börja min uppvärmning redan idag och komma in i flowet så att det bara är att köra när vi ses. Ska se till att min tutting combo sitter i muskelminnet, finslipa på den och öva på pops och handflow, samt bara vara i nuet och känna kärleken till dansen som finns inuti mig. Någonstans. Den kärleken som gör att man släpper alla hämningar och bara kör.

PEEEEEEEEEPPAAAAAAA!

Stanton Warriors gör mig löjligt pepp och uppåt, ska dra in min stora spegel hit (till sovrummet) och börja dansa nu tror jag, kan inte sitta still ändå.

WOHO.

Hoppas alla får en finfin långhelg om ni har en sådan, annars... får ni ha det awesome ändå :D

Dreams, love, life

Dreams:

Riktigt mysko drömmar, ganska random mix av människor och jag tror att två av drömmarna vävdes ihop på något sätt. I ena drömmen hade Andreas skrivit till mig på Qruiser (jag minns att jag reagerade på det i drömmen också då han dels har blockat mig där men även tvärtom) och sagt att han saknade mig, typ. Anyhow, i den andra drömmen var jag mitt uppe i något framträdande som var inbakat i något weird (dreams are weird... finns nästan aldrig någon logik i mina i alla fall) och han dök upp. Han hade letat reda på mig. Det var riktigt obehagligt. Tror absolut inte att det kommer hända, men just meddelandet i första drömmen kändes så verkligt att jag bara nyligen insåg att det inte hade hänt... (loggade in på Qruiser och självklart fanns inte meddelandet där.) Gillar verkligen inte när drömmar känns så verkliga. Har bara dåliga minnen ifrån sånt...

Love:

Fördrev tid på Existenz tidigare idag, kollade länkar jag inte kollat på tidigare och upptäckte till min stora förskräckelse/förtjusning att jag missat en "10 bästa RHCP-låtarna"-länk. (Förskräckelse över att jag inte sett den tidigare då jag tydligen klickat på länkar som var precis före och efter den länken, förtjusning då jag kunde titta på den nu... fast då.) Hur som helst, hatar rösten som snackar i såna listvideor, men, alla låtar de hade med (om jag inte misstar mig nu... och var det inte alla låtar så var det kanske alla utom en) var från tide(r)n(a) då John spelade i bandet. Jag satt och skrek mot datorn "I F*CKING MISS JOHN!" med händerna över hjärtat medan jag gungade fram och tillbaka till musiken... Like some crazy woman... Kan bli sådär nykär i dem lite då och då, och oftast är det renewed love för hela bandet, alla medlemmar och alla album på samma gång... emellanåt kan jag bli One Hot Minute-beroende och tycka att det smutsiga, drogade soundet är det bästa som finns... Men just idag gjorde det ont i mig, för jag kände verkligen en djup saknad efter John. Det var musikvideoklipp varvade med klipp från när de spelat låtarna live... och liveklippen var med Josh. Jag älskar Josh, han är fantastisk. MEN HAN ÄR INTE JOHN. Och att se/höra John i låtarna för att sen på en gång se/höra Josh liveversion av samma låtar... It's just not the same.
JAG VET ATT DET HÄR ÄR ETT FAN-GIRL MOMENT.
I en perfekt värld skulle John komma tillbaka till bandet, inte för att ersätta Josh, för med dem båda i bandet skulle vi förmodligen få höra Dosed live, men det kommer aldrig att hända... Och varje gång jag inser det, for real, är det som att någon hugger mig i hjärtat. Jag saknar Johns solon, hans backing vocals, den råa energin och känslan... All that gloriousness spewing out from the fourth dimension... Det var riktigt sorgligt, vackert och förgörande att trycka på den länken. Jag älskar John Frusciante, och jag saknar honom i RHCP, äckligt mycket.

Life:

Jag är inte helt frisk än, enligt läkare har jag inte halsfluss i alla fall, så det är bara att vänta ut skiten. Det har typ övergått till att bara göra ont på ena sidan i halsen nu och så har jag börjat bli snorig och hostar som en idiot emellanåt. Great. Ger nog upp planen på att sjunga på avslutningen, känns inte som att jag kommer vara frisk nog att öva ändå. Första sommaravslutningen som jag inte är en del av på det sättet. Weird. Well, utöver det finns skolångesten kvar som vanligt... Slutar nästa torsdag och har fortfarande a shit load of arbeten som behöver göras. Tappade gnistan rätt rejält när jag insåg att jag inte blir godkänd i samhällskunskapen... varit borta för många timmar i allmänhet för att det här året ens ska godkännas när det gäller tidsomfattningen, inte för att jag tror att skolan kommer agera and f*ck me over eller så... men det blir liksom bara "what's the point?". Jag röstade inte igår. Jag får panik på alla uppdateringar på Facebook om politik. Jag hade tänkt rösta, men jag var inte frisk nog att ta mig till en vallokal, och jag har egentligen inget emot uppdateringar om politik för det är helt sjukt att SD fick så många röster, men jag blir bara.... overwhelmed av det hela, antar jag. Känner mig som en idiot som inte röstade och får i princip dödsångest av att det kommer bli nazi galore 2.0 och att vi allihop måste agera NU NU NU NU NU. Drar bara kopplingar till att allting närmar sig slutet. Alla predikningar man hört. De saker man läst om i Uppenbarelseboken... (even though it's been years, så sitter det ett och annat kvar därinne från allt det) och, egoistiskt nog, så är det enda jag kan tänka "jag ORKAR inte."
Är medveten om hur vrickat allt det här låter, men det är bara så mina tankegångar har varit under dagen... och jag får bara damp på det. Det känns bara hopplöst och oundvikligt, och då blir jag den lata, bekväma idioten som frågar sig "varför ens försöka göra något åt det?"
Awful.
Tro mig, om några dagar, när jag frisknat till, hämtat nya krafter och hämtat ut mer medicin så serotoninnivån är som den ska så lär jag vara en mer... optimistisk person? Perhaps. Men just nu är allt bara asjobbigt. Min blotta existens är jobbig. Så jag ska bosätta mig i mitt badkar, fyllt med ljummet vatten, och titta på andras misär i form av Dr. Phil-avsnitt.

Att svettas är för övrigt typ the passive aggressive way för kroppen att säga "I hate you".
Allt blir bara skit av att svettas.
Jag blir seriöst bitter.

Kan jag få bli frisk någon gång?

UGH.

Weird ass blogginlägg, deal with it.

Some things never change

Det var jobbigt i ett par dagar efter hela grejen med David/Andreas, och det blev på något sätt verkligare när jag återgav allt i text här på bloggen. Jag tänker på det emellanåt, men tänker inte älta det, för ingenting hände så det finns ingen anledning att haka upp sig på skiten. It's in the past.
Fick besök av Ronny i tisdags, för att byta ämne, vilket var kul. Var länge sen vi sågs så det var trevligt att catch up liksom. I torsdags åkte jag hem till Esther och sov där till fredagen, vaknade tiiiidigt med feber och sjukt ont i halsen. Har sen dess lyckats ta mig hem efter mycket om och men och legat i min säng med vad som lär vara halsfluss och känt mig döende. Ska uppsöka läkare imorgon och förhoppningsvis få kåvepenin så jag blir frisk från skiten. Mått riktigt uruselt och typ levt på panodil och drickyoghurt när jag inte sovit. Mamma och pappa kommer hit imorgon, det här har varit första gången jag varit riktigt sjuk ensam liksom, så jag har saknat dem. Visst, jag var rejält sjuk i Afrika också, men jag hade ju folk som tog hand om mig hela tiden. Esther handlade åt mig igår, men utöver det har jag varit lonely. Hemskt.
Jag borde nog sova, men är mitt inne i ett spännande dubbelavsnitt av Dr. Phil...

Hade egentligen mycket mer på hjärtat, men skrivflowet ville inte infinna sig nu så det här blev bara random babbel.
Oh well... another day perhaps.

Thank you, it's been another bloody Monday...

A day of aftermath.

Har mått rätt kasst idag, varit nervös och orolig liksom... När jag gick till skolan kollade jag bakom mig flera gånger för det kändes som att det var någon bakom mig. Såg liksom saker i ögonvrån, kändes bara obehagligt. Ju mer jag tänker på de desto mer inser jag vilken otroligt sjuk situation jag försatte mig i. Har knappast bråttom med att träffa nya människor från nätet i vanliga fall, och nu känner jag inte ens för att hänga på de sidorna och prata med folk.

Vet dock att jag har världens finaste familj och vänner som stöttar mig, ber för mig, skickar styrka och finns där genom allt. Tackar Gud att det inte hände något värre, känner verkligen att jag blev buren genom helgen, för jag ser på mig själv nu och förstår inte var den styrkan att hantera situationen skulle komma ifrån annars. Och att prata om Gud är inget jag gör ofta, om alls. Men lugnet jag kände trots allt som hände... Jag försöker inte säga att jag inte kände mig trygg tack vare vänner och så, det är klart att jag gjorde det. De var ju de fysiska manifestationerna av trygghet som fanns där, på plats. Men jag bara hade mig själv, i just de stunderna, så känner jag nu att jag inte var ensam i det. Och det förtjänar min tacksamhet. That's all.

Var i alla fall i skolan och gjorde mitt bästa, känns rätt bra på den fronten nu. Pratade med Murrä lite om F-linjen också och det verkar ljusna lite på det området, vågar inte hoppas på något, men det jag fått höra från lärare säger studerande på F är bullshit i alla fall, vilket känns... bra. Tittade in hos Carola också, sökte till Tema Kommunikation och Tema Samhälle-människa, bara för att ha sökt något, är inte sugen på någon av de kurserna, men jag tänker inte lämna Valla bara sådär. Dessutom har jag ju tillval som kan göra livet roligare. Funderar på att välja projekt, spanska och kanske matte 3 (haha, jag måste vara galen...) om projekt finns då... Om inte gör nog dubbelmatte inget om man ska försöka sig på den kursen alls. På tal om matten så ska jag skriva prov i kapitel 3 på måndag, hoppas det går bra.

Tror det här blir en bra vecka. Ska träffa Ronny imorgon, var länge sen vi sågs, så det ska bli kul! På onsdag är det vårdag i skolan, vilket betyder dans med Franji för min del, vilket alltid är nice. Torsdag... Well, inget speciellt händer då vad jag vet, men på fredag kommer det pengar igen, får se vad helgen innehåller. Allt är bättre än den som precis varit i alla fall! (Förutom hänget med Esther, det är alltid ganska epic alltså.)
Veckan efter går vi bara tre dagar i skolan.. och veckan efter det är det avslutning.
What the...

Idag är det tre månader sen vi flög hem från Afrika... Sjukt, att tiden gått så fort, vissa dagar saknar jag det mycket.

Nu ska jag försöka mig på lite matlagning av något slag och sen ska jag njuta av kvällen med nyaste avsnittet av Game of Thrones. Tror jag lägger mig tidigt ikväll, är trött som vanligt... Så det lär behövas.

Blev förvånad över antalet läsare på senaste inlägget, alltid intressant att det är hemskheter som lockar mest... Vill i alla fall säga tack till alla som kommenterat och varit stöd, känns bra att veta att det inte bara är jag som anser att han är sjuk.

Ha en fortsatt fin kväll, people!

Mötet med en sjuk person

Nedan följer händelserna som varit min helg, det är ett långt inlägg, men det är rätt underhållande (och smått skrämmande) läsning. Here we go!

Det började på Qruiser. (Man kan tycka att jag bör ha lärt mig något av den sidan...) Jag fick ett meddelande av en människa som verkade intressant, som inte var som större delen av medlemmarna på den sidan som bara är där för att ragga på diverse vulgära sätt. Vi började prata om allt mellan himmel och jord, djupa frågor, livet, och vi klickade rätt fort. Efter ett antal meddelanden hit och dit övergick det till sms istället, vi hördes då och då.
   Han hette David och var 25 år fick jag veta, bodde i Tullinge i Stockholm, älskade fotboll och höll på Hammarby och tränade mycket. Vi pratade i telefon en gång, i typ två timmar. För mig, som avskyr telefonsamtal och helst slipper sånt är det en ganska stor grej, att känna lugn och att det var kul att prata i telefon med någon. Jag blev lugn av honom, det var som att han tog fram det bästa i mig... utan att ens behöva anstränga sig. Det var häftigt, jag kände acceptans precis som jag var. Efter någon vecka började vi prata via Skype. Jag hade dagen innan fått se en bild på Davids ansikte för första gången, det efter att jag bad om att få veta hur han såg ut för det kändes konstigt att lära känna någon så fort utan att ha ett ansikte att koppla till personen. I Skype hade vi camarna igång och skrattade och pratade i timmar. Allt kändes så naturligt, som att vi hade känt varandra hur länge som helst. Jag behövde aldrig förklara varför jag tyckte eller kände på olika sätt, han förstod och accepterade mig oavsett... Det kändes overkligt, jag har aldrig upplevt det så tidigare. Han var inte som någon annan, allt var bara... enkelt med honom. Bör tillägga här att jag inte hade några romantiska känslor för honom, det kändes bara som en djup vänskap som hade saknats hela mitt liv. Vi hade pratat om att träffas och plötsligt, utan att jag riktigt hann tänka efter eller uppfatta att det hände, var hans biljett bokad hit.
   Fredagen den 16:e klockan 17:00 skulle David vara i Linköping, för att träffa mig. Jag var självklart nervös, det är alltid pirrigt att träffa någon för första gången. Jag mötte upp honom på Resecentrum och det var såklart lite stelt i början, vi tog bussen hem till mig i Ryd och la oss i sängen (nej, inte på det sättet, det är bara där man hänger när man är hos mig... mitt vardagsrum är liksom inte det sociala rummet här) och pratade om allt möjligt. Tanken med besöket var ju att lära känna varandra på riktigt och som han sa "visa att det är precis likadant som i Skype". Vi pratade om våra familjer och jag frågade honom "så vad heter du mer än David?" och det var där saker började bli konstiga... Han sa "jo, alltså, jag... heter inte David." Min första tanke var "men, inte nu igen" (jag har pratat med andra som sagt att de heter något annat, försiktighetsåtgärd på nätet liksom... men deras riktiga namn har ju kommit fram rätt fort sen, typ andra gången man pratat) men jag tänkte inte så mycket på det... Det visade sig i alla fall att han hette Andreas. Jag frågade honom varför han sagt att han hette David, och varför han inte berättat att han inte hette det tidigare. Han drog en bortförklaring om att inte vilja säga sitt riktiga namn över nätet (vilket jag förstår... till viss del) och att han bara "glömt bort" att säga något sen. Först tänkte jag inte på det, men jag insåg lite senare att jag hade kallat honom David i både sms och i Skypesamtal utan att han rättat mig. Jag släppte det dock just då och vi fortsatte prata. Vi berättade om våra familjer och lite allt möjligt, sen kom vi in på födelsedagar. Jag visste att han var född i fiskarnas tecken och jag är född skorpion (enligt våra stjärntecken är vi "the perfect match") och det betydde att han fyllt år redan. Så jag frågade när hans födelsedag var och den var 15:e mars. Jag vet inte exakt hur det kom fram, men han sa "för jag är ju 27..." och då hajade jag till. David, 25 år var alltså Andreas, 27 år. Jag sa ingenting, men tyckte att det var lite konstigt att han sagt att han var 25, men det var också i början när vi pratade... ungefär samtidigt som jag fick veta hans "namn", så jag tänkte att det var samma grej som med att inte säga sitt namn.
   Dock började obehaget sprida sig i kroppen. Det hjälpte inte att han började pussa mig heller. I början brydde jag mig inte, det var ungefär som att pussa på sin kompis liksom... Inga känslor, inget sexuellt alls, jag skrev till och med till Esther att han kändes mer som en bögkompis just för att det inte fanns någon spänning mellan oss på det sättet alls. Men. Det märktes att han var dominant, han la sig över mig för att... jag vet inte... mysa? Jag kände extremt obehag även om jag inte tänkte att han skulle försöka något, jag kände mig inte rädd för att bli våldtagen men det var otroligt obehagligt ändå. Jag hade precis träffat den här människan, och det hade kommit fram att han inte hette eller var så gammal som han sagt. Det låter väldigt konstigt, och jag förstår det inte själv, men trots något som absolut skulle kunnat kännas som något läskigt och över gränsen, så var jag ändå lugn. Det var något med honom som gjorde att jag inte kände oro. När vi väl skulle sova vände jag mig om så jag låg med ryggen mot honom för det är så jag sover om jag sover bredvid någon. Men då ville han att vi skulle prata och mysa och att jag skulle vända mig mot honom... Jag orkade inte säga emot och kände väl någonstans att jag inte ville behöva handskas med hans eventuella reaktioner ifall jag inte "gjorde som han sa" så vi pratade och "myste" eller vad man nu vill kalla det, han pussade mig emellanåt och det var väl inte direkt den mest bekväma situationen jag befunnit mig i, men det var inte illa nog för att jag skulle göra något åt det... Inte för att jag vet hur jag skulle tagit mig ur hans grepp om det hade blivit så, för även om jag var typ 15 cm längre än han så var han vältränad och hade förmodligen kunnat hålla fast mig om han ville. Jag var för trött för att tänka klart och när vi väl sov höll vi om varandra, vilket var helt okej... Det var oskyldigt från bådas håll och obehaget var där ibland och ibland inte. Det var väldigt förvirrande.
   Morgonen efter vaknade jag av att Andreas sa att han skulle gå till Hemköp och undrade om vi behövde något därifrån. Jag sa "du vet ju inte ens hur man går dit" men han påstod att han alltid hittar i städer, så jag pekade åt vilket håll Ryd centrum låg och somnade om. När han kom tillbaka hade han lyckats gå vilse när han skulle hit igen och letat efter rätt trappuppgång i en halvtimme typ. Jag var hungrig och ville äta frukost, men han ville ligga i sängen, men då sa jag ifrån för första gången (inte aggressivt eller så, utan bara... sa) och sa att jag skulle gå och äta frukost i alla fall. Han sa att han skulle sova lite så jag släckte och stängde sovrumsdörren och satt i vardagsrummet och åt. Jag tog upp min dator som stått där sen dagen innan och när jag fick igång den var jag tydligen inne på min Facebook... och inne på min pappas sida, och nerscrollad till en bild på honom och mig jag la upp på hans sida för någon vecka sen, jag vet att jag inte ens var inne på Facebook och att han hade snokat på min dator fick mig att må illa. Då fick jag idén att kolla upp honom på Ratsit.se eftersom jag visste hans namn.
   Där fick jag veta att David, 25 år som sen var Andreas, 27 år i själva verket var Andreas, 29 år. Lögn på lögn. det knöt sig i magen och jag skrev till Esther som jag haft kontakt med under hela tiden ifall något skulle hända liksom... Vi hade pratat om att fejka en krissituation som skulle betyda att Andreas behövde åka hem (han hade ingen hemresa bokad...) men jag kände att det inte skulle hjälpa med ett "akut samtal" utan ville ha hjälp på plats. Esther och Lukas kom hit och vi låtsades att det var ett spontanbesök och drog till McDonalds där vi fejkade att vi hade ett rep inbokat inför avslutningen som jag helt glömt bort och jag fejkade dåligt samvete över min förvirring och att jag dubbelbokat och tack och lov var det inte svårt att få Andreas att "gå med på" att åka hem igen. Det var riktigt weird dock för han smsade mig medan vi var med Esther och Lukas där han skrev att han inte hade pengar (han hade dock precis käkat en hamburgare (med kniv och gaffel dessutom) så jag vet inte hur sant det var) men jag sa att jag skulle fixa det och betalade hans biljett hem (har alltså betalat båda hans biljetter, och det är pengar jag aldrig kommer få se igen). Sen packade han ihop sina grejer och jag packade ner lite saker så jag kunde stanna hos Esther. Vi tog bussen till Resecentrum och sa hejdå (han tänkte gå till Espresso House och ta en fika (med vilka pengar?) innan bussen skulle gå, men vi sa att han inte skulle hinna det på 19 minuter) och sen gick jag, Esther och Lukas för att handla. 18:20 lämnade han Linköping och jag kände mig oerhört lättad, så tacksam över att de räddade mig ifrån honom. Men sen började smsen komma... Jag tänker skriva av vår smskonversation här, det han skrev kommer stå i fetstil, mina sms är kursiverade.

19:34
Yello Black Chocolate Meth ;)
(det här var för övrigt otroligt random, men har precis insett att jag tror han syftar på en bild på labradorer i olika färger "yellow lab, black lab, chocolate lab, meth lab" (sista hunden ser galen ut), den bilden la jag upp på Facebook någon gång... rätt länge sen, vilket betyder att han måste ha snokat igenom mina bilder där också... Vi har för övrigt inte varandra på Facebook.)

19:34
*hjärta*

19:39
Du är vacker!

19:44
Alltså, för det första accepterar inte jag att man ljuger för mig. Att man inte berättar sitt namn via nätet i början är en sak. Men vi har pratat länge och jag har till och med kallat dig David på Skype och i sms nyligen utan att du har rättat mig. Dessutom sa du att du var 25. Igår sa du 27. Jag vet att du är 29. Det är inte okej heller! Jag har svårt att lita på människor som det är liksom, det här gjorde knappast saken bättre. Hela den här besöksgrejen har fått mig att känna obehag och du var t.o.m. inne på min Facebook och kollade min pappas sida samt likeade nån Hammarbysida. Vem gör sånt liksom? Det är att kränka mitt privatliv. Du sa att du var på riktigt. Men David 25 år visade sig vara Andreas men inte 25 eller 27 utan 29 år och jag är inte okej med det, för det var lögn. Jag behöver inte folk i mitt liv som ljuger för mig.

19:49
Så du vill inte träffa mig igen eller ens vara min vän?

19:50
Förlåt att jag ljög.

19:51
Du sa att jag inte var som någon annan men du menade inte det :(

19:52
Fyfan :(

19:53
Jag vill ha en förklaring på varför du ljög, inte en ursäkt. Fattar du hur obehagligt det är att ha någon i sitt hem, den heligaste platsen i ens liv, som plötsligt inte alls är den han har sagt att han är? Du var den som sa att du inte var som andra. På ett sätt har du rätt, folk gör inte såhär. Ärlighet är det viktigaste som finns för mig, och där har du tabbat dig rejält.

20:08
Förlåt för att jag sa att jag hette David och sa fel ålder. Det var dumt gjort och jag ångrar det. Känner mig så taskig fast det inte var meningen. Jag känner mig så ångerfull därför att jag inte ville att du skulle bli ledsen av mig utan glad, fan ta mig. Jag antar att du hatar mig nu? Och det där med din facebook var lika dumt, jag vet att man inte gör så. Förlåt mig, ville kanske mest att du skulle bli hammarbyare fast på fel och konstigt vis. Hatar mig själv fan.. :( förstår om du är arg på mig. Fan fan känner mig så dålig och precis som alla andra :( jag är inte de..

20:10
Förstår om du inte vill se mig igen. Jag gjorde allt för att försöka anpassa mig..

20:10
Jag är djupt ångerfull.

20:13
Och ledsen :( vi klickade så bra tyckte jag iaf men jag får skylle mig själv. Vill du aldrig mer se mig så förstår jag dig :(

20:16
Du var iaf en bra och fin människa.

20:18
:(

20:25
Jag har inget mer att säga dig just nu. Är sjukt besviken och arg. Känns inte som att jag kan lita på nåt du säger. Allt ditt snack om att vara sig själv var ju bullshit, för du gjorde inte det. Betalade båda dina biljetter också. Fattar verkligen inte hur du tänkte.

20:29
Du kan lita på mig!! Jag vet inte heller hur jag tänkte :( Jag är så djupt ångerfull och är så jävla ledsen. Jag vet och det var så snällt av dig, tack verkligen! Vi kan skratta med varann, åh allt känns bara så jävla tomt. Kram eller nåt :(

20:31
Jag var verkligen den du skulle lita på men jag förstår dig, jag förstår dig verkligen. Fan.. :(

20:33
Det känns som jag har förstört allt.

20:37
Jag är så arg och ledsen på mig själv att jag inte berättade från början. Det var så onödigt :(

20:37
Alltså, va? Jag fattar inte vad du snackar om. Jag klickade med David, en påhittad person. Jag klickar inte med en opålitlig lögnare. Det är bara obehagligt att du inte fattar det. Jag har kastat pengar i sjön, pengar jag egentligen inte hade råd att göra av med, för det var inte såhär det skulle vara.

20:38
Jag vet!!

20:38
Det var inte såhär det skulle vara.

20:40
Jag förstår dig :(

20:41
Vet du hur dåligt jag mådde när ni bara skickade hem mig?

20:41
:(

20:43
Jag ville vara din kompis men nu vet jag verkligen inte!

20:43
Ärligt talat bryr jag mig inte.

20:44
nej för du hatade mig så fort du såg mig för jag är så liten och kort och är mobbad

20:45
har varit det hela mitt liv men men :(

20:47
jag är inte värd dig du är för snygg för mig och jag är ingen alls!

20:49
29 år och leker offer, wow. Du vänder det så att det blir synd om dig, det är bara skrattretande. Sök sympati hos någon annan, här finns det ingen att få. Prova ärlighet i framtiden så kanske det går bättre för dig. Du behöver inte skriva mer, tänker inte svara mer nu.

20:49
nu stör jag säkert er kväll med musik allt. Men visst, ha ett bra liv :( förlåt för att jag inte är normal.

20:50
:(

20:52
Hatar du mig?

22:04
Jag vill inte att nån av oss ska må dåligt :(

0:56
Jag mår inte dåligt. Jag är förbannad.

3:45
Det blev fel, no hard feelings hoppas jag? Vi stryker ett streck över det här nu och går vidare annars måste jag ringa polisen.

3:46
Vad i helvete ska det betyda?

3:47
Jag vill inte träffa dig igen radera mitt nummer och låt mig vara ifred!

3:48
Fine by me, du är inte frisk.

Sen blockade jag hans nummer...
Tänker inte ens kommentera det han skrev, det är tydligt att det är något allvarligt fel på den människan. Det enda jag känner nu är att jag är otroligt tacksam över mina fina vänner som bryr sig och ställer upp när jag lyckas sätta mig själv i skiten. Och jag ser det som ett smärre mirakel att inget värre hände. Mina föräldrar var här en sväng idag och de har såklart varit oroliga... Skulle jag också varit, känns overkligt att det ens har hänt. Pappa frågade mig om jag lärt mig något av det här, och det har jag absolut. Men grejen är, att jag tycker inte att jag har varit särskilt dum när det gäller mitt omdöme... Han fick mig att tro, manipulerade mig att tro, att han var någon helt annan och det är så skrämmande att det blev såhär.
Jag har träffat folk från nätet tidigare, utan problem, men den här gången blev det ett obehagligt möte med en sjuk person.

Nu vet ni, och jag vill bara avsluta med att säga att ingen behöver oroa sig. Jag mår bra, är lite skärrad efter hela grejen, men tycker mest att det är helt sjukt att det ens har hänt, och speciellt när han flippade sådär i smsen mot slutet. Jag är glad och tacksam över att ha undkommit honom och situationen i sig och kommer inte direkt ha enklare för att lita på människor framöver. Och tro mig, jag känner mig som en idiot, so spare me those kind of comments.

I'm out.