Det fortsätter dala nedåt. Jag har ingen ork längre. Mitt sociala liv är ickeexisterande och skolvärldens dörr stängs framför ansiktet på mig. Jag har fått fatta en del jobbiga beslut idag och det känns. Mycket. Det är svårt att acceptera att det inte blir som jag hade planerat och hoppats på. Men efter ett långt samtal med en av de mest visa personer jag känner, min far, känner jag ändå lite klarhet i kaoset och vet att jag har allt stöd och all kärlek jag behöver för att ta mig ur det här igen. Jag försöker släppa oron över att krascha totalt, men det är svårt. Det är svårt när jag minns så väl att jag varit så mycket bättre rent akademiskt och ansvarsmässigt än jag är nu. Det är svårt att tillåta mig själv att vara liten och orkeslös och att ge mig själv utrymmet och vilan jag behöver. Det är svårt att plötsligt känna. Jag är fortfarande rädd för att bli satt på mediciner igen, för jag är fast besluten att bli av med dem, trots att gamla mönster som ledde till dem till en början åter hittat mig. Det skrämmer mig att lämna livet jag byggt upp här. Även om det inte är för alltid. Det gör ont i mig att ännu inte kunna vara vuxen så som samhället tycker att jag bör vara.
Jag har inte tagit mina beslut officiellt än, så jag skriver inte ut dem här just nu.
Jag vet egentligen att det är lögner min hjärna hittar på när känslor av att vara värdelös och misslyckad greppar tag i mig, men det är svårt att tänka logiskt.
Jag fortsätter att existera, för mer än så kan jag inte. Inte nu.
No comments:
Post a Comment