Hej bloggen!
It's been a while... Mitt mående har dalat nedåt ett tag nu, tror inte det är medicinens "fel", utan snarare så att den minskade dosen låter mig känna saker igen. Jobbigt är det. Väldigt jobbigt. Jag klarar inte av att gå till skolan många dagar i veckan, hittills har jag varit där en gång den här veckan. Igår försökte jag men fick svårt att andas och riktigt hårda, djupa hjärtslag efter ungefär 20 meter, så jag vände om, kollapsade i hallen och började gråta. Idag skulle jag försöka på nytt, tog på mig ett par byxor som inte kändes rätt (det mesta jag äger är för litet, kommer till det senare i inlägget...) och vips så var ångesten där igen, öppnade upp en flod av tårar. Jag låg i sängen ett bra tag och grät och grät, förklarade för Johnny vad jag sörjde, varför allt gjorde så ont och var så slut sen att jag sov ett tag till. Natten till idag somnade jag vid 19:30 och sov hela natten. 11 timmars sömn och ändå sov jag ett par timmar till och sen ytterligare en timme på kvällen, jag är trött nu också och har huvudvärk... Huvudvärken finns där varenda dag också, vet inte vad den beror på, men jag finner bara ro när jag inte är vaken.
Ångesten bygger mycket på krav jag ställer på mig själv. När jag gick Tema foto och film fick jag veta att jag hade högsta omdömet, en fyra, jag hade rätt bra närvaro och gjorde det jag skulle, jobbade över när vi hade projekt och kämpade igenom ångest och dåliga dagar... Det var då. Förra året tror jag knappt jag fick en tvåa, jag frågade inte, för hintarna jag fick från några lärare tydde på att jag hade sänkts rätt mycket. Fritidsledarutbildningen ville inte ha mig då min närvaro sög. "Kämpa på och fixa det nästa läsår!" sa de... Yeah, well, nu sitter jag här, det är redan oktober och jag har ännu inte klarat av att vara i skolan en hel vecka. Det ser inte särskilt ljust ut alls och all skit som byggts upp under fyra år plus ångesten över att inte längre kunna prestera som jag kunde för ett par år sen tar ut sin rätt. Flera gånger om. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna fixa det här. Det känns inte som att mitt sista år på Valla kommer ge mig något alls utom ångest. Jag behöver fixa en enda kurs, och det är den jag har minst intresse i, jag vill mycket hellre räkna matte och ha engelska och svenska än skaffa den där samhällskunskapsbehörigheten... Presterar jag inte bra i skolan har jag inget vettigt att söka vidare på, och vad gör jag då? Jag vet inte ens vad jag vill plugga på universitetet. Jag vet inte ens OM jag vill plugga där. Eller någon annanstans för den delen. Men vad ska jag kunna jobba med? Jag får ångest av att behöva serva människor, så servitris, kassörska, busschaufför eller något sånt går bort på en gång. Jag klarar inte av ansvar för saker, vem anställer någon som är livrädd för allt? Jag vill helst av allt jobba hemifrån, skriva, slippa människor... Men det är inte möjligt och det är ingen hållbar levnad i längden, för jag blir aldrig bra om jag inte utsätter mig själv för saker. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga. Allt jag vet är att jag är rädd och sörjer, varenda dag. Mina kuddar är blöta av tårar nästan varje morgon och jag är knappt vid liv förrän runt klockan 21:00. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag ligger efter med i skolan, och utöver det här krånglar CSN med mig. Har inte haft några egna pengar sen i maj och jag får ännu mer ångest av att leva på andra.
Jag var på Kvinnokliniken i mitten av september också, för att undersökas då jag inte haft någon mens sen i slutet på maj, och jag är inte gravid, för det har vi kollat upp fyra gånger sen i juli. De misstänkte PCOS och tog tester, jag fick svar igår och testerna visade ingenting, det enda de har att säga är att jag behöver gå ner i vikt. Något jag har varit medveten om större delen av mitt liv, men som det ser ut nu är jag för tjock för att ens kunna fungera som en "normal kvinna". Jag äter inte mycket, Johnny förstår inte ens hur jag kan fungera på så lågt energiintag. (Det gör jag väl inte egentligen, men you get the point,) Jag äter för stor mängd kolhydrater om man ser till hela intaget, men det är inga kopiösa mängder, jag äter inte bara kolhydrater heller, men ändå går jag upp i vikt i princip hela tiden. Mina bröst har gått från E-kupa till F/G-kupa vilket inte bara är ökad vikt utan ett helvete när man ska hitta bh:ar... Och gör man det kommer man inte billigt undan. Min mage har fler bristningar än någonsin, och även om min pojkvän påstår att den är proportionerlig till resten av min kropp lindrar inte det ångesten jag har över den. Mina lår och min röv är större också. Det i sin tur gör att de flesta av mina kläder sitter riktigt illa. Det är inte många dagar jag är nöjd över det som sitter på min kropp. Det är ännu färre dagar jag faktiskt känner mig fin. Jag orkar nästan aldrig göra mig i ordning längre, än mindre vistas bland folk om jag inte måste.
Säsongsdepression verkar inte stämma, för då blir man (oftast) låg på antingen hösten eller våren, jag är låg i stort sett hela året. Det är klart att det går upp och ner, men jag har ingen årstid som är värre egentligen. Jag brukar säga att våren är värst för mig, det är då jag är borta från skolan mest, men nu vet jag inte längre. Om det ska fortsätta så här kommer jag behöva sjukskriva mig för depression, gå ner till 50% eller sluta helt. Jag är så vilse, vet verkligen inte hur jag ska göra. Allt känns otroligt jobbigt. Jag orkar inte må såhär, inte samtidigt som jag har alla måsten och krav som viskar i mitt öra hur värdelös jag är. Medicinen vägrar jag höja igen, det är bara att skjuta upp allt det här till sen, tänker inte heller sätta in någon ny medicin mot ångest eller något. Jag ska vara medicinfri. Men det skrämmer mig om min vardag ser ut såhär. Om det här är mitt liv utan medicin. I just don't know anymore.
I'm out. Bye.
No comments:
Post a Comment