It's warping me

Sitter och försöker lugna mina nerver, lyssnar på RHCPs album One Hot Minute och puttar undan stressen så gott det går. Jag sa upp lägenheten igår och redan idag är det någon som vill komma och kolla, eller ja, han har ringt Kim, som sa det till mig nu. Var inte beredd på att det skulle vara så stort intresse, men jag sa att jag inte går med på besök förrän måndag. Jag och Johnny åker hem till föräldrarna på söndag och då ska vi ha med en hel del härifrån samt städa undan skit liksom... Så veckan som följer är det fritt fram för intresserade. Känns jobbigt, väldigt jobbigt, allt är så... verkligt nu. Det går fortare än jag hade trott... Det blir bara press som får mig att känna ångest vilket gör att jag stänger ner helt, produktivt värre.

Skulle åka in till stan idag, men jag tror inte det blir av, har ingen ork till något alls... Imorgon måste vi dock, om vi ska kunna halloweena på lördag. Ugh, inget känns bra längre... Vill bo i min säng tills allt är bra igen. Men det funkar inte så.

Tappade all motivation till att skriva nu också, så jag avslutar nu. Bye.

Som att en tung sten lyfts från mitt bröst...

Det gör ont, men det måste vara såhär just nu.

Det jag skrev om senast handlar helt enkelt om följande:
Jag har slutat på Valla och sagt upp min lägenhet, för jag ska flytta hem till Björnsholm för att fokusera på mig och mitt mående, komma på rätt köl igen och bli frisk för att kunna möta min framtid på stadiga ben.

Att säga hejdå till skolan känns hemskt, men jag tror inte att det är för alltid, så jag försöker se det som en paus. Att säga upp lägenheten känns också riktigt jobbigt, jag såg det här som mitt hem... Men det kommer nya möjligheter när det är rätt tillfälle för det.
Alltså flyttar jag, tillsammans med Johnny, till mina föräldrar, vi ska bo i klubbhuset mest (de ska fixa i ordning det så vi har mer utrymme än mitt tonårsrum, how sweet?) och jag ska fokusera på mitt mående, gå hos psykolog, träna, ge mig själv tid att läka, vila och hitta rätt igen. Johnny kommer väl sjukskriva sig på halvtid och söka halvtidsjobb. Det blir soc och allt sånt. Mindre kul, men det är mitt/vårt enda val just nu. Jag är ledsen men lättad, det är en skum känsla...

Det kommer vara konstigt att inte ha Linköping utanför dörren längre, men det är inte för alltid, intalar mig själv det hela tiden, men det är svårt.

Jag hatar att flytta, det är bland det värsta jag vet, dock har jag all hjälp jag behöver.

Men hur som helst handlar det här om att jag sjunkit väldigt långt ned rent psykiskt det senaste. Jag har hamnat i självdestruktivitet igen och har gråtit i princip varje dag nu i drygt en månad. Jag har ingen ork längre och behöver göra det här för min skull för att inte gå under helt.

Finns det frågor är de välkomna i kommentarerna så svarar jag så gott jag kan.

Linköping kommer bli mitt hem igen, jag vet bara inte när.

That's all.

Searching and I gotta know...

Det fortsätter dala nedåt. Jag har ingen ork längre. Mitt sociala liv är ickeexisterande och skolvärldens dörr stängs framför ansiktet på mig. Jag har fått fatta en del jobbiga beslut idag och det känns. Mycket. Det är svårt att acceptera att det inte blir som jag hade planerat och hoppats på. Men efter ett långt samtal med en av de mest visa personer jag känner, min far, känner jag ändå lite klarhet i kaoset och vet att jag har allt stöd och all kärlek jag behöver för att ta mig ur det här igen. Jag försöker släppa oron över att krascha totalt, men det är svårt. Det är svårt när jag minns så väl att jag varit så mycket bättre rent akademiskt och ansvarsmässigt än jag är nu. Det är svårt att tillåta mig själv att vara liten och orkeslös och att ge mig själv utrymmet och vilan jag behöver. Det är svårt att plötsligt känna. Jag är fortfarande rädd för att bli satt på mediciner igen, för jag är fast besluten att bli av med dem, trots att gamla mönster som ledde till dem till en början åter hittat mig. Det skrämmer mig att lämna livet jag byggt upp här. Även om det inte är för alltid. Det gör ont i mig att ännu inte kunna vara vuxen så som samhället tycker att jag bör vara.

Jag har inte tagit mina beslut officiellt än, så jag skriver inte ut dem här just nu.

Jag vet egentligen att det är lögner min hjärna hittar på när känslor av att vara värdelös och misslyckad greppar tag i mig, men det är svårt att tänka logiskt.

Jag fortsätter att existera, för mer än så kan jag inte. Inte nu.

Ångest och kaos.

Dagen sket sig, såklart, inget förvånar mig längre. Men det har jag redan skrivit om.
Skulle åka till stan för att ta ut pengar från Forex och handla lite på Netto (jag får bara äta godis/chips/sånt på fredagar/lördagar och som sockerberoende och efter den här helvetesveckan såg jag verkligen fram emot fredagsmys), åkte buss, det tog emot att vara utanför hemmets trygghet... Kommer dit, ser att de bytt öppettider (trots att vi kollade på nätet innan vi åkte), så de hade stängt och DÄR kom ångesten. Något enormt. Satt och tvingade tillbaka tårar och hysteriska snyftningar på bussen, gick snabbare än på länge från bussen hem, kastade av mig väskan och skorna, drämde igen sovrumsdörren och slängde mig i sängen och där brast det. Hyperventilerade och grät mig alldeles utmattad. Vi har knappt något att äta här, och pengarna är låsta på olika konton, det enda kontot som har kort... well, kortet har gått ut och fungerar inte längre, så det är otroligt jobbigt just nu. Är helt slut både fysiskt och psykiskt. Vill inte tänka på dagens händelser för tårarna är nära hela tiden. Orkar inte ha det såhär, jag orkar verkligen inte mer.

Is this how it's gonna be?

Känner mig så otroligt misslyckad. Tankar om att jag faktiskt lyckas på annat håll, i andra sammanhang blir till damm som yr omkring, som inte får något fäste... För hjärnan är full av hånskrattande, enorma hjärnspöken som basunerar ut hur misslyckad och dålig jag är.

Det här blir fjärde dagen av fem som jag inte går i skolan den här veckan. Jag går sönder inuti och ser allt jag kämpat för rinna ner i avloppet, inte vara värt mer än smutsen runtomkring, och jag låter det bara ske. Hur stoppar man ett skenande tåg när man inte ens har ork att klä på sig; när varenda kraftansträngning slutar i tårar och orkeslöshet bortom förståelse?

Det är som att mörkret för fem år sen har slukat mig igen, men den här gången ser jag inga alternativ som kan ta mig upp ur det, den här gången har jag redan försökt, men misslyckats.

Misslyckad. Kanske är det en berättigad känsla trots allt.

I'm getting tired and I need somewhere to begin...

Hej bloggen!
It's been a while... Mitt mående har dalat nedåt ett tag nu, tror inte det är medicinens "fel", utan snarare så att den minskade dosen låter mig känna saker igen. Jobbigt är det. Väldigt jobbigt. Jag klarar inte av att gå till skolan många dagar i veckan, hittills har jag varit där en gång den här veckan. Igår försökte jag men fick svårt att andas och riktigt hårda, djupa hjärtslag efter ungefär 20 meter, så jag vände om, kollapsade i hallen och började gråta. Idag skulle jag försöka på nytt, tog på mig ett par byxor som inte kändes rätt (det mesta jag äger är för litet, kommer till det senare i inlägget...) och vips så var ångesten där igen, öppnade upp en flod av tårar. Jag låg i sängen ett bra tag och grät och grät, förklarade för Johnny vad jag sörjde, varför allt gjorde så ont och var så slut sen att jag sov ett tag till. Natten till idag somnade jag vid 19:30 och sov hela natten. 11 timmars sömn och ändå sov jag ett par timmar till och sen ytterligare en timme på kvällen, jag är trött nu också och har huvudvärk... Huvudvärken finns där varenda dag också, vet inte vad den beror på, men jag finner bara ro när jag inte är vaken.
Ångesten bygger mycket på krav jag ställer på mig själv. När jag gick Tema foto och film fick jag veta att jag hade högsta omdömet, en fyra, jag hade rätt bra närvaro och gjorde det jag skulle, jobbade över när vi hade projekt och kämpade igenom ångest och dåliga dagar... Det var då. Förra året tror jag knappt jag fick en tvåa, jag frågade inte, för hintarna jag fick från några lärare tydde på att jag hade sänkts rätt mycket. Fritidsledarutbildningen ville inte ha mig då min närvaro sög. "Kämpa på och fixa det nästa läsår!" sa de... Yeah, well, nu sitter jag här, det är redan oktober och jag har ännu inte klarat av att vara i skolan en hel vecka. Det ser inte särskilt ljust ut alls och all skit som byggts upp under fyra år plus ångesten över att inte längre kunna prestera som jag kunde för ett par år sen tar ut sin rätt. Flera gånger om. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna fixa det här. Det känns inte som att mitt sista år på Valla kommer ge mig något alls utom ångest. Jag behöver fixa en enda kurs, och det är den jag har minst intresse i, jag vill mycket hellre räkna matte och ha engelska och svenska än skaffa den där samhällskunskapsbehörigheten... Presterar jag inte bra i skolan har jag inget vettigt att söka vidare på, och vad gör jag då? Jag vet inte ens vad jag vill plugga på universitetet. Jag vet inte ens OM jag vill plugga där. Eller någon annanstans för den delen. Men vad ska jag kunna jobba med? Jag får ångest av att behöva serva människor, så servitris, kassörska, busschaufför eller något sånt går bort på en gång. Jag klarar inte av ansvar för saker, vem anställer någon som är livrädd för allt? Jag vill helst av allt jobba hemifrån, skriva, slippa människor... Men det är inte möjligt och det är ingen hållbar levnad i längden, för jag blir aldrig bra om jag inte utsätter mig själv för saker. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga. Allt jag vet är att jag är rädd och sörjer, varenda dag. Mina kuddar är blöta av tårar nästan varje morgon och jag är knappt vid liv förrän runt klockan 21:00. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag ligger efter med i skolan, och utöver det här krånglar CSN med mig. Har inte haft några egna pengar sen i maj och jag får ännu mer ångest av att leva på andra.
Jag var på Kvinnokliniken i mitten av september också, för att undersökas då jag inte haft någon mens sen i slutet på maj, och jag är inte gravid, för det har vi kollat upp fyra gånger sen i juli. De misstänkte PCOS och tog tester, jag fick svar igår och testerna visade ingenting, det enda de har att säga är att jag behöver gå ner i vikt. Något jag har varit medveten om större delen av mitt liv, men som det ser ut nu är jag för tjock för att ens kunna fungera som en "normal kvinna". Jag äter inte mycket, Johnny förstår inte ens hur jag kan fungera på så lågt energiintag. (Det gör jag väl inte egentligen, men you get the point,) Jag äter för stor mängd kolhydrater om man ser till hela intaget, men det är inga kopiösa mängder, jag äter inte bara kolhydrater heller, men ändå går jag upp i vikt i princip hela tiden. Mina bröst har gått från E-kupa till F/G-kupa vilket inte bara är ökad vikt utan ett helvete när man ska hitta bh:ar... Och gör man det kommer man inte billigt undan. Min mage har fler bristningar än någonsin, och även om min pojkvän påstår att den är proportionerlig till resten av min kropp lindrar inte det ångesten jag har över den. Mina lår och min röv är större också. Det i sin tur gör att de flesta av mina kläder sitter riktigt illa. Det är inte många dagar jag är nöjd över det som sitter på min kropp. Det är ännu färre dagar jag faktiskt känner mig fin. Jag orkar nästan aldrig göra mig i ordning längre, än mindre vistas bland folk om jag inte måste.
Säsongsdepression verkar inte stämma, för då blir man (oftast) låg på antingen hösten eller våren, jag är låg i stort sett hela året. Det är klart att det går upp och ner, men jag har ingen årstid som är värre egentligen. Jag brukar säga att våren är värst för mig, det är då jag är borta från skolan mest, men nu vet jag inte längre. Om det ska fortsätta så här kommer jag behöva sjukskriva mig för depression, gå ner till 50% eller sluta helt. Jag är så vilse, vet verkligen inte hur jag ska göra. Allt känns otroligt jobbigt. Jag orkar inte må såhär, inte samtidigt som jag har alla måsten och krav som viskar i mitt öra hur värdelös jag är. Medicinen vägrar jag höja igen, det är bara att skjuta upp allt det här till sen, tänker inte heller sätta in någon ny medicin mot ångest eller något. Jag ska vara medicinfri. Men det skrämmer mig om min vardag ser ut såhär. Om det här är mitt liv utan medicin. I just don't know anymore.

I'm out. Bye.