Om ångest.

Jag vet inte riktigt när den blev min ofrivilliga livskamrat, eller hur den började förstöra mina planer... men någonstans under dessa ungefär 24 år jag har levt tog den ett stadigt grepp om mig och sedan den stunden har jag varit i dess våld. Mer eller mindre.

Ja, DBT fungerar och ja, jag har kommit en bra bit på vägen till ett fungerande liv TROTS ångest. Jag kan till exempel ringa samtal utan lika hög nervositet och ångest, be om folie till mina pizzarester och oftast gå fram själv för att beställa eller så, ta konflikter och diskutera utan att springa iväg och gömma mig, vara kvar i obekväma situationer trots att impulsen är att fly. Jag kan ta lite mer plats än förut och uttrycka mina åsikter. Men det finns ändå mycket kvar att jobba på.

Idag vann jag inte mot ångesten.

Den fick mig att avboka en grej som potentiellt hade givit mig mycket i livet. Grejen i sig gjorde mig lagom nervös, men det var allt runtomkring som matade ångesten och gjorde den ohanterlig. Resor, en stad som i sig får mig att må dåligt, färdsätt jag inte kan eller vågar mig på, krångel gällande att smidigt lösa lunchfrågan två dagar i rad, heldagar av ny information som ska bankas in i en hjärna som är sjukskriven till 75% och som behöver timmar av vila och ro för att fungera de där 25% som är kvar.
För många saker på en gång.

Och jag valde att säga nej. Nej tack.

Jag vill kunna göra sådana saker. Jag vill inte hindras av ångest. Men jag är inte där än.

Hade det handlat om att bara åka dit och med hjälp lära sig resa med tunnelbana hade det varit utmaning nog. Det är det första steget jag behöver ta för att bygga kompetens nog att våga mig på nästa steg.
Nästa steg hade varit att göra det på egen hand. Att ta sig runt utan hjälpen.
Därefter hade jag kunnat åka på det jag nu inte längre ska åka på.

Det var för många steg att ta.

Jag tror inte att det här är sista chansen för mig, det kanske inte kommer vara lika lätt att hitta en sådan möjlighet igen, men det får bli en annan gång. På ett annat sätt.

Och till dess tänker jag fortsätta jobba stenhårt på att leva med ångest. Inte bara existera med den.

Nere på botten, där är det botten, lid nu och tjut

Jag vet inte om det någonsin har tagit emot så mycket att boka en biljett hem. Jag ville verkligen inte åka ifrån västkusten. Jag har försökt DBT:a mig genom dagen och gjort mindfulnessövningar och försökt småle för att må bättre men jag är bara riktigt låg. Ingenting känns roligt. Inte ens musik, försökte spela in, men var så otroligt opepp att det lät lika kass som jag känner mig. Ugh.

Lyckas distrahera mig till och från, men det är en mycket flyktig tröst. Ska försöka mig på att se på ett par avsnitt av NCIS: LA, då det brukar vara min "to-go", men jag känner verkligen bara total olust till allt. Allt förutom att åka tillbaka. Hoppas verkligen att det släpper innan det är dags för jobb... kan inte må såhär och samtidigt prestera.

Förutom en del av första helgen i Göteborgsområdet har vistelsen där varit helt fantastisk. Därav min väldigt motsträviga resa hem. Johnny är kvar och det tog emot mycket också. Hade vi åkt hem tillsammans skulle det nog inte ha känts lika tungt, men vi mådde båda mycket bra där. På alla sätt. Det var verkligen bara deprimerande att kliva av bussen i Västervik. Aversion deluxe.

Vädret är hur fint som helst, och jag brukar glädjas åt sol och fler plusgrader, men idag gör det verkligen ingen skillnad. Och jag avskyr att sitta och vara negativ, men jag kan inte förmå mig att känna annorlunda. Det är helt otroligt. Jag förstår inte varför det är så extremt!

Det är som att jag glömde packa ned livslusten i resväskan innan jag åkte hem.

Åt helvete.

Jag tycker inte om den här dagen.
Och inte hjälper det att Honey skulle ha fyllt 16 idag heller.

... hejdå.

What the...

Det här tog en mycket obehaglig vändning. Det påverkar inte mig aktivt egentligen, men ändå. Jag förstår det inte och det är upprörande.

Gaslighting. Usch.

På västfronten intet nytt... eller?

Sitter i en soffa i Mölndal. Närmare bestämt hos Johnnys bästa väns partner; som heter Rebecca. Vi kom hit igår och stannar just här till imorgon. Sedan bär det av hem till Johnnys farmor på Orust. Fina grejer!
Det blev en ganska spontan resa, men den är välbehövlig och känns mycket bra hittills. Vi har hunnit med en sväng på stan idag och gick till SciFi-bokhandeln där Johnny blev antastad av en Alien-typ (se bild). Han och Linus åt på Super Sushi också, jag snodde en laxbit men köpte mer LCHF-vänlig mat på Maxi efteråt. :)

För tillfället spelar J och L Naruto på PS2 och jag och R sitter bredvid dem i soffan och leker med mobiler. Senare vankas eventuell utgång i Göteborg, vilket känns spännande.

Jag trivs här, och trivs med att se Johnny så tillfreds. Det här är hans hem och det märks. Planer på byte av kust framöver snurrar i huvudet i alla fall. När de förverkligas återstår att se.

Det finns många tiggare här. Fler än hemma. Och det gör ont i mitt hjärta varje gång jag passerar en av dem. Jag vill så gärna kunna hjälpa allihop, men jag har inte de ekonomiska möjligheterna. Det är åt helvete att se så många människor som lider. Som av någon anledning inte har samma förutsättningar som jag.

Jag känner enorm tacksamhet för allt jag har blivit tilldelad genom att bara födas/bo på ett visst ställe på jorden. Helt galet. Enorm orättvisa, och det är så onödigt. Världens resurser räcker till alla, om girighet upphör. Men än så länge är världen inte optimerad, människor prioriteras över andra människor och över övriga levande i allmänhet. Så jag kan inte göra mer än att ge av mina resurser så ofta jag kan och fortsätta jobba för och önska en värld som är till för alla, oavsett ursprung eller geografiskt läge.