Om ångest.

Jag vet inte riktigt när den blev min ofrivilliga livskamrat, eller hur den började förstöra mina planer... men någonstans under dessa ungefär 24 år jag har levt tog den ett stadigt grepp om mig och sedan den stunden har jag varit i dess våld. Mer eller mindre.

Ja, DBT fungerar och ja, jag har kommit en bra bit på vägen till ett fungerande liv TROTS ångest. Jag kan till exempel ringa samtal utan lika hög nervositet och ångest, be om folie till mina pizzarester och oftast gå fram själv för att beställa eller så, ta konflikter och diskutera utan att springa iväg och gömma mig, vara kvar i obekväma situationer trots att impulsen är att fly. Jag kan ta lite mer plats än förut och uttrycka mina åsikter. Men det finns ändå mycket kvar att jobba på.

Idag vann jag inte mot ångesten.

Den fick mig att avboka en grej som potentiellt hade givit mig mycket i livet. Grejen i sig gjorde mig lagom nervös, men det var allt runtomkring som matade ångesten och gjorde den ohanterlig. Resor, en stad som i sig får mig att må dåligt, färdsätt jag inte kan eller vågar mig på, krångel gällande att smidigt lösa lunchfrågan två dagar i rad, heldagar av ny information som ska bankas in i en hjärna som är sjukskriven till 75% och som behöver timmar av vila och ro för att fungera de där 25% som är kvar.
För många saker på en gång.

Och jag valde att säga nej. Nej tack.

Jag vill kunna göra sådana saker. Jag vill inte hindras av ångest. Men jag är inte där än.

Hade det handlat om att bara åka dit och med hjälp lära sig resa med tunnelbana hade det varit utmaning nog. Det är det första steget jag behöver ta för att bygga kompetens nog att våga mig på nästa steg.
Nästa steg hade varit att göra det på egen hand. Att ta sig runt utan hjälpen.
Därefter hade jag kunnat åka på det jag nu inte längre ska åka på.

Det var för många steg att ta.

Jag tror inte att det här är sista chansen för mig, det kanske inte kommer vara lika lätt att hitta en sådan möjlighet igen, men det får bli en annan gång. På ett annat sätt.

Och till dess tänker jag fortsätta jobba stenhårt på att leva med ångest. Inte bara existera med den.