Is that how you drowned all your witches?

Vill egentligen bara länka låtar, alla låtar som är mitt livs bakgrundsmusik nu för tiden... Men, det är väl egentligen meningen att man ska skriva. Att en ska skriva. Jag växlar mellan att skriva man och en, beroende på hur vaken jag är. Det ena är invant sedan många år tillbaka, det andra något jag försöker med för att vara respektfull. Dock kan det slinka in en och annan man här och var, tar någon illa upp är det absolut inte min mening. Konstigt egentligen, hur språk byggs upp, rivs ner, ändras om och sätts ihop igen.
Jag minns att jag en gång fick en tanke i huvudet som vägrade lämna mig ifred, så jag var tvungen att googla till slut för att kunna släppa det, och det var "vilket ord har flest konsonanter i rad?", kom fram till att ett av dem är "irkutskskt", betydelsen är att det är något som är typiskt för staden Irkutsk, som jag tror ligger i Ryssland. Är dock inte säker, och orkar inte ta reda på det nu, även om det är hur lätt som helst att göra det. Det tog mig någon minut att lyckas uttala det, men nu är det ett av mina favoritord att säga... Bra info, mycket viktig sådan. Sånt man...en!...verkligen vill veta om mig.
Passerade nyligen 5-årsjubileet av mitt namnbyte. På tal om asfalt och sådär.

Vet inte ens varför jag skriver ett nytt inlägg här, kom åt internet på datorn för första gången sedan flytten, så det blev väl lite av en ritualgrej. Kolla alla sidor, skriva i bloggen...

Ska in till stan imorgon, med mor, vi ska kolla på skor. Eventuellt köpa också. Har typ ont i mina fötter hela tiden, eller ja, i alla fall om jag står mer än 10 minuter eller går och så. Väldigt irriterande, och det är oavsett om jag har skor på mig eller inte, men nya behövs i alla fall. Hatar att handla skor, mina fötter är så jobbiga att passa in i skor. Rent längdmässigt kan jag ha 41, men p.g.a. vidden och tjockleken på dem (samt att jag får panik om jag inte kan vicka på tårna) behöver jag 42-43, i de jag har nu står det till och med 44. Det är små 44:or, men ändå. Vill ha skateskor, allt annat får jag skoskav av, men jag vet inte hur mycket stöd de ger egentligen. Vi får se.

Snart april... tiden bara går. Tror inte jag kommer hinna fixa min samhällskunskap, vilket inte förvånar mig egentligen, jag är och har alltid varit bäst på att förstöra för mig själv. Mitt alternativ är att återvända till (någon) folkhögskola och plugga samhällskunskap, historia och svenska 3, vilket egentligen är överkomligt. Det enda kruxet är att jag inte är berättigad mer CSN på gymnasienivå, så jag måste jobba samtidigt... Eller något. Ordnar sig väl, men jag är rätt trött på att inte ha "tagit studenten"... Känner mig misslyckad på något vänster, även om mitt värde inte ligger i betyg eller så.

Igår, eller ja, i förrgår egentligen, hade jag ångest hela dagen. Det var länge sedan det var så, överrumplade mig verkligen. Var rätt låg idag (igår) också och det blev inte bättre av att komma hem efter jobbet... Går inte in på det, för jag tror det är rätt lugnt nu, men det har varit energikrävande dagar det senaste. I slutet av en veckas sjukdom dessutom. Fint.

Har verkligen ordbajsat ser jag nu, ska skona eventuella ögon som läser mina rader och avsluta för idag.

... Because Providence she don't live here anymore.

Yeeeah... nope.

När man varit bortskämd med flera "uppåt-veckor" i rad känns ångestsläggan så mycket värre... lamslagen och illamående är jag ihopkrupen i soffan och väntar ut stormen inombords. Det plus att jag inte är helt frisk än gör mig oduglig gällande jobb, så jag tycker att den här dagen kan vara över redan nu. Jag kan inte hantera sådana här svängningar. Jag hinner inte med.

Ofattbart

Sitter i min säng och lyssnar på musik... Eller, det är nog snarare så att jag hör den. Sedan igår har både jag och min pappa + hans sida av släkten varit i chock. Pappas bror Tony dog igår. Helt oväntat. Utan förvarning. Utan anledning. Det är så absurt... och smärtsamt. Sorgen kommer i vågor, och mellan vågorna är det bara tomt. Bedövat.

Att se familjemedlemmars smärta och sorg... att veta att mina kusiner har förlorat sin far, att deras mor förlorat sin make... att pappa och hans systrar förlorat ännu en bror och att farfar förlorat ännu en son (pappas äldsta bror Eddie gick bort 1980)... Vi andra har förlorat en farbror/morbror, flera har förlorat sin kusin, sin vän...
Det är påtaglig sorg och den har dragit ett mörkt moln över allt annat som händer.

Jag och Johnny är mitt i en flytt, och har månadsdag, men jag kommer inte ur den här bubblan och är därför inte särskilt närvarande alls.

Det är väldigt tungt nu, jag vet inte riktigt vad man kan säga mer än så. Det är fucked up att det här har hänt. Jag går från ilska till sorg till någon slags bortdomnad om vartannat. Livet vänds upp och ned på ett ögonblick.

Helvete.

Wake up call

Så att... tack vare väldigt kloka människor i mitt liv som alltid finns där och hjälper any way they can, har jag kommit fram till att jag inte kommer komma någonstans med mig själv eller mitt liv om jag inte tar tag i allt samtidigt.
Jag måste fixa både min psykiska och fysiska hälsa. Och de går hand i hand. Och därför måste jag offra min sanity ett tag för att någonsin kunna må bra. Måste stå ut med obehag nu om jag vill kunna vara bekväm i framtiden. Kan inte göra saker för stunden, måste bygga en grund som håller sen också.

It's gonna be hell, men det är mitt enda alternativ.

Första steget blir att ringa och boka tider till både läkare och psykolog på vårdcentralen. Måste veta om min kropp är okej efter all medicin och hur det är hälsomässigt med tanke på min vikt och sådär.
Och jag har a f*ckload att ta itu med psykiskt, som min skeva kroppsbild och min rädsla att släppa in människor som betyder mycket för mig bland annat.

Jag kommer inte tycka att jag har tid men det är bullshit, för jag vet att det är en ursäkt för att jag inte vill utsättas för jobbiga saker. Men jag måste. Nu.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har så fina och kloka vänner i mitt liv som får mig att se saker ur nya perspektiv när jag har låst fast trots att andra försöker hjälpa. Ni är guld värda. Allihop. Men jag har insett nu vad som krävs av mig. And even if it kills me it'll be worth it.

Antemasque

Drog ner albumet för några dagar sedan (f.d Mars Volta, typ) men har inte lyssnat förrän nu. Första låten, 4AM, har jag haft på datorn ett tag dock, sjukt skön! Hoppas de kommer till Sverige. Skulle vara så awesome att se/höra dem live.

And now for something completely different!

Tränade en gång förra veckan, och hamnade i en ganska jobbig dipp i slutet på veckan, så jag åt skitsaker hela helgen istället för en dag. Låg på samma vikt som veckan innan, eller något hekto mer, det är verkligen skitsegt att det inte verkar hända något. Motivationen sinar to say the least, i och med att jag inte kan komma ifrån vad spegeln/vågen säger spelar det ingen större roll att jag orkar mer och mår bättre av träningen. Det syns inte kroppsligt och då vill jag ge upp, för vem jag än försöker lura är sanningen att jag inte vill vara såhär stor. Vill inte vara stor alls. Kurvig har jag alltid varit, men jag kan inte acceptera min kropp som stor. Trots all pepp man får via instagram på alla underbart fina kvinnor som är "plus size" på olika sätt... så kan jag inte ge mig själv samma "godkänt-stämpel". Stört.
Ska lägga upp en bild här, på hur jag såg ut när jag var 19, tror jag... 18 eller 19 i alla fall, hur som helst, jag minns att jag tyckte att jag var tjock där. Nu ser jag det som smal, för att vara jag. Visar bara hur skev min kroppsbild är. Och den är sådär underbart hemskt redigerad i Paint, deal with it.

Här var jag alltså tjock. Enligt mig. Som jag ser det nu är det där ett ouppnåeligt mål, jag kommer aldrig vara så smal igen och jag blir så frustrerad över att min hjärna var lika dum då som nu. Som jämförelse ska jag slänga upp en liknande bild från hur det är nu, 4 år senare...

Fyra år senare - trettio kilo senare.

Jag kan liksom bara inte förlåta mig själv, och när allt handlar om spegelbilden men ingenting händer är det väldigt svårt att fortsätta med träningen och att inte äta skit hela tiden. Speciellt med mina ups and downs hela tiden, jag hänger inte med längre.

Hittills har jag inte kunnat träna den här veckan p.g.a. nackspärr. Mindre kul.

Jag och min skeva kroppsbild ska gå och lägga oss nu och tjura i alla fall.
Godnatt.