I söndags fick jag en panikångestattack. Den första på typ 5 år. Om inte mer... De sker fortfarande på samma sätt som när jag var tonåring, och är otroligt obehagliga och verkar inte ha någon som helst logik i hur de triggas.
Idag hände det igen, men den bröt inte ut helt, vet inte om det var jag som lyckades avstyra den med tankearbete eller om den helt enkelt inte bröt ut, men det skrämmer mig... det skrämmer mig att de kommer tillbaka, efter så lång tid. För jag förstår dem inte. Och anser inte att det finns något jag bör ha panikångestattacker över.
När jag gick på Zopiklon fick jag lite liknande grejer, men de bröt inte ut heller. Men de var "svagare" än den idag.
Känns... jobbigt.
Edit 15:31:
Nu fick jag en till. Fullskalig. Sitter och gråter as we speak. Det är så sjukt obehagligt. Även den här gången vid diskbänken, förstår det inte. Jag vill inte.
No comments:
Post a Comment