All alone not by myself... or am I?

Jag vet inte vad som har hänt med mig.
Eller snarare vad som håller på att hända...

För ett år sen hade jag en egen lägenhet, ett eget liv och drömmar som jag ville kämpa för.
Mitt psykiska mående stod i vägen då men jag tog hjälp och det innebar till slut medicin.

Idag bor jag hemma, är själv för ofta men är för feg och rädd att göra något åt det, har drömmar som känns meningslösa då mitt psykiska mående tydligen inte har hjälpts tillräckligt av medicinen jag fortfarande går på.

Igår hamnade jag i högkostnadsskyddet.

Jag har alltså tagit ut tillräckligt mycket medicin av olika slag för att knappt behöva betala nåt för det längre.
"YAY, spara pengar!" ... så är det dock inte, det är inte så jag ser på det.

Jag undrar bara vad som hände, hur jag hamnade här, blev den här varelsen som bryter ihop i tårar varje gång hon lämnas ensam.

Jag trodde jag var starkare än såhär.
Bättre än såhär.

Jag förlorade personen jag älskar mest i hela världen bara sådär, och därmed min trygghet.
Jag fick ett oönskat avslut på stället där jag kände att jag faktiskt betydde något, och därmed känslan av ännu ett misslyckande, ännu en plats där jag inte var bra nog för att behövas mer.

Jag letar efter Au Pair-familjer, och hittar flera underbara. Grejen är att 70 andra har insett det också och skickat sina introduktionsbrev, så jag låter bli. För jag har inget de andra inte har.
Inte enligt mig.

Jag känner mig bara lugn och någorlunda glad när jag förlorar mig själv i en serie.
För det är just det, att jag förlorar mig själv, slipper vara med mig själv... som gör tillvaron helt ok.

Jag har gått upp i vikt igen, och jag vet att det är kopplat till att jag är ensam.
Det var likadant när jag var helt själv i lägenheten.
Jag äter, hela tiden.
Vad som helst nästan.

Och jag vet inte hur många chipspåsar eller hekton godis som har ätits under den här sommaren.
Eller hur många liter läsk jag sköljt ner allt med.

Jag har knappt jeans som passar längre, och då ska det tilläggas att jag behövde skärp till nästan alla.

Det enda man duger till är att vara tjejen som blir tafsad på av en idiotsnubbe på Palladium.

Vänner hör inte av sig, and I don't blame them. Det skulle jag inte heller göra om vännen i fråga var jag.

Jag har försummat så många, det har gått så pass långt att människor känner sig sårade och bortglömda, eller helt enkelt skiter i att svara på sms osv.

Jag vill bara lyckas. Med något.
Men det enda som snurrar i mitt huvud nu är "kommer någon ens märka när jag är borta?"

Det mesta jag umgåtts med min mamma det här året bortsett från som lärarhjälp var i förrgår när vi sydde om kläder tillsammans ett par timmar.
Och sist jag och pappa gjorde något tillsammans åkte vi runt Björnsholm en sväng på hans MC.

Jag känner mig så ensam och oviktig.
Oduglig och vilse.

Jag vill ha tillbaks det jag förlorat.
För jag är trasig utan dom jag älskar.

Och jag är trött på att vara trasig nu.