Let you down

Har jag inte sagt det förut säger jag det nu.
Jag är SÅ. OTROLIGT. TRÖTT. på att bli sviken.

Av vänner.

Eller borde jag säga "vänner" kanske..?

Jag vet att jag ibland verkar glömma av människor i mitt liv, och att jag inte räcker till.
Men såna här svek förstår jag mig inte på.

Jag förstår inte vad jag har gjort för fel för att bli behandlad på det viset...

Jag ser mig omkring och undrar vad som finns kvar i Sverige för min del.
Det har jag gjort många gånger, men då har det alltid funnits något, eller någon som hållit mig kvar.

Nu ser jag ingen anledning längre.

Jag har en familj i London som är intresserade av att ha mig som au pair.

Och då kommer tvivlet istället.

Tankar på om jag duger, om jag kan, om jag är rätt människa att välja när det gäller ansvar för någon annans barn..?

Det skrämmer mig, och jag vet inte om jag kan.
Jag vill inte lova människor något, för att sen klart och tydligt bryta ihop pga pressen.

Det är en grej när det är inom familjen, vakta sin systers barn t.ex.

Men att komma in i någon annans familj och vara den som får upp barnen på morgonen, ser till att allt är i sin ordning, på något sätt (dvs buss då jag inte kör) få dom till skolan, hämta dom, laga mat och leka, se till att dom mår bra och har kul... ta över mycket av jobbet en förälder har...
diska, tvätta... städa... ha koll över huvud taget...
och PASSA TIDER.

jag är otroligt dålig på att passa tider.
storstäder skrämmer skiten ur mig, jag lyckas t.o.m gå vilse i västervik liksom.



Jag vet inte om jag är redo.

Kanske är den familjen inte rätt för mig bara.

Jag vet inte, men jag känner så mycket besvikelse och tvivel och ensamhet just nu att det känns som det gnager sönder mig.

Jag vill känna att jag kan.
Att jag är omgiven av människor jag kan lita på till 100%
Jag vill känna att det alltid finns någon där.

Jag kan inte sova, för jag har vänt på dygnet... jag spelar gitarr och sjunger, men låtarna känns uttjatade.
Jag behöver packa till emmaboda och förbereda inför england.

men det är riktigt mörkt i mitt huvud för tillfället, och jag har svårt för att ta mig ur det.