På söndag åker jag hem.
Skriver det först så är det ur världen och slutpratat om det.
För jag vill ju inte, men det blir så nu ändå...
Igår hängde jag på Christopher till stan, han skulle ändå bara jobba 4 timmar så jag tänkte att jag kunde spendera lite tid där... Blev The English Shop, såklart! Vi vill ha en sån i Linköping också :)
Sen gick jag runt lite, hittar ju inte så jag vågade inte gå någonstans direkt... Hamnade iaf på biblioteket på Medborgarplatsen och läste diverse saker tills Älsk kom och hämtade mig... Så vi gick omkring på stan ett tag, i olika affärer... Åt på McD då jag var en riktig liten tjurputte på grund av matbrist... och sömnbrist... och medicinbrist typ :P
Fick världens ångest natten till igår när vi skulle sova och det var svårt att andas när jag låg ner osv... Så jag satte mig i soffan, då vaknade C självklart... O så lite tårar och skit på det hela ... slängde i mig mina tabletter iaf (slarvar för mycket med dom, inte bra...) och somnade till sist iaf...
Gillar inte att jag inte fungerar utan dom...
Det sjuka är att jag hamnar i tillståndet jag var i precis innan medsen så fort jag inte tar dem på ett par dagar... It wasn't pretty back then.
Självskadetankarna är inte lika extrema, men de dyker upp ibland... Som att de försöker locka mig tillbaks till det... Vill inte att det ska hända igen, Sist jag skadade mig var det i samband med att det tog slut med Ronny, jag orkade inte med chocken, smärtan, tomheten, ångesten... det var för mycket på en gång liksom.
Och jag vet att jag inte kan hantera känslostormar på ett bra sätt, har aldrig kunnat det och har inte lärt mig hur man gör än... Men jag hanterar de bättre än förr iaf.
Jag vill inte skada mig mer.
För lite över ett år sen gick det inte en enda dag utan att jag gjorde det, det gick knappt en enda dag utan att jag gjorde det flera gånger heller.
När jag tänker på det känns det som en evighet sen, jag vet att jag kan hamna i de tankebanorna igen, men den personen jag var då känns så främmande. Så långt bort. Vilket är skönt.
Jag vet ju även att man inte bara kan sluta med medicin bara sådär, då flippar man.
Nedtrappning.
Och vad är det jag är rädd för egentligen?
Fungerar inte nedtrappningen behöver jag väl fortfarande medicin.
Kanske kan jag lyckas klara mig på en lägre dos om inte annat?
Fattar inte varför man automatiskt skäms över att man gör saker för en själv så man mår bra...
Varför ska det finnas skam i att tillsätta det som fattas?
Klart att jag inte vill gå på tabletter jämt, jag vill ju kunna må bra självmant liksom.
Men jag är 20, jag har ett helt liv framför mig... Tonårsångest verkar sitta i längre än vad tonåren gör... Är väl något man får leva med då.
Borde träffa min läkarkontakt snart... Kolla om det är dags än.
Jag känner ju inte behovet av medicinen på samma sätt längre, det är när jag är ensam eller i obekväma situationer som ångesten smyger sig på och deppiga tankar tar över så jag blir låg och sådär...
Bla bla bla...
Ska försöka få 8-9 timmar att gå tills min bättre hälft är hemma igen.... Blir typ Alias tror jag ^^
Sen när han kommer hem ska vi skita ner oss till Amnesia :D awesome!
Nu ska jag ta mina små söta piller så jag är en glad flicka idag och sen dega sönder.
Borås till nyår för övrigt... om allt går som jag vill :D
... Kan bli episkt ;)
Myes.
Bye :D
No comments:
Post a Comment