Som att gå i en dimma...

En tjock, påträngande äcklig dimma.
Jag har tagit mina tabletter som jag ska, men jag är inte riktigt med på noterna ändå...
Förstår inte varför det ska behöva vara så...
Jag har så himla mycket att vara tacksam över...
Ändå snöar jag in mig på det som saknas.

Emotionellt bortkopplad, låg och allmänt opepp.
Hatar att känna så.

Imorgon ska jag in till skolan, för ett avslut på praktiken.
Kommer kännas lustigt, somehow...
Även om jag är lite trött på det hela och sådär har barnen alltid fått mig att le om dagarna... Det kommer jag sakna.
Frågan är bara vad sjutton som förväntas av mig nu...

Måste ringa FK imorn också, krångel med pengarna... och jag är skyldig mamma o pappa 1000 kr... Great.

Vill mest packa den största resväskan som finns här och dra till Sthlm igen.

Och ingen av oss vet när vi kommer kunna ses igen heller...
Bleh.

Jag dog inuti när bussen började köra igår...
Orkade inte vara vaken, slumrade hela vägen hit...
Jag kan inte ens kalla det "hem" utan att bli ledsen.
Jag kallar där du är för hem.

Sov med en varmvattenflaska i sängen... Men den var inte som du. Inte samma värme...
Har din tröja på mig och den doftar som du <3

Jag saknar dig.