What's gone will never come back, but it exists when you think of it

Sitter och funderar...
Tänker på och försöker hitta alla minnen med personer som inte längre finns hos oss...

Jag tror min första begravning var Tommys... Evas man...
En vän till mamma och pappa.
Jag var kanske 9 år?
Jag minns inte mycker mer än att jag var ledsen för Evas skull.

Min farmor gick bort när jag var i Spanien med mamma... En vän till familjen ringde min mobil en morgon för att berätta det. Jag stod aldrig henne särskilt nära, fick veta tidigt att det inte var pappas riktiga mamma... Det blev en sorts spärr i mig då, kallade henne oftast Gunvor... Men det gjorde ändå ont. Jag grät en hel del den dagen. Men inte på begravningen, det var bara så konstigt. Att vara där utan pappa...

Ca en månad senare gick en klasskompis bort.
Alexandra.
Vi hade varit stödfamilj åt henne en gång i tiden, och vi hade haft kul ihop.
Gick och skrämde ankor och pratade om gamla gubbar bakom ryggen på dem... På engelska.
Jag var hemma sjuk när ho gick bort, mamma kom hem tidigt från skolan och berättade det.
Jag grät mycket och var så arg, det var så orättvist.
Tänkte på en av mina dåvarande bästa vänner som var Alexandras lillasyster, på hur ont hon måste haft. Tänkte på hennes pappa som var en av få vuxna jag tyckte om.
Det var bara sjukt.
Vi åkte några från klassen för att säga hejdå till henne på bårhuset.
Hennes storasyster Mia berättade hur hennes sista timmar hade sett ut, det var så hemskt.
Chocktillstånd.
Jag hade svårt för att gråta inför folk, och visade i princip inget varken vid minnesstunden i skolan eller på hennes begravning. Hon finns fortfarande uppsatt på min vägg hemma, ett sånt där litet enskilt skolkort, fastklistrad på vingar.

När jag gick i 8an, 2 år senare gick min morfar bort.
När mamma berättade det bröt jag ihop, kunde inte sluta gråta, och att se min mamma så ledsen gjorde så ont i mig. Jag kunde inte ens föreställa mig hur smärtsamt det skulle vara att förlora sin pappa.
Vi åkte till England för begravningen.
Jag kunde fått åka med mamma till bårhuset för att säga hejdå till honom, men jag ville inte. Jag ville inte göra om det misstaget. Jag ville inte att mitt sista minne av honom skulle vara som död.
Begravningen var så vacker. Det var så mycket folk där, som berättade om sina minnen med morfar, det var så mycket skratt och glädje tack vare det. Men när det än en gång slog mig att han inte längre fanns kom tårarna igen.

Början på andra terminen av EsSp08 gick en klasskompis bort.
Alexandra, och jag kände henne inte.
Vi hade inte pratat mycket alls, men att se sin klass... full av människor man verkligen brydde sig om och höll av innerligt känna sån sjuk smärta, det gjorde så ont i mig.
Jag fick reda på det via MSN, en klasskompis hade ändrat sitt namn till "RIP Alexandra" eller något liknande, jag frågade vad som hade hänt och satt sen vid datorn i total chock, grät som en idiot och var den som ringde en annan vän för att berätta vad som hänt.
Klassen hjälptes åt att skriva en låt, som jag och en annan klasskompis som stått Alex nära sen framförde på begravningen. Jag åkte dit mest som stöd, och för att säga hejdå.
Och än en gång var det smärtan hos andra som påverkade mig mest. Men även att veta att bara någon meter bort låg en ung tjej som alldeles nyss varit full av skratt och leenden, och ingen av oss skulle någonsin få uppleva det igen.

Nästan 2 år senare var det dags igen.
En tjej min bästa vän kände gick bort, vi hade aldrig träffats, men hade fått veta mycket om varandra genom min vän. Vi hade planerat att ta med henne till studion på skolan för att spela in låtar tillsammans, visa henne lite av det fina i livet för hon mådde så dåligt.
... Vi hann aldrig, istället framförde vi en av hennes favoritlåtar tillsammans på hennes minnesstund då begravningen hölls långt bort. Hennes klasskompisar var där, tillsammans med andra som kände henne.
Hon hade blivit lite som en lillasyster till min vän, och då vi har en så stark koppling känslomässigt till varann gjorde det ont i mig med. Hela grejen var så tragisk, så hemsk. Så fel.

Nu har det gått ca 3 veckor sen 2 underbara tjejer gick bort.
Jag var med dem + min bästa vän på Arvika 09.
Enda gången jag träffade dem, men vilka minnen vi skapade.
En av dem var min bästa väns soulmate, beyond words. Hon var tillsammans med den andra, de var förlovade.
Chocken när jag fick veta att de gått bort var helt sjuk. Jag fick inte fram ett ord.
Det första jag tänkte var att jag måste ringa ett samtal.
Men det dröjde innan jag fick något svar, vilket inte är konstigt alls.
De begravdes för några dagar sen båda två, och det var när jag satt och kollade på deras facebooksidor nu som tankarna sattes igång...

Det finns fler, som jag inte kände alls, kanske träffat någon gång som har gått bort... Många som människor i min umgängeskrets känt. Och det gör så förbannat ont i mig när jag ser mina vänners smärta.

Mina systrars pappa gick bort för ett år sen ungefär, jag stod honom inte nära, kände honom inte som mer än just deras pappa. Men tanken på att de förlorat honom gjorde så ont.
Jag klarar inte av att se andra ledsna på det sättet.

Jag kommer på mig själv med att varenda gång tänka att jag vill ta på mig deras smärta så de ska slippa.
Och man känner sig så otroligt hjälplös när det enda man kan göra är att bara vara.
För oavsett vad man känner själv, inuti, så finns det inte ett piss man kan göra för att få allt att försvinna.
Eller för att få tillbaks de som fattas...

Jag kommer aldrig glömma dem.
Tommy var på kräftskiva hos oss, och finns i ett av mina första fotalbum...
Jag glömmer aldrig farmors godisskål med bilar vid hennes fåtölj... Tablettaskarna hon hade i en speciell låda i köket som hon alltid plockade fram innan man åkte hem... Rummet där hennes träningscykel fanns (som jag ärvde) alla växter och majblommor...
Alexandras kommentarer dyker upp i huvudet emellanåt, i helt otippade situationer ibland... Varje gång jag ser rönnbär hör jag "åh fy vad surt! jag fick ett rönnbär i käften!" från första dagen i 6-7an... Jag ser hennes storasyster, hennes lillasyster, så många och så mycket som påminner om henne.
Ett av mina favoritminnen av morfar är ett av de senare... De hade ett träd i sin trädgård med en gunga i... Den hade funnits där sen jag var liten och varje år när vi kom dit provade han den åt mig för att se till att den höll. Sista gången han gjorde det åt mig halkade han ur gungan och hamnade på rygg med benen på gungan, jag sprang in till mormor och mamma i köket, försökte låta bli att skratta och berättade att morfar satt fast... när jag sen kom ut igen hade han lyckats ställa sig på alla fyra med ena benet utsträckt... ungefär som att han skulle vara med i en löpartävling... Det var så sjukt kul. Jag glömmer inte heller när han hjälpte mig och min kusin att göra en burktelefon... Sån där med 2 burkar och ett snöre... Jag önskar att jag hade fått lära känna honom bättre, innan hans Alzheimers satte igång ordentligt... Jag vet att han kunde berättat de mest fantastiska historierna från när han var pilot... den uppgiften har mina morbröder nu istället, galna upptåg...
Alexandra kommer jag minnas som tjejen jag hade i min grupp i ett grupparbete en gång... Tjejen med de otroligt vackra ögonen. Och jag kommer aldrig glömma samtalet vi hade sent i skolan en eftermiddag när alla andra gått hem... Det var strax innan ett lov. Och jag minns att jag tänkte att det kändes som hon behövde någon som lyssnade... Att jag kunde ställa upp. Men jag hann aldrig.
Tjejen vi skulle spelat in med i studio fick jag aldrig chansen att träffa som sagt, men hon har sin plats i mitt minne ändå.
Mina Arvika-kompanjoner, det finns så mycket galet. Så många minnen. Plus allt jag hörde och upplevde genom min vän, jag vill behålla det för mig själv just nu, för det är för färskt fortfarande.
De gjorde ett stort intryck på mig, och jag önskar att jag hade fått en sista chans att krama om dem.
Vi sågs sist på vår väns student, men det var hastigt och ingen av oss 4 mådde särskilt bra just då.

Jag önskar så innerligt att min omgivning ska slippa det här nu.
Det har varit för mycket död, för mycket sorg.
Sånt här ska man få hantera sent i livet, inte som ungdom.

Jag önskar alla de som fattas oss frid, och skänker min styrka och kärlek till de som stod dem närmast.
Vi får se dem som våra skyddsänglar som vakar över oss, för inget i världen kan få dem att försvinna så länge vi minns.

<3