Skriver väldigt sällan nu. Menar inte bara i bloggen, det är ju ganska tydligt att det nästan aldrig sker längre... men jag menar i allmänhet. Förr skrev jag jämt. För min egen del, för kreativitetens skull, för att distrahera mig från ångest, för att få utlopp för diverse sidor av mig själv som inte fick plats i vardagen...
Jag har alltid sagt att det dog ut i samband med antideppen. Att den dödade elden som fick mig att skriva. Men kanske tog orden bara slut... kanske behövde jag inte längre skrivandet som ett utlopp för smärta, och kanske var det allt skrivandet var för mig.
När jag säger att jag sällan skriver är det egentligen en lögn. Jag studerar, och har ett flertal skrivuppgifter jag gör. Jag skriver mejl till människor på andra sidan jorden som inte har så mycket kontakt med den yttre världen. Jag skriver med vänner och familj dagligen via Messenger. Men jag skriver inte för mig. Jag skriver inga noveller, jag skriver inte av mig tankar och känslor, jag är inte längre den uttrycksfulla människan som var beroende av tangenttryckningar och skrivkramp av blyertspennor och bläckpennor... och jag undrar ibland vad som hände med henne.
Varför finns hon inte kvar för att smärtan dämpades? Jag sa ofta att jag bara kunde skriva när jag mådde dåligt. Ur min självskadande hjärna flödade orden som blev till djupa samtal med vänner på MSN, låttexter till bandet... och... den här bloggen. Jag har nästan 11,5 år av mitt liv samlat här, delar av det. Glimtar.
Glimtar som tillåter nostalgin att skölja över mig, hålla mig kvar i dåtidens känslor, hur långt bort de än må vara idag.
Det är bitterljuvt, och beroendeframkallande.
Men vad finns kvar om inte en torterad själ när allt blir en längtan efter det som inte längre finns, som är otillgängligt?
God natt.
No comments:
Post a Comment