Jag vet inte om det någonsin har tagit emot så mycket att boka en biljett hem. Jag ville verkligen inte åka ifrån västkusten. Jag har försökt DBT:a mig genom dagen och gjort mindfulnessövningar och försökt småle för att må bättre men jag är bara riktigt låg. Ingenting känns roligt. Inte ens musik, försökte spela in, men var så otroligt opepp att det lät lika kass som jag känner mig. Ugh.
Lyckas distrahera mig till och från, men det är en mycket flyktig tröst. Ska försöka mig på att se på ett par avsnitt av NCIS: LA, då det brukar vara min "to-go", men jag känner verkligen bara total olust till allt. Allt förutom att åka tillbaka. Hoppas verkligen att det släpper innan det är dags för jobb... kan inte må såhär och samtidigt prestera.
Förutom en del av första helgen i Göteborgsområdet har vistelsen där varit helt fantastisk. Därav min väldigt motsträviga resa hem. Johnny är kvar och det tog emot mycket också. Hade vi åkt hem tillsammans skulle det nog inte ha känts lika tungt, men vi mådde båda mycket bra där. På alla sätt. Det var verkligen bara deprimerande att kliva av bussen i Västervik. Aversion deluxe.
Vädret är hur fint som helst, och jag brukar glädjas åt sol och fler plusgrader, men idag gör det verkligen ingen skillnad. Och jag avskyr att sitta och vara negativ, men jag kan inte förmå mig att känna annorlunda. Det är helt otroligt. Jag förstår inte varför det är så extremt!
Det är som att jag glömde packa ned livslusten i resväskan innan jag åkte hem.
Åt helvete.
Jag tycker inte om den här dagen.
Och inte hjälper det att Honey skulle ha fyllt 16 idag heller.
... hejdå.
This comment has been removed by the author.
ReplyDelete