impulsiva människor < slackers

Det är för ansträngande, omständigt eller ochill att planera saker tydligen.
Att kolla upp tider, höra av sig till människor och se till att alla får det så bra som möjligt existerar inte ens längre.
Man ska vara impulsiv och egoistisk, för annars måste man använda hjärnan.

Jag fasar för hur en del människor ska klara sig i framtiden om det är såhär nu.
För när det handlar om viktigare saker än festande och man plötsligt inser att t.ex öppettider och bussar inte anpassar sig efter ens egna dygnsrytm ligger man risigt till.

Jag har alltid älskat att planera, och ta hand om.
Jag har hatat när någon känt sig utanför eller inte kunnat vara med.

Jag brukade ordna klassfester titt som tätt i högstadiet, hemma hos mig.
Jag såg till att alla visste om det, såg till att veta vilka som kunde komma, såg till att det fanns nåt att äta, nåt att göra och nåt att se på. VARJE GÅNG.

Hjälpte till att organisera skjuts så att så många som möjligt kunde ta sig till mig då jag inte bor så lägligt.

Minns en klassfest, uppe på loftet. Det var awesome. Vi hade skitkul, lekte lekar utomhus, kollade på film och åt snacks... Sen gick vi på tipspromenad i Björnsholm som jag och en kompis hade satt upp dagen innan.
En ganska rejäl runda.

Jag fick t.o.m min mor att klä ut sig och stå gömd vid de gamla övergivna husen för att hoppa fram och skrämma oss då det var mörkt ute när vi gick tipsrundan och skrämde upp varandra med spökhistorier.

Dekorationer och fixande, jag älskade det!

Gör fortfarande, men får aldrig utlopp för det längre, för ingen är på.
Ingen orkar göra något annat än ta det som det kommer.
Och det tycker jag är tråkigt.

Förra sommaren ville jag t.ex ha picknick i stadsparken. Med filtar och korgar fulla av fika liksom. Sitta i solen med vänner och chilla.
Blev det av? Nej.
Varför?
För att ingen hakade på.

Grejen med att vara planerare är att man på något sätt alltid blir den som står för det mesta inom kostnader också.

Klassfesterna brukade vi samla ihop till. Typ 20kr var så det räckte till allt vi ville ha osv.
Jag saknar den tiden ibland.

Nu för tiden ska man bara ha ett ställe att däcka på och pengar på kortet och leg.

Det är så hjärndött och tragiskt att jag inte vet vad jag ska göra längre.

Jag har så många sprudlande idéer, saker som skulle vara hur kul som helst.
Men ingen orkar. Och jag kan inte göra allt själv. Inte när det kommer till kostnader iaf.

Hjälptes man åt med kostnaderna och det fanns någonstans att vara skulle jag lätt kunna planera och fixa resten själv.
Men jag känner min generation, och det skulle inte ens komma ett tack efter allt det där.

So what's the point?

Som nu. Påskhelgen.
Folk kommer till stan, och vi har visserligen kommit fram till att vi ska grilla.
That's it.

Ingen har gjort nåt för att det ska bli verklighet, sovplatser har inte kollats upp.
Och jag som har legat sjuk hela veckan känner att en bestämd sovplats är viktig för mig nu.

Då ställer man tydligen krav.
Man skulle haft en bättre relation till sin farfar...
Då kunde man haft en nyckel till bakdörren och sovit i källarsovrummet.

Vet inte hur jag ska göra, vara ensam hela påsken som jag sett fram emot så länge eller stå ut med the slacker mode och vara sjuk ännu längre?

Pest eller kolera i princip.

Är alla likasinnade på en annan planet eller vad är det frågan om?
Jag kanske är för väluppfostrad för att passa in.

I dunno.