heatwave!

jag vet inte hur jag ska palla det här.
vad tänkte jag på egentligen?? när jag bestämde mig för att hoppa av skolan o börja jobba.
JAG - JOBBA?! ursäkta...?

jag har praktik på Lysingsbadet och jag har varit där 1 dag + 2 timmar.
det enda jag tänker på är "det finns någon annan där ute som förtjänar den här platsen mer än mig, som kommer göra det bättre än mig" och jag vill inte vara där. faktiskt.

det känns bara ångestfyllt.

jag fick välja på receptionen eller jobba med barn.
självklart valde jag receptionen, men jag börjar undra varför.. jag känner sjuk press. lära mig ett datasystem. kunna checka in o ut människor. det är folk överallt hela tiden och det är äckligt varmt.
ta emot klagomål. göra sig förstådd.

jag bryter ihop för mindre än så.
när det gäller jobb är jag ensamvarg.
jag skrubbar hellre kliniskt rent på toaletter hela dagen istället.

ska jag kunna jobba behöver jag kunna vara i en egen värld.
med musik i öronen och EN arbetsuppgift som inte kan gå si eller så.
städar man så blir det rent. punkt.
ska man jobba med gäster osv .... allt kan hända.
jag är inte tillräckligt stabil i mig själv för att klara av det.
och jag kan inte. för min skull, gå med det påklistrade leendet osv hela dagarna.
det motarbetar allt jag jobbat med så länge nu.

jag försöker bli kvitt mina problem från waaay back.
försöker öppna upp, visa känslor.

nu är det samma grej all over liksom.
jag får inte uttrycka mig och mitt.
nej.
jag ska vara trevlig.
se "hel och ren" ut.

leka någon annan för att andra ska känna sig väl till mods.

det där är min barndom.
och jag har fått gå igenom så mycket skit pga det.

det känns som att jag hamnar på ruta ett igen om jag fortsätter.
samtidigt vet jag inte hur mycket av det här jag kan säga till min chef där...

"hej, jag är ett psykfall, såhär funkar jag och får jag inte andra uppgifter kommer det här skita sig."

vem som helst skulle säga "tyvärr, vi kan inte ha kvar dig men lycka till i livet"

jag är sjuk.
febrig och har hostat i 3 veckor.
det är äckligt varmt och jag kan inte göra ett piss.

jag var hos min psykolog, gick en sväng på stan, sen kom jag hem o kollapsade bredvid Ronny. vi sov till 17:30.
värmen gör det omöjligt att existera känns det som.

jag vill till Björnsholm. ligga ute i gräset med mp3n och ett glas iste.
sola lite, och ligga i skuggan med en bra bok.
åka o bada.

jag vill inte ha ansvar just nu. inte på det här sättet.
inte när jag är så kaosig inuti.
men det duger aldrig som ursäkt.

"jag är så instabil psykiskt och klarar inte av enkla uppgifter som alla andra i hela världen tar sig an med en klackspark... kan jag få ett jobb med de här exakta uppgifterna tack?"

yeah, right.

mamma kommer hit imorn. behöver hennes hjälp att handla o så känner jag mig rätt ensam.
jag har vänner runt mig jämt, det är inte det jag menar... men. jag saknar att vara liten och inte behöva klara av allt själv. det är så skrämmande.

och jag är på gränsen att vilja pillra bort alla jobbiga känslor.

dämpa allt o hitta nåt skitjobb som städerska eller lagerarbetare för minimilön.
jag bryr mig inte om pengarna. inte på det sättet.

jag vill bara inte tvingas in i mitt gamla skal pga att jag försöker leka vuxen nu.

noone told me growing up life would be this hard...
and here come the tears again.