In my absence...

Shit happens.

Jag är långt ifrån mig själv och när jag inte håller skenet uppe på praktiken ligger jag i min säng och slutar existera så gott det går.
Jag har varken ork eller lust till något längre, och jag vet att det inneburit svek mot vänner.
Vilket jag är ledsen för, men jag har inte kunnat hjälpa det, och har själv valt tystnaden före kommunikation och förklaringar.

Anledningen är nog mest för att allt jag säger blir fel, och för att jag inte ens själv förstår varför.

Jag känner ensamheten fylla mig till bristningsgränsen, och all oförståelse gör blåmärken på min själ.
Jag reagerar endast med ilska utåt, självdestruktivitet inåt, och tårar i ensamheten.

Det snurrar så många tankar, så många frågor.
Jag ställer krav för en gångs skull, men de ignoreras för världsliga saker prioriteras.
Nämner man det får man bara anklagelser tillbaka, men det är väl så.

Alla blundar för sina egna problem.

Jag gjorde likadant förr.
Nu är jag medveten om dem, men har ingen lust att kämpa emot.
För jag har ingen garanti.
Det finns ingenting jag kan se till som garanterar att det valet är bättre än mina gamla vanor.

I teorin, visst är det så.
Men jag har inga bevis.
För jag har aldrig varit fri.

Medicinen vill inte som jag vill längre, och har inte lyckats vara min väktare mot mig själv nu.
Allt ligger hos mig, och det är bara jag som kan ändra något.

Men det känns ändå som att något utifrån som är en så stor del av mig måste bevisa att det finns en anledning till att ens försöka stå emot och ändra.

Jag hittar mitt lugn och kan få timmarna att gå.
Jag kunde stänga av redan vid 9 års ålder.
10 år senare och scenariot är i princip detsamma.
Andra karaktärer har huvudrollerna, men mina mönster och sätt att agera är desamma.

Vi firar 6 månader på måndag, och just nu känns det inte ens värt att skriva "fira" i samband med det.

Do you pull me up just to push me down again?