Stupid.

Spaghetti ihoptrasslat i en sås av superlim - typ så det känns just nu.

Oändligt med tankar, och känslor.
Orkar inte gå till botten med det... så jag hoppas det ruttnar ihop till en liten betydelselös klump så jag kan gömma den någonstans djupt inuti.
Kanske glömmer jag bort det hela till slut.
Finns inget annat alternativ. Inget som inte förstör för fler än mig själv.
And as always... I'm not as important to myself as others.

Illamående. En bortdomnande känsla sprider sig... likgiltigheten kommer vara ett faktum när som helst.

Bottled up inside.
Tack för mig. Hej.