Hi, my name is Bexy and I'm addicted to sugar
Vad spelar det för roll att jag klarat av att stå emot innan när det inte går nu?
I somras hade jag stödet av mina föräldrar, bodde i ett hus där jag inte var den som hade kontroll över inköp eller matlagning. Nu förväntas jag fixa att ha abstinens själv. Att inte falla gång på gång. Varenda gång jag är i en affär är det som att min hjärna stänger av. Har rösten inom mig som skriker NEJ, men kroppen går på automatik och vips så var det socker i omloppet igen.
Jag känner mig som en knarkare.
Trots min pojkväns försök att (vilket jag bett honom om) säga nej och försöka övertala mig att inte köpa godis etc. så slingrar jag mig. Är sådär äckligt manipulativ och hittar på ursäkter som "rättfärdigar" mitt beteende och beroende.
Jag kan inte sluta. Jag vet inte ens hur man försöker längre.
Har en jättefin LCHFreceptbok och handlade massor av grejer jag behöver för att laga den maten.
Gjorde LCHFpizza. Tyckte den var god när mamma gjorde den, den här gången växte den bara i munnen till slut och jag blev äcklad.
Jag behöver verkligen hjälp, för jag vill inte befinna mig i samma situation som för nästan ett år sen. Jag vill väga under 85 kg. Nu väger jag närmare 100 igen. Det gör så otroligt ont i mig att jag sviker mig själv på det här sättet, men jag kan inte sluta.
Det känns som det krävs mer än vilja den här gången, jag ser ingen utväg.
Det skrämmer mig att vara beroende av något så lättillgängligt. Att behöva stå emot frestelsen 24/7.
Min mamma lyckades vinna över alkoholen och min pappa vann mot drogerna.
Här har ni en dotter som är beroende av socker och är förtvivlad samtidigt som hon känner sig patetisk.
Hjälp?
No comments:
Post a Comment