Längtan efter det där som gör mig hel.

Har du nån gång känt känslan av att vara komplett?..
Jag tror många av oss går omkring i en vardag som känns... fylld. Men har du nån gång känt efter..? Verkligen känt efter? Vi är nog tommare än vad vi tror oss vara.
Det kan vara olika saker i oss som fattas. Ibland fattas en äkta vän.
Ibland fattas en inre frid...
För mig fattades det lite allt möjligt en gång i tiden...
Jag levde i en disfunktionell familj... Vi pratade aldrig om saker. Allt som inte var solsken och fågelkvitter var tabu. Om ni förstår hur jag menar?
Jag levde i ett självskadebeteende... Jag straffade mig själv för saker jag omöjligt kunde kontrollera...
Jag saknade någon som förstod mig, verkligen förstod mig...
Saknade en umgängeskrets som accepterade mig. Allt med mig.
Och jag saknade någon att dela det jag älskade mest av allt med.

Jag vet att jag vid en tidpunkt var helt avstängd. Jag sa inget, och ingen frågade nåt.
Jag tror inte ens jag kände då. Det gick inte att nå mig, och jag insåg nog inte ens själv hur tom jag var.

Sen kom Victor.
Eller... rättare sagt sen insåg jag att han var den enda av de få jag hade runt mig som skulle finnas där.
Vi hade gått i samma klass sen 2an. Men vi kände inte varandra. Inte alls. Egentligen...
Jag minns hur jag satt i min säng, helt förtvivlad en kväll... och funderade på vem jag skulle skicka det där smset till. Vem skulle kunna hjälpa mig? Vem skulle orka lyssna? Och vem skulle kunna göra det utan att blanda in mina föräldrar?
...Jag chansade, och fann en sann vän.
Jag vet inte hur många timmar vi har pratat sammanlagt... Hur många gånger jag kommit till honom och mått skit för saker som pågick i mitt liv. Jag vet inte hur många gånger han räddade mig. Jag vill inte veta, för han fanns där. När det var som mörkast.
Utan honom skulle jag inte vara den jag är idag. Jag vet inte ens om jag skulle funnits här idag.

I december 2006 rymde jag hemifrån. Hade tryggheter hos alla utom de jag delade hus med. Min syster körde för att hämta mig. Mina grannar öppnade deras hem för mig...
Jag levde i kaos. Ett rent helvete. Än idag känner jag hur det knyter sig i magen av bara tanken på hur det var då.
Men jag hade honom genom allt. Han kände mig som ingen annan gjorde, visste hur jag fungerade... Och stod upp för mig när det blev för mycket. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom. Men jag hoppas han vet, att han var början på förändringen i mitt liv.

För... Det började där, han var min vändpunkt. Och det gick sakta...
Men när jag började 1an förra sommaren så skulle det inte dröja länge förrän det skulle komma igång ordentligt.

Människor som fick mig att le igen. På riktigt. Min älskade klass EsSp08.

...och speciellt Amanda.

Minns när vi gick hem till Bambi en dag... Vi pratade om i princip allt. Och jag minns inte hur det gick till, men hon fick veta om mitt självskadande. Är nog ganska säker på att jag sa att jag "hade" skadat mig. förr.

Vad som hände vet jag inte, men allt blev mycket värre igen. Jag kunde inte gå en enda dag utan att skära mig tillslut.

Och hon följde med mig till BUP.

Jag misslyckades många gånger, men jag kom ur det. Jag har varit fri ifrån det i över ett halvår. Och det finns dagar då jag verkligen måste kämpa emot, men jag gör det. Jag ger inte upp. Inte en gång till.

Jag hade en umgängeskrets i form av "emo-gänget" som öppnade dörren till min glada sida, den som skrattade. Log. Skojade. Levde.
Vi har glidit ifrån varandra, men jag älskar er. Tack för att ni lät mig återupptäcka glädjen.

I två års tid har jag pratat med en kille vid namn Max. Det är svårt att hitta ord för honom. Det vi har är en väldigt.. speciell relation. Det har gått upp och ner. Och ett tag var jag säker på att jag hade förlorat honom, men vi har på något sätt alltid hittat tillbaks till varandra och till våran vänskap. En vänskap jag värdesätter skyhögt. När det kändes som att ingen skulle förstå mig så fanns han där, lyssnade... Gav mig sin åsikt. Han har öppnat mina ögon många gånger. Skulle inte haft den kunskap jag har nu om det inte var för honom. <3

Innan jag verkligen började prata med Max var jag hos min syster i USA. Vi kom varandra nära, och jag berättade om allt för henne. Även där var det "jag skadade mig ...förr" en lögn. För det var just där jag skar mig första gången med ett rakblad. Men de 10 dagarna jag var där hann jag uppleva en inre frid. Jag var på en plats full av människor som inte visste någonting om mig. En chans att börja om på nytt. Och jag levde i mitt nya liv så länge jag kunde. Det var ett fönster till friheten, och jag kommer aldrig glömma det.

Sommaren fick mig oftast att må bättre... Och med den följde två av de absolut bästa vännerna jag någonsin haft med.
Stefani. Där har vi den där vännen som man kan vara ifrån i 51 av 52 veckor varje år. Och trots det är man i ett paradis när man väl ses. Det är sällsynt med sån vänskap, och oavsett mil emellan oss så har vi alltid funnits där för varandra. Och kommer alltid finnas där för varandra. Hon har varit en av få tryggheter. Det kan man inte sätta ett pris på.

My, som jag träffade genom Stefani och som ledde mig till Max... I oktober förra året var jag så slutkörd. Jag orkade ingenting. Jag orkade ingen. Ingen utom henne. Det var till henne jag flydde på höstlovet för att ladda batterierna. Sa upp all kontakt med alla andra. Utom henne.

...henne och Joacim. vad som har hänt där vet jag inte. Men är den vänskapen slut så får jag tacka för det han och jag hade. Han var en klippa och räddade mig många gånger han med.

När det är jag, My och Stefani tillsammans på Löttorps Camping på norra Öland... Då kan inget i världen stoppa oss. Det är den veckan, v.30, varje år som vi känner oss vid liv. På ett annat sätt än annars... Det är värt väntan. Och det är bara en vecka kvar nu :')

Johanna, Kotte, Kiwi... Kärt barn har många namn och jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Mitt bollplank. Som aldrig dömt. Som alltid lyssnat. Vi kom varandra nära efter hon flyttade. En vänskap som blev sjukt stark, via msn. Vad som än pågick så pratade jag med henne. När jag och Victor haft en dålig dag, så fanns hon där. När saker blev fel med Max... så lyssnade hon. Det finns verkligen inte ord för den vänskapen, och trots snedsteg ibland så vet vi att vi behöver varandra. Jag önskar att orden räckte till, men... kärlek. That's all I have to say.

...I januari det här året... den 8e t.o.m... satt jag på bussen och vid Hjorten klev det på en liten filur. Ronny. Min gamla dagis kompis som jag inte sett på ca 13 år. Han kom att betyda väldigt mycket för mig på kort tid. Han och resten av Packet. Där har vi de jag känner mig hemma med. Det tog ett tag, och det var vissa stunder då jag inte kände att det var rätt alls. Men med dem är jag mig själv. Att vara det är något jag inte förunnats innan. Inte helt. Men känslan av att vara accepterad...även om jag varit det förut...men att verkligen KÄNNA det. Är något jag aldrig vill förlora. Ni är underbara, och jag är så glad över att ha träffat er.

Mamma och pappa.
Ord behövs inte ens, för vi vet allihop vad vi har gått igenom.
Och det tog mig ett bra tag att inse att om något skulle förbättras, så skulle även jag behöva göra en del av arbetet. Vi lär oss efterhand. Men all spänning som fanns där innan är borta nu. Jag bryter inte ihop varje gång jag måste berätta något. Och när jag ser tillbaks på hur det var... så känns det som ljusår bort. Och det känns sjukt. Jag älskar er <3

Jag har så många otroligt fina vänner. Varenda en ger mig något som någon annan inte kan. Och ni det är för många för att få plats med här. Men det betyder inte att ni inte har platser i mitt hjärta. Jag har så många underbara minnen med så många olika människor. Ni vet vilka ni är och jag kan bara säga tack. Tack för allt ni gett mig. Och allt ni ger mig. Jag älskar er.

...Då var det den del av mig som behövde dela det jag älskar mest med någon som var kvar.
Jag bryr mig inte ett skit om hur fånigt det låter, eller hur patetiskt det verkar.
Red Hot Chili Peppers, medlemmarna och musiken var, innan något av allt jag pratat om nu fanns i mitt liv, min enda anledning till att orka fortsätta. De har varit med mig i 10 år av mitt liv. Och jag har hela livet saknat någon att verkligen dela dem med. Visst, jag har haft mina systrar som lyssnat på dem, kompisar som gillat någon låt hit och dit... Men att få dela deras verk med en likasinnad äkta NÖRD... Det trodde jag aldrig skulle hända...
Förrän jag hittade Balzary, på QX.
Vi är som speglar av varandra, och när jag hälsade på och vi låg där, mitt i natten och viskade varannan mening i låtarna vi båda älskar.... Det kändes som en dröm. Tänk, att det fanns någon mer som jag. Känslan går inte att beskriva... Men vid det tillfället så kände jag mig hel.

Jag hade en familj som fungerade. Som kommunicerade med varandra.
Jag hade vänner som förstod mig. Som älskade mig. Som jag älskade. Som fick mig att le. Som drog fram alla bra egenskaper som lurat där i mig.
Jag var en god bit påväg i min inre läkningsprocess.
...Och jag låg där, med en annan människa som älskade det jag älskar mest lika mycket.
Jag ville leva.
Jag ville andas.

Jag ville VARA.