Every finger in the room is pointing at me...

Tori Amos får stå för mina känslor idag.
Jag orkar inte känna dom inombords, så jag stänger av och lyssnar på dom genom musik istället.

"You're just an empty cage girl, if you kill the bird"

Idag var jag på mötet med Lena. Och Sandra från försörjningsstöd.
Jag ska inte gå in på det för mycket, men de sa i princip att de har tänjt på gränserna nästan för mycket som det är gällande mig, och de har gett mig fler chanser än vad de flesta får. Och chanser överhuvudtaget som andra inte får.
Och nu har jag 2 val.
Antingen skriver jag mig som arbetssökande. Utan förhinder, vilket jag står skriven som att jag har nu.
Det innebär då att jag kommer ut i en praktikplats, och förväntas då klara av det med allt vad tider heter och är.
Jag kan då alltså inte må dåligt mer, jag kan inte inte orka vissa dagar.
De krav som ställs på mig är samma som för alla andra.
(Jag är inte som alla andra)
Val nummer 2 är att sjukskriva mig.
Min psykolog vägrar göra det. Hon tror jag skulle må sämre av det.
Vilket betyder att det är upp till min läkarkontakt om det är vägen jag ska gå.
Hon som försökte ringa mig 2 ggr på en dag, jag missade båda samtalen.
Jag har inget nummer till henne men lämnade ett meddelande till henne på Nygatan idag.
Och jag ringde 21an, men de sa att hon var på Öppenvården idag, så hör hon inte av sig får jag ringa 21an imorn igen.

Jag kan alltså utsätta mig för vad jag vet är för mycket press, och jag vet att man inte ska ta ut saker i förväg, men det fyller mig bara med ångest och det enda jag känner är att det i så fall bara är en tidsfråga innan jag kollapsar och det skiter sig. Igen.

När jag kom ut från mötet började tårarna rinna på en gång.
Allt det här är för mycket.

Sjukskriver jag mig kan jag lika gärna säga upp kontakten med allt och alla, för mitt liv kommer vändas upp och ner helt. Men av alternativen jag har väljer jag hellre det.
Jag orkar inte fler misslyckanden.

Jag tvivlar på mig själv så oerhört mycket.

"Jag bryr mig om våra arbetsgivare... Jag kan inte rekommendera dig, för du är inte mogen nog hälsomässigt för en praktikplats"

När den som eventuellt ska tilldela mig en plats inte ens tror att jag kommer fixa det, varför ska jag då tro att jag kan fixa det?

Kommunen vill sjukskriva mig, för jag är inte kapabel nog.
Psykiatrin vill inte sjukskriva mig, för jag kommer må sämre då.

Oavsett vad jag gör finns det bara oändliga frågetecken.
Jag satt t.o.m på bussen och önskade att det skulle välta så jag skulle skadas ordentligt, för att få en lösning på allt.
Jag är så trött på att vara i mitten av allt.
Att vara ett gränsfall.

Jag är inte sjuk nog.
Jag är inte frisk nog.

Och Ronny kan inte bo här utan att han skrivs som min sambo.
Och det betyder att vi är försörjningsskyldiga gentemot varann.
Dvs, sköter sig inte en av oss så får ingen av oss pengar.

Jag undrar om jag inte har försökt tillräckligt mycket?
Finns det mer jag kunnat göra?
Går livet ut på att jaga efter alla som har mandat att skriva papper, intyg osv?

Hur jag än gör kommer jag gå under, jag ska nu bara välja vilket sätt jag helst gör det på.

Förutom allt det här så oroar jag mig över pengar, hela tiden.
Lägenheten är ett stort frågetecken som jag inte ens vill tänka på.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vet inte vad jag ska eller kan göra.

Jag känner mig så otroligt ensam, och tårarna vill inte sluta rinna.

Det är snart jul och jag vill vara på bra humör, jag vill le och ha kul.
Men jag ser inget ljus i något längre.

Hjälp?