Vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Gör ett val för att komma ur ett visst beteende som jag känner är skadligt, för att falla tillbaka i exakt samma mönster men med andra människor. När ska jag lära mig?
Är trött på att försöka vara till hjälp, organisera, fixa och inte få ett piss för det. Ingen tacksamhet, bara oseriösa svar och skitsnack.
Vill inte mer. Det finns få som faktiskt är där när jag behöver det, som är där även om jag glömmer bort att de är där. Borde bara lägga all min tid, ge all min kärlek och energi på/till de människorna. Men jag kommer alltid på det för sent.
Förstår inte vad det är som gör att jag begår samma misstag om och om igen, att jag gör det trots medvetenheten om att det är det dummaste jag kan göra...
Helgen har bestått av nästintill ingenting. Har legat i min säng med datorn sen jag hämtade ut modemet från Comhem i fredags... Kollat på serier och dödat hjärnceller på diverse sajter... Produktivt.
Tror jag ska laga riktig mat idag. Men, jag vet inte, för pengarna har sinat rejält i och med resan... Och jag måste bestämma mig för om jag ska ha riktig mat nu, eller någon annan gång under de två kommande veckorna innan det finns pengar på kontot för en stund. Blir det nudlar eller något annat fantastiskt från studentmenyn ska jag i alla fall försöka mig på en sallad... Haha, jo, faktiskt, en sallad. Kanske inte behöver mer än en sallad... Skulle kunna göra pastasallad... Ha i ägg... Se om jag äger tonfisk fortfarande... Och göra en vitlökssås. Det låter faktiskt gott. Blev hungrig nu.
Anyhow, jag är trött på att känna att jag inte behövs utöver när jag kan göra något för någon.
Det gäller inte alla, men det gäller en hel del som jag har eller har haft riktigt nära hjärtat på senaste tiden.
It hurts.
Ser fram emot veckan som kommer, för den innehåller förhoppningsvis en dos av bästis, vilket är på tiden. Och det är på tiden att jag slutar skjuta upp viktiga människor.
Återgå till er banala söndag. I'm out.
No comments:
Post a Comment