Veridis Quo

Jag vill bort.
Bort från Sverige, kylan och alla stämplar.

Packa en väska, sätta sig på ett flyg och lämna landet.
En enkelbiljett bort härifrån.

Den perfekta julklappen.

Jag försöker må bra här.
Jag försöker hålla huvudet kallt och inte låta mig själv slukas av alla tankar.

Men jag misslyckas varje gång.
Jag går ner mig i oro och grubbel.

"Lita på din medicin" är svaret jag får om jag delar mina såna här tankar hos psykologen, så därför skriver jag av mig här istället. För till henne ska jag imorn, och jag vill inte dra upp det här då.

Där håller jag skenet uppe.
Försöker nog mest övertyga mig själv om att det kommer gå att ha ett liv i Västervik.
Att jag säkert kommer hitta en praktikplats och slippa oroa mig över pengar.

Men jag har alltid velat lämna landet.
Jag hör inte hemma här.

Kollar flygbiljetter, är redo att boka så fort det finns siffror över 0 på kontot igen.
Om det ens kommer finnas pengar där nu.

Det är för mycket oro och för mycket mörker här för att jag ska kunna leva.

Nej, i Sverige existerar jag för det mesta.
Men det är när jag tar mitt första kliv i ett annat land som jag faktiskt lever.

Varför ska man stanna i ett land som sakta dödar en?

Missförstå mig inte, jag älskar tillvaron här ibland också.
Vänner, familj.

Men känslan jag har inom mig just nu försvinner inte förrän jag gör det.
Härifrån.