jag vet inte vad jag ska göra längre.
faktiskt.
stanna kvar?
ge upp IGEN?
... där är valet ganska självklart.
men, att stanna kvar när det man var där för ändras och delvis försvinner gör det inte alls lika självklart längre.
kärleken till min klass håller mig kvar där om det så dödar mig på kuppen, det vet jag.
men ärligt talat...
när är det dags att vara egoistisk och göra det som känns bäst för en själv?
självklart kommer man inte få en lärare att säga till en att skolan kanske inte är något för en.
men, när ska jag veta vad jag vill?
kommer min längtan efter att få åka bort kvävas?
... jag är inte 18 än, vilket betyder att jag inte kan göra mycket annat än gå i skolan.
men, när jag är det... kommer inte en massa möjligheter öppnas för mig då?
kommer jag inte kunna jobba? tjäna pengar?
få åka till ställen där mitt hjärta slår med glädje?
... det är så rörigt inuti just nu.
jag bryter ihop i tårar ena sekunden, blir arg nästa... likgiltig nån minut efteråt... o sen känner jag bara förtvivlan.
jag vill inte behöva ta beslut som är avgörande för NÅT.
jag hatar det här.
jag vill spola tillbaks tiden till när man var liten, när inget var viktigare än att ha kul just den dagen.
jag vill dit, och jag vill stanna där.
för smärtan och problemen som kommer med åren känns så sällan värt det.
helt ärligt, JA, det är underbart att leva.
ha sina vänner.
all kärlek som finns.
allt kul man gör.
det finns hur mycket som helst att älska och leva för här i världen.
MEN...
så händer sånt här, och allt det där som är bra blir mikroskopiskt, allt blir blodigt allvar och man måste vara väldigt vuxen.
och det är då jag inte vill mer.
enda sen jag satte mig på planet hem från USA för lite mer än 2 år sen har jag längtat tillbaks. Längtat efter min syster. Mina tankar förs dit mer och mer nu.
Samtidigt längtar jag tillbaks till England. Men jag vill inte vara en besvikelse för min familj där, och då känns det som att om jag dyker upp där innan jag är klar med skolan så blir jag ännu mer av ett svart får.
jag vill bort, men vet att jag måste stanna.
jag vet att "måste" är något jag själv kommit på.
och jag kan inte komma på vad jag vill.
förutom att jag vill bort...
ond cirkel av dumma tankar som tar död på mig.
jag är så vilse just nu, och försöker man förklara för utomstående så känner man sig bara dum och patetisk. för det blir inte rätt...hur man än försöker uttrycka sig ...
jag vill att framtiden ska se ut som den gjorde för en vecka sen.
samtidigt vill jag spola framåt, så jag är klar med det här och kan påbörja allt jag vill göra efter skolan redan nu.
för skolan just nu är bara skit.
fact.
vad jag än vill så kommer min sjukdom vara i vägen. hur blir jag kvitt den?
det är som att jag har ett 100 meters race i huvudet, mina tankar är alla som springer, och de springer om varann, några faller på vägen till målet...
grejen är bara att det inte är ett 100 meters race...
det finns oändligt många nollor efter "100"...
för ingen av mina tankar når mål.
jag får inte klarhet i nåt.
JAG
VET
INTE
VAD
JAG
SKA
GÖRA
!
... och det här hjälper inte mig. för jag borde sova.
allt kan skita ner sig :(
nej, jag vet att jag inte menade det.
längtar efter helgen.
.... varför kan du inte bara stanna kvar? :'(
för att du är stark och följer dina drömmar.
JAG VET.
men det suger, sett ur mitt perspektiv.
usch.
No comments:
Post a Comment