jag känner mig misslyckad.
rent ut sagt.
inte inom allt, nejdå.. det här är inget emo-inlägg.
men vissa "aspekter" i livet har inte riktigt varit ... normala.
det är speciellt inom ett område som jag känner mig riktigt fucking disabled.
för hallå? vadå bakvänt..?
så. otroligt. dumt.
och sårande.
undrar egentligen hur många gånger jag känt den tomheten... usch.
och nu då?
nämen, jag har ju inte lärt mig något av mina misstag så jag kör på samma rutin som innan :D
and 3..2..1..
fail.
ändå vägrar jag avlägsna mig.
ändå tillåter jag mig själv sänka ribborna.
ändå står jag ut med smärtan om och om igen.
så länge du säger förlåt låter jag allt passera...
tragiskt.
"du måste förlåta!"
bullshit.
jag måste ingenting!
och även om mig hjärna vet det. SÅ väl.
...så bryr sig inte resten av mig om det.
och för att jag är som jag är tillåter jag hjärtat ta över.
great.
det har blivit så fel.
det har gjort så ont.
och nu?
nu befinner jag mig i en situation som bara kommer skada om inget ändras.
det gör ont. ibland för ingenting.
tankarna styr och kroppen lyder.
tårar. ångest.
men för den inblandade verkar jag ofta känslokall.
som att det inte påverkar mig alls.
cut to the scene where she's crying nonstop.
yah, där har du det.
jag är så trött på att hamna i situationer som kommer resultera i just det.
alldeles för många gånger. och jag vill inte hamna där igen.
den enda gången jag försökte göra det rätt var det baserat på ett fel... och det rasade. fort.
och följdes sedan av den förmodligen dummaste händelsen jag tillåtit hända.
duktigt där.
och de 3 sista hade aldrig min fulla koncentration.
för den har alltid legat minst delvis på det som nu är en problematisk situation.
det kommer gå sönder helt om inget ändras.
men det är inte jag som tvekar inför steget.
"skriv inget dumt nu."
No comments:
Post a Comment