sådär mysigt melankolisk...

sitter och lyssnar på Daughtry.
han har en sån otrolig röst.

jag flyttar hemifrån om 15 dagar.
liksom... om 2 veckor sover jag min sista natt i huset.
iaf i huset som mitt hem.

... äh, who am I kidding?
jag kommer kalla Björnsholm för hem hur länge som helst.
lägenheten kommer just kallas lägenheten.

det känns så nu iaf.
men jag...kanske känner att det är "hemma" om jag får göra det till mitt, på riktigt.
i Gamleby fick jag inte en chans att dekorera rummet som jag ville... det kände aldrig riktigt som mitt hem. Konstiga dofter...
ni vet, som när man kommer hem till någon annan så luktar det ju "deras hem" ... men när man kommer hem till sig luktar det inget speciellt? ...samma med bilar.
iaf, i gby luktade det alltid... "deras hem" ...
hm. dra in rökelse bara.
nejmen.. åh.

det är klart jag ser fram emot det jättemycket! det är absolut ingen sånt... men vi har ägt vårat hus typ 12 år. jag var 6 när vi flyttade hit, det är klart det känns konstigt att lämna huset... själv.

dock är det tryggt med, för det betyder att det alltid finns ett hus att komma tillbaks till.
jag kommer ha kvar min säng här.
förmodligen typ hälften av prylarna med :P

jag tror jag har bestämt hur möbleringen blir nu iaf. får hoppas att det funkar som jag tänkt bara ^^
sånt som märks typ ;)

en till sak jag har funderat på är hur konstigt det är att vissa saker som var för ett år sen kan kännas som igår medan vissa saker...eller sättet man var på för ett år sen känns som en evighet sen....
smygande vår och melontuggummi får mig att tänka på alla timmar spenderade hos Kim t.ex...
det där var bara i 5 veckor men... jag vet inte. jag minns det som igår. smaker, känslan av solen mot ansiktet efter en kall vinter... när man åker med bussen. det känns som att man ska trycka på knappen o gå av vid Kvantum :P
helt sjukt.

sen... tänker jag på den jag var då.
det är som att jag inte känner mig. eller. alltså... som att den jag var då inte alls var jag. som att jag har kommit ur mitt skal så sjukt mycket sen dess. men..jag vet inte?

och vissa relationer man har med olika människor nu...
en del har gått förlorade... andra blivit sjukt starka...

man inser vilka man behöver, och vilka idioter man kan släppa taget om.

minns hur naiv jag var... hur förlåtande jag var.
hur jag lät alla köra över mig precis som dom ville.
för vad är jag värd?

säger inte att jag inte är sån längre... men jag har kommit en bra bit på vägen.
shit alltså.

jag...vågar nästan säga att jag är smått stolt över människan jag är nu.
jag har hittat en stadig grund i mig själv, där åsikter och tankar om olika saker är som berg. ingen kan få mig att se annorlunda på vissa saker...
medan jag öppnat ögonen för annat som har varit lika med ett liv i misär i mina ögon innan. det är kanske på gott och ont, men jag om någon vet att man lär sig av sina misstag. och jag kan säga att jag har ett tillräckligt klokt huvud på mina axlar för att klara mig nu.

mönster som suttit i mer eller mindre hela livet bryter man inte över en natt, och jag har fortfarande mina otroligt instabila stunder...
har fortfarande mina katastroftankar...
men jag kan hantera det nu.

igår var det 16 månadersstrecket som passerade.
snart 1,5 år.
ju fler veckor och månader som går, desto mer vill jag kämpa för att inte hamna där igen.
jag vill inte kasta bort så mycket tid för något jag vet inte kommer hjälpa.
men visst längtar jag ibland.

ibland så mycket att jag skrämmer mig själv.

jag går hos en psykolog nu.
inget bup. inget unga vuxna.
the real deal, och för första gången känner jag mig förstådd.
får hjälp. faktiskt. jag inser mer och mer om mig själv.
det är dock för mycket snack, för lite verkstad... det har bara varit mycket nu.
en bortförklaring jag använder mig av för ofta. det kan jag erkänna.

jag har upptäckt hur mycket jag verkligen älskar att sjunga.
och jag vill utvecklas så mycket som möjligt där.

jag vill skriva klart min bok.
jag vill skriva en bok om allt jag gått igenom.
jag vill skriva en bok om min pappas liv.

jag söker jobb.

jag...
JAG, Bexy... som alltid varit beroende av alla andra för att överleva håller på att bli allt mer självständig.
men det skulle aldrig gå utan stödet jag får.
det är skillnad på stöd och beroende.

jag har en familj.
som består av de som står mig närmast.
blodsband eller inte, det spelar ingen roll.

jag har så mycket.
och så mycket att ge.

det är vid sånahär tillfällen allt känns som att det är värt det.
all skit.
all ångest.
alla tårar...

för nu står jag här.
och det hade jag aldrig trott för ett par år sen.
jag hade inga framtidsdrömmar då.
jag vågade inte hoppas på en framtid.

jag är fylld av så mycket kärlek.
på så många olika sätt.

jag hoppas bara jag en dag kommer kunna visa den fullt ut.

ska drömma mig bort nu...
melankolin blev mer nostalgisk...och sådär...sentimentalt smålycklig.
hjärtat håller dock på att explodera av allt underbart.

kärlek.
i mängder.
:')