emotionellt lågtryck - jag drar till mig oväder

så hjälplös o liten i denna värld av förvirring och kaos.
där äkta vänner sticker kniven i din rygg och låter dig blöda med tomma ögon.
där dina skrik inte hörs, utan ersätts av onda skratt i ditt huvud.
där mörkret vaggar dig till sömns och där tårar vattnar dina döda blommor.
välkommen, till verkligheten.

det finns vissa dagar då ingenting kan stoppa en, man är kung över tillvaron och allt är underbart. falskt. det är en illusion, en turdag, för vi vet allihop att dagen kommer då allt rasar. den dagen var idag, för min del.

jag menar inte att vara världens pessimist, vilket jag kanske är som inte ser på det hela som att det är de dåliga dagarna som är illusionen...
men jag har valt att göra det mest förekommande till det dom är verkligt.
and that's how it is.

det snurrar så mkt i mitt huvud just nu.
så mkt som inte kan nämnas.
så mkt som inte kan hjälpas.
jag förväntas klara av allt också.
glöm det.
nej.

vilka andra goda egenskaper har jag ärvt av mina föräldrar?? tänker dom dyka upp nu så jag kan ta itu med dom? knappast. det skulle vara för lätt, dom kommer väl smyga sig fram med tiden...förstöra lite till. varför inte?

det som inte dödar dig gör dig starkare?
okey, men... jag blir hellre dödad just nu.

tro inte att jag inte älskar er, för det gör jag. mkt. det är jobbigt att "orka" bara.

svårt att veta vad man ska fokusera på, livet eller livet..?
alltså, ska jag fokusera all min energi på att bli frisk, och låta resten rasa? eller ta itu med allt annat, och låta min hälsa bli sämre..?
balansgången däremellan existerar inte.

och valet vill jag inte göra. så jag låter båda sidorna falla sönder, tills jag MÅSTE ta ett beslut.

sov gott därute i höstmörkret...