... leave me alone!

Hålls vaken av ångest.
Blundar och ser datorskärmen framför mig, med konversationerna som fick mig att vilja upphöra.

Vi borde ha lagt det bakom oss, och jag försöker.

Men herregud, den smärtan är obeskrivlig. Känslan inombords... den tomheten. Den iskalla tomheten och känslan av att man fallit ner i en isvak. Oförmögen att röra sig. Man drunknar bara i paniken, tynar bort... ljudlöst.

Jag gömde mig vid vattnet, i regnet. Försökte andas och lugna ner mig.
Klumpen i magen växte och jag stålsatte mig för att inte låta tårarna tränga fram.

Jag fick mitt sagt, och kan lova att jag inte var i närheten så lugn inombords som jag lät.

Jag fick ett förlåt.
Så varför kan jag inte släppa det?

Varför måste jag påminnas om det varje natt när allt jag vill är att sova?

Tankar om att jag inte duger blandas med hat mot alla som är i din närhet som jag inte känner. Tankar om att förlora dig river upp stora hål i mig som fylls med ångest och en ruttnande känsla.

Illamåendet kickar in tillsammans med den bortdomnade känslan i fingrarna. Mitt hjärta jobbar stenhårt, som om det pumpade tjära istället för blod.
Lungorna kan inte fyllas ordentligt, och varje gång jag försöker känns det som de ska explodera.

Jag känner mig punkterad.
Trasig.

Även om jag förlät dig innan du ens bad om det gjorde det här mina hjärnspöken mycket starkare igen. Och de passar på att påminna mig om det, så fort jag vågar slappna av.

Jag vet att du vet att du sårade mig.
Frågan är bara om du tänker försöka hjälpa minska tiden det kommer ta att läka det här såret...

Det känns som att jag blivit sönderriven av smutsiga naglar och ligger döende och infekterad i ett oändligt mörker.

Och allt jag vill är att få sova.