... dbt ?!

suttit i duschen nu.
chockat kroppen.
helt utmattad.
så... för att bli trött så funkar det utmärkt.

nu är jag dock för trött för att göra något.
jag måste hitta orken att tvinga mig själv att göra saker.

jag är fortfarande ensam med mina tankar.
vill riva ut dom ur kroppen.

jag sitter bara och skakar nu.

hur blev det så illa?

ÄR JAG SÅ NAIV SÅ JAG TROR ATT ALLT BLIR BRA BARA FÖR ATT JAG BRYTER ETT SJÄLVSKADEBETEENDE?! ...
jag har inte bearbetat ett skit.

jag inser ju själv att jag är beroende.
jag har en störning.

jag har aldrig varit tillräckligt stark i mig själv för att klara mig utan "hjälpmedel"

... en del människor har blivit som...hm. alternativa rakblad ?
hör själv hur dumt det låter.

grejen är...
att jag inte orkar kämpa för något när jag inte vet på VILKET SÄTT jag ska kämpa.
att bara kämpa... känns meningslöst.
det ger mig ingenting.
jag vet ju inte hur jag ska göra.

jag kan inte.
jag vill inte.

hur förklarar man för någon som inte är jag?
jag vet precis vad jag menar med alla dessa ord.
vet exakt hur jag kände när jag läser det här om en vecka...

men för folk som läser... som får en inblick i hur min hjärna funkar...
hur förklarar jag något jag själv knappt förstår? ärligt.

sammanfattar jag det kort blir det något i stil med...
att jag lägger över mitt välmående på andra, det hänger på andra och... känner jag mig sviken av dom på något sätt krossas hela min värld.

men det låter så fel.
jag vet inte.
det kanske är så.

är det så patetisk jag är?

jag vet att det här har en grund i min barndom...
men HUR...? hur kunde det blir så fucked up?!

jag har trott att jag har svårt att lita på människor...
men det är snarare så att jag dras till människor jag VET kommer svika mig på något sätt. sen... blir jag beroende av dom, lägger över hela mig på dom, och förväntar mig (allt det här är utan att personen i fråga har en aning om det) att den personen ska hålla mig uppe, göra mig glad, vara delen av mig som inte är fucked up, förstörd och deprimerad.
ställer omänskliga krav på någon ovetande...
sen...
när det skiter sig. jag säger när, inte om. för det gör det alltid.
så förstörs min värld.
men jag lär mig aldrig.
det går ett tag.
jag mår skit.
sen börjar jag om.

DÄR. där är mitt mönster.
hur bryter jag det??!

... jag vill ju inte ens bryta det.
för just nu är jag livrädd att allt kommer ryckas bort igen.
jag känner det på mig.
det var det som ledde till ångesten.
hela den här skiten.

jag måste ur det.
nu.

jag har inte tid.
att må såhär.

provisorisk lösning ...
fakea allt. bara för idag.
...eller...
tills jag kan visa någon psykolog det här.
någon måste förstå?

fråga inte om det.
jag kan inte svara.
inte nu.