sitter och petar i mig clementinklyftor...
kent i högtalarna...
minns när jag mådde såhär jämt, fattar inte hur jag ens klarade av att gå upp på morgonen.
men jag kände inte till någon annan verklighet...
fanns inga alternativ då.
musiken påminner mig om då.
musiken får mig att känna nu.
det går åt fel håll igen, och jag vill inte höra fler "gör såhär" och "såhär kände jag, visst är det exakt precis på pricken likadant som du gör nu?" ... fast det där sista sägs inte som en fråga. det sägs som ett påstående som inte kräver något svar, för det är väl klart att alla med depression och ångest känner exakt likadant?
nej.
pappa ringde förut och jag vet att min syster har gått igenom sånt här med, och han sa det... att hon hade sagt att hon kan ana, och förstår delvis vad jag går igenom och hur det är.
DET är sant.
men att komma in och börja bestämma... över mig och mitt liv... det gör mig arg bara.
jag har pratat med mina föräldrar och... well, jag vet att jag har deras stöd oavsett vad jag väljer att göra.
nej, jag vill inte skita i skolan, för jag vill ta studenten med min klass 2011. utan tvekan.
men jag känner samtidigt att den sociala pressen, delen som har med att vistas bland folk, jag klarar inte av det som innan.
jag gick en dag idag, och när jag kom hem var jag i princip förstörd.
ville ingenting.
precis som förra veckan.
jag vet inte hur jag ska göra än, och jag vill inte ha kommentarer på hur eller vad jag ska göra. för det är MITT val. jag pallar inte mer på mitt samvete.
jag tänker inte hoppa av, för jag vill gå klart gymnasiet. och jag behöver inte påminnas om att jag har kämpat mig igenom 1an, för jag är väl medveten om det.
jag kommer förmodligen bara... göra det på ett annat sätt än de flesta.
hur som helst vill jag med det här inlägget bara säga att jag tar lite paus, för jag måste orka de 3 sista dagarna då det involverar musik och manusskrivande, och inom skolan prioriterar jag det högst.
ska strax gå och lägga mig.
har en clementin kvar.
godnatt.
lart mycket
ReplyDelete