till mamma och pappa.

om ni läser det här så har ni läst brevet jag tejpat fast på min dörr..
ni kan börja med det här inlägget, sen är det ett jag skrev igår, och så ett par ifrån förra lördagen.
vet inte om ni kommer förstå, det är knappt så jag gör det, men där har ni en inblick i hur min hjärna och jag fungerar när jag mår dåligt.

jag vill bara säga förlåt.
förlåt för att ni är föräldrar till en så.. rent ut sagt fucked up dotter.
jag vet att vi har haft det svårt länge, och har kämpat var och en med egna saker.
och jag är ledsen att jag inte kunnat släppa det och gå vidare...
utan sitter fast i den här spiralen som bara drar ner mig, och oss djupare i komplikationer.
om jag kunde skulle jag vara den perfekta dottern ni förtjänar, för jag vet att det inte har varit lätt för er heller.

mamma, du höll ihop oss genom allt och även om det inte alltid var på rätt sätt så tackar jag dig för det idag, för en trasig familj skulle gjort allt värre. så tack.

pappa... jag är så stolt över dig. det finns inte ens ord att beskriva det med. även om det har gjort sjukt ont vid tillfällen och även om det har påverkat mig negativt genom åren så är du den starkaste personen jag känner. jag är stolt över att kalla dig min pappa, för du är förändring personifierad och jag tror på att du klarar allt du vill.

förlåt för hat och för oschysst beteende.
jag älskar er även om jag inte alltid visar det.

bara för att jag är 18 så betyder det inte att jag klarar mig själv.
om ni läser de andra inläggen kommer ni se att jag fortfarande behöver er.
jag är så vilse.
jag klarar inte det här längre.

än en gång förlåt, och jag hoppas att ni förstår.