one step at a time...

jag är fortfarande fast i bubblan av oro, nervositet och ångest...
det känns i magen och illamåendet gör sig påmint då och då...

jag känner mig som en svikare...
som måste ställa in planer, som inte orkar träffa någon.
som inte finns i skolan.
som inte är särskilt social i sms, msn eller någon annanstans.

samtidigt vet jag att jag inte kan ställa krav på mig själv just nu.
jag vet att ni vet att om jag orkade, och kunde, så skulle jag inte sitta här.
i mörker 24/7.
jag vaknar när mörkret är en kvart bort, sitter vaken långt in på natten... och så går det runt.
det enda ljuset kommer från datorskärmen... eller en lampa på andra sidan rummet som är vänd bort från mig.

jag orkar inte se allt runtomkring. det påminner bara om allt jag inte gör.

att ens sitta och skriva det här gör att hjärtat bultar sådär hårt igen. för... jag försöker förklara mig själv. för er.
det är inte ens ett personligt one to one skrivande.
men det kräver mycket av mig.

när jag vaknade idag gick jag ner för att äta något.
jag kollade igenom skafferiet, fruktskålen och kylen...
det fanns verkligen inget jag kände för.
det var nog mest av gammal vana som jag hällde upp flingor och mjölk.

sen kom mamma hem efter ett tag, så... resten av dagen tuggas det nog tuggummi. illamåendet och nervositeten gör så jag tappar all aptit.

inatt laddade jag ner Aristocats.
det var en av mina favoritfilmer när jag var liten.
jag kunde kolla på den flera gånger om dagen hemma hos mormor.
vi lånade t.o.m hem den.
det var skönt att få rymma till sin barndom när allt var bra för ett tag.

mamma pratade med mina lärare idag och dom har sagt att jag inte ska känna någon press.
men jag VET att när jag kommer tillbaks väntar det en massa arbete, så jag kan inte få ur det ur tankarna.

det känns som att jag är fast i den fallande känslan jag upplevde när jag fick panikångestattacker.
det kryper i skinnet, ibland känns det iskallt.
men det värsta är känslan av död.
ett tjockt dött skal.
och jag kan skrika allt jag orkar där inne, inget hörs ut ändå.

jag vågar inte säga hur min vecka kommer se ut alls.
för jag vet inte ens vad nästa timme eller ens minut kommer innebära.

försöker hålla mig kvar på jorden med musik iaf...
tack för stödet.
jag vet att ni finns där om jag vill prata.

... jag vill.
men jag kan inte.
inte än.