att inse...

jag har kommit fram till att jag är rädd.
när jag blir ledsen och arg över det är det egentligen rädsla.

för jag vill aldrig uppleva att komma i andra hand till det där.
att beroendet av nåt sånt är viktigare än mig.
att jag ska skjutas åt sidan och behöva se det som var mitt helvete i flera år.

jag har kommit en bra bit på vägen, har accepterat en hel del.
och kan ärligt säga att det är okej.
så länge det inte går längre än så.
så länge det inte är något annat.

för då är det som att strö salt i ett öppet sår.

det gör så obeskrivligt ont. jag får panik. och bryter ihop.

för jag låter min hjärna stå på autopilot.
och då kommer katastroftankarna.

jag gör den kopplingen för jag vet inget annat.
det är min sanning.

jag har inte sett någon alternativ väg i det här.

inte än.
men om jag ska kunna göra det måste det finnas tålamod.
inte bara hos mig.

och förståelse.
för jag är rädd.

rädd att förlora den viktigaste personen i mitt liv.
den jag älskar.
på ett sätt jag aldrig älskat förut.

det skulle väl skrämma vem som helst?

idag orkade jag inte kämpa emot min autopilot, och jag kraschade.
vad som väntar imorn vet ingen än, för jag kan kämpa...
men jag styr aldrig.