Hemlängtan och katter som växer upp för fort!

Min lilla Warpaint växer så det knakar, och det syns. För mycket.
Jag vill ju att katter ska stanna i bebisstadiet... När de är alldeles underbart gosiga och busiga.
När de spinner så fort man nuddar dem och kan somna bredvid en i sängen.
Jag missar allt sånt nu.

Jag längtar hem.
Längtar efter mina djur.
Och mina föräldrar.
Min säng.

Snart är första hela veckan i skolan avklarad...
Trots tankar varje morgon om att sjukanmäla sig, ligga kvar i sängen och skita i allt.
Trots känslor av äckel och hat när spegelbilden visat sig.

Funderar på att be mina kära föräldrar komma upp hit med naturdiet-skiten.
Bara äta lunchen i skolan och ersätta allt annat med såna.
Tvinga mig själv att dricka ett glas vatten eller borsta tänderna när jag blir sugen på något.
Ta promenader.

Jag tvingar hela tiden bort tankar om att spy upp vad jag har ätit, eller ännu sjukare saker som att skära bort fett från min kropp med kökskniven.
Destruktiviteten smyger sig på igen.
Jag oroar mig inte för att jag ska göra något av det, men det är jobbigt att ens ha dem där.

Hat leder till tröstätning som leder till viktuppgång som leder till mer hat... och så går det runt.

I'm a hazard to myself.

Blir så irriterad på mig själv... Varför kan jag inte bara sluta misshandla min kropp såhär? ._.