???

Jaha...

Man sitter och pratar med en gammal barndomsvän och liksom tar ikapp allt som hänt sen man snackades vid sist... det kommer fram att jag ska börja med någon medicin för att komma på fötter igen och vips så är "hejdå" för människan är så anti sånt. Anti att man tar hjälp på det sättet. Tycker man är feg som trycker undan allt och pillrar bort måendet. Kallar mig pillertrillare och förklarar att mig tänker han inte träffa, säger åt mig att ha ett bra liv mer eller mindre and that's that.

Vet ni vad som händer i mitt huvud då?

Tankar. Tankar händer och tankar tar över, får mig att tro att jag kommer bli lämnad om jag gör det här.

Jag har varit anti också.
Vägrat ta tabletter för något.
Men har nu insett att lite hjälp på vägen är det smartaste just nu.
Jag vet inte än om det kommer ändra mig, döva mig på ett sätt jag inte tycker om.
Isf fortsätter jag självklart inte.
Men jag tar inte tabletter för att trycka undan allt.
Jag tar de för att vara stabil nog ATT ta itu med saker, gå igenom, bearbeta.
Så jag kan leva igen.
Så jag kan slippa det värsta av mina dalar i måendet.

Ska det dock kosta mig vänner fortsätter jag hellre att skära sönder mig.
Ursäkta att jag är så avskalad i mitt språk nu, men vad är det här?
Seriöst?

Har känt människan sen vi var 3-4 år...
Och för en sån här sak... sägs vänskapen upp?

Ni behöver inte komma med kommentarer som "du vet vilka som är äkta vänner, som står kvar oavsett" för jag vill inte höra det nu.

Jag vill inte bli sedd som någon som medicinerar bort ett mående och skuttar omkring och har fakead happiness som en daglig grej...

Jag vill bara känna mig stabil igen.
Inte behöva gå ner i depressionen som gör att jag inte kan göra annat än skada mig själv.

Är det fegt?

Jag vet inte längre... Jag vet inte och jag är arg. Ledsen.

Jag vet inte ens på vem längre, men jag lär ta ut det på mig själv.... as always.