en himmelsk drog...

"...Och då kommer känslan, den smygande känslan... Den enda jag inte rår på. Då stänger jag själen, klämmer ihjäl den, hittar en himmelsk drog. Och då kommer känslan, är jag den enda som aldrig förstår?"

Började min morgon med tårar.
Ringde till mamma.
Jag vet inte ens om vi kom fram till något.
Jag vet bara att jag grät.
Mycket.
För allt känns så äckligt hopplöst nu.

Jag är sjuk.
Jag behöver egentligen ligga hemma i sängen och vila (men vad gör det för nytta, egentligen? .__. det är ju alltid såhär)
Men jag har press på mig.
Vi måste ha pengarna från Soc.
Och det betyder att jag inte har tid att vara sjuk.

Jag går under.
Det är en ond cirkel och jag vet inte hur jag ska orka med det här längre.

Idag har jag haft nära till tårarna hela tiden... och det känns inte som att det kommer gå över någon gång snart...

Jag har ont i huvudet.
Ont i själen.

Men det ger inte sjukintyg...
Inget i mitt mående, varken psykiskt eller fysiskt kan ge mig intyg.

Det är som ett ändlöst fall.
Ett bottenlöst hål.

Men jag är rädd att det ska dyka upp en botten.
Att smällen mot marken blir för mycket att ta.

Jag är livrädd över att vara förlorad.
Jag känner hur jag glider iväg mer och mer...
Tynar bort.

Where did I go?

Den ni känner.
Den jag lyckades bli på två år...
Den jag t.o.m kunde vara stolt över...
Vart tog hon vägen?

I lost myself in my pain.

Jag kvävs av det döda skalet som föreställer mig...
Och jag är rädd.

Varför?
Allt jag får är frågetecken...
Finns det inga svar?

... öppenvården imorgon... vid klockan 11.
.__.