blöh.

kanske är folk som undrar vad sjutton mitt problem är... ^^
det här har jag fått skriva ihop på slussen, delar med er.
sen får ni kommentera/tycka/tänka vad ni vill.

jag vill bara ha svar.


3 år av feber
En sjukdomshistoria


Jag vet inte än om det är jag som kommer att läsa upp det här, om det kommer ses av andras ögon eller om det kommer att ligga och damma i lådan med bortglömda dokument… Men jag tänker uttrycka mig på det enligt mig bästa sättet: Genom skrift. Berättande skrift, för att ge en inblick i något som aldrig har blivit förstått… Hittills.

Jag vet inte hur det började, eller varför… Jag har svårt att minnas allt från den tiden, men jag vet att jag var hemma från skolan ofta. Jag var febrig och orkeslös. Det började väl med en dag i veckan. Sen blev det fler och fler. Tillslut var jag borta i princip varannan dag, och jag hängde inte med längre. Jag fick hoppa av, för min hälsa tillät inte att jag höll mig sysselsatt.

Jag gick hemma ett halvår ungefär, vände på dygnet och levde framför dataskärmen. Jag orkade inte med verkligheten för den förstördes hur jag än försökte bemöta den.

Jag sökte mig till vårdcentralen i Gamleby när jag var borta mycket från skolan, och sa att jag hade feber ofta. De tog tester, minns inte exakt för vad men det var lite allt möjligt. Borrelia, sköldkörteln, körtelfeber och de kollade säkerligen blodvärdena också. Inget gav utslag och jag skickades hem med ”ta en Panodil när du känner dig dålig så du i alla fall klarar av skolan”. Jag tyckte inte det var hållbart eller särskilt bra. Missnöjd med svaret jag fått och med känslan av att ingen tog mig seriöst blev jag till slut tvungen att hoppa av gymnasiet.

Jag gick som sagt hemma, gjorde i princip ingenting förutom att träffa vänner ibland och ett tag förde jag och min mor feberkurva. Jag tog tempen på morgonen, vid lunch, på eftermiddagen och på kvällen. På morgonen hade jag oftast min normala temp på 36.6, sen pendlade det mellan 37.2-37.6/7. Ska kanske klargöra att jag är trött och orkeslös redan vid 37.2 men har nu fått vänja mig vid det och fungerar därför rätt skapligt de flesta dagarna, dock med begränsningar.
Att gå hemifrån ner till stan gör att jag oftast är genomsvettig, smått desorienterad och riktigt seg i 1-2 timmar framåt.

Jag ska dock återgå till det som var då.

När jag varit hemma, sjuk i ett halvår ungefär drog min mor med mig till vårdcentralen igen. För att faktiskt få träffa min läkare där.
Han gjorde några undersökningar, frågade mig om min psykiska hälsa och jag berättade att det har varit tufft o.s.v., och han tyckte jag skulle försöka reda ut det för det kanske var vad som låg bakom.
Jag funderade på det där och kunde inte komma på något alls som hänt när jag började ha feber ofta som kunde ha varit det som utlöst det… Men det var delvis svaret jag fick, sen fick jag en remiss till en lungröntgen, varför jag fick det förstod jag aldrig riktigt. Kan ha att göra med att jag dumt nog nämnde att jag varit förkyld en längre period och själv tyckte mitt immunförsvar inte var som det skulle alls. Jag har t.ex. nu haft hosta sen början på juni, det kommer och går, men det höll i sig länge i streck. Jag hade även halsfluss som kom tillbaka efter avslutad kur och har lätt för att smittas av förkylningar och halsproblem i allmänhet. De gjorde något test för immunförsvaret och allt var tydligen bra. Vilket då får mig att undra varför jag alltid är sjuk i så fall? Det stämmer ju inte.
Förutom att lägga över mina problem på det psykiska kom de även fram till att jag var allergisk mot gräspollen, björkpollen och gråbo. Helt onödig information i mina öron vid det tillfället eftersom jag ville veta varför jag hade feber HELA TIDEN.

Jag vet inte exakt vad som följde, men jag vet att vad jag än gjorde så begränsades jag av min feber och den blev till slut min identitet. Allt jag gjorde eller fattade beslut om grundades på febern. Den var avgörande helt enkelt.

2008 började jag gymnasiet på nytt och var fast besluten att klara av det.
Jag hade fortfarande kvar min feber och märkte fort att jag inte kunde gå ”normalt” i skolan, så jag fick tenta av kurser hemma då jag kunde ta det lugnt och i min takt. I november någon gång (mot slutet) deppade jag ihop totalt och låg i min säng i mörker i flera dygn utan mänsklig kontakt. Förutom kanske en kvart sammanlagt med mina föräldrar och sporadisk SMS och MSN kontakt med ett fåtal vänner. Jag hade slutat självskada mig lite drygt ett år tidigare med hjälp av BUP men hade inga alternativ att ta till när ångesten blev för mycket att hantera och jag visste inte hur jag skulle hantera något alls längre, så jag bröt ihop och lämnade över allt till mamma och pappa som ringde skolan och förklarade lite fort så jag fick ledigt därifrån. Pappa ringde Unga Vuxna så jag skulle ha någonstans att gå till för att prata. Bussresan in till Västervik den dagen var hemsk och jag trodde knappt jag skulle klara av det. Väl där blev det bara ren besvikelse, jag tyckte inte de lyssnade på mig och allt kändes återigen hopplöst. I december fick jag, genom min syster, komma till öppenvården på Nygatan, och hade sen regelbundna träffar med Yvonne Wirbing som jobbar som psykoterapeut där. Det var även i december som jag höll mig borta från skolan allt mer.
Jag lyckades alltså gå 1an och halva 2an innan jag hoppade av igen. Jag orkade inte mer p.g.a. många olika saker, men febern var en faktor i det hela.


Jag gick hemma ett tag, men det pratades om att jag skulle flytta hemifrån, in till Västervik för att ha bättre chanser att hitta jobb o.s.v.
Den 3e april flyttade jag in i en etta med andrahandskontrakt på Björklundsgatan. När jag flyttat hemifrån och slutat skolan började jag må bättre, psykiskt men även fysiskt. Jag kände inte av febern mycket alls, men jag vet inte om det berodde på att jag inte gjorde något utan mest gick hemma eller om det faktiskt var så att febern ”försvann”. (Hade ingen termometer till hands nämligen, så jag gick på hur jag kände mig dag för dag)


Jag skrev in mig på AF i januari och hade en jobbcoach i tre månader. Allt kändes nytt och spännande och trots att jag var lite småsjuk hit och dit fortsatte jag med mitt liv som om jag var frisk. Jag orkade verkligen inte begränsa mig själv mer. Vilket gav sina konsekvenser, men de tog jag. För jag mådde bättre än jag gjort på länge och det mesta såg ljust ut.

Sen kom möjligheten till en praktikplats på Lysingsbadet i somras, och det är sen dess det har dalat neråt igen.

Jag klarade inte av praktiken då min feber kom tillbaks och jag blev sjuk med halsfluss och allmänt kasst mående. Jag gick sen hemma hela sommaren, var sjuk hit och dit och fick tiden att gå helt enkelt.

Nu går jag på Slussen, har fortfarande kontakt med Yvonne och ska få en läkarkontakt där då allt det här med frågetecken kring min hälsa har deppat ner mig rejält och jag har fallit tillbaks i gamla självdestruktiva mönster.

Det jag vill ha är svar. Svar som inte är ”ta en Panodil”. Svar som ger avslut i det här, för jag orkar inte gå runt och undra mer. Det här måste få ett slut för det skadar allt jag är och gör. Jag kan inte ha en praktikplats, än mindre ett jobb, och med min höga frånvaro som inte kan styrkas av sjukintyg påverkar det min ekonomi då jag går på Soc.

Jag är i ett dödläge och börjar koppla bort allt mer, jag är rädd att jag snart sluter mig helt som förr, och jag har kämpat för mycket för att hamna där igen.

Jag vill komma ur mitt helvete och börja leva.
Jag orkar inte endast existera och nöja mig med tillvaron.
För såhär ska det inte vara.