hjärnspöken

Kan någon vara snäll och förklara för mig varför jag plötsligt vill att varenda människa på jorden ska dra åt... och lämna mig ifred med mitt mörker?
Varför jag ser det jag älskar sakta försvinna ifrån mig, hitta bättre saker att göra, vara med, you name it?
Och varför jag vill skada mig, enbart av anledningen att se om jag känner något fortfarande...
För jag förstår inte.

Jag vill inte gå in på detaljer, för jag vet att många blir upprörda när jag skriver så pass... öppet?
Men jag känner en längtan.
Efter destruktivitet.

Kanske är det mitt svar på ovissheten när jag vet att något är fel men inte kan sätta fingret på det?
Mitt sätt att skapa ett svar, så jag har något konkret att skylla på?
Mitt sätt att få det abstrakta att suddas ut, om det så bara är för en stund...?

Det är som två delar av mig som har dragkamp...
Min förnuftiga halva säger att det inte kommer hjälpa och att jag kommer fastna i det igen vilket är väldigt onödigt för det gör ingenting bättre och är inget svar på någon fråga alls.
Men min andra halva säger att det är värt det, påminner mig om alla gånger förr och glorifierar det hela.
Visar allt bra och fint, hur allt jobbigt bara försvinner... Hur känslan av att vara i kontroll över det man känner känns i sig. Hur fin och mysig den lilla världen är, där endast jag existerar.
Min förnuftiga sida suddar ut allt det och skriver LÖGN över det med en tjock röd penna...
Men jag fortsätter lockas, av det enkla, den lätta vägen... Som alltid blir den svåraste vägen.
Då blir min lockande sida istället ond och försöker intala mig att jag inte förtjänar bättre än så ändå.

... Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag vill bara att allt som pågår i mitt huvud ska hålla käften.
Jag orkar inte tvinga mig själv att inte göra mig illa, det är sjukt.

Jag vet att jag blir svag psykiskt när det är mycket annat runtom.
Men jag är obeskrivligt trött på att självskadandet alltid dyker som första alternativ när jag söker svar.