Hej världen.
Pusselbiten som gör mig hel har precis åkt, och jag känner mig så äckligt tom och trasig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Den här helgen har varit den underbaraste på... ever?
Ni vet hur det finns karuseller som ger en ett sånt där härligt sug i magen?
That was the feeling I had when I was waiting for his bus to arrive.
Och... sen finns det de som gör att man känner att man kommer dö, att man kommer spy, och som gör en gråtfärdig...
Well, I wanna get off the ride now please.
Helt otroligt hur en enda människa kan locka fram det mest levande inom en.
Jag har inte behövt mitt Sertralin eller min Zopiklon.
Jag har varit så otroligt lycklig. Hel.
På riktigt.
Och nu...
Nu är det mörkt inombords.
2 veckor av helvete väntar nu, innan jag sätter mig på bussen dit.
Så jag får vara hel igen.
Och så vi kan vara übernördar.
Vill inte dela mer, vill ha allt det här underbara för mig själv.
Det finns inte mer att säga ändå, ska förlora mig i en serie, för verkligheten är inte kul längre.
So I know that you're not that you're not here
Sort of lost without you
<3
No comments:
Post a Comment