Kan man någonsin förstå sig på en annan människa, på riktigt?
Jag menar, det finns väl inte två människor någonstans som tycker, känner, tänker och reagerar exakt likadant angående saker?
Framtidsplaner t.ex.
En del planerar upp hela sina liv på en sekund, jag vet att jag har gjort det många gånger. Men det slutar aldrig bra...
Drömmar, visioner, planer... Allt rasar.
Allt rasar för det jag ville och såg framför mig var något helt annat än vad andra ville och såg.
Mina planer ingick inte i deras.
Men även om jag inte kan leva så, så kan jag inte existera endast i nuet heller.
Men. En framtid som inte är så långt bort, det känns iaf som något jag kan hålla fast vid.
Sen är ju frågan bara om andra involverade i den framtiden också kan det...
Jag har på ett ungefär klart för mig vad jag vill med mitt liv, och självklart finns det utrymme för någon annan i planerna, och planerna den personen har.
Jag rusar ofta fram för fort, vill bestämma saker, planera saker... som ska ske.
Jag försöker lära mig att ta allt som det kommer...
Leva efter det jag sagt många gånger "låt det som blir få vara när det är"
Men det är svårt.
Speciellt när planerna innehåller någon annan än mig själv.
Så länge jag är lycklig borde jag vara nöjd.
Men det finns alltid en längtan, efter att ha ett fysiskt bevis på kärlek.
En stämpel som säger "godkänd"
Förmodligen för att jag saknat det i många år.
Men det kommer inte betyda något alls om det är framtvingat och går till på fel sätt.
Jag vet att jag redan har kommit en bra bit på vägen genom att inse det här.
Nu ska jag bara lära mig att låta saker ske när de sker.
I'm done with rewinding my life and don't want to fast forward it either, but if I don't I'm afraid someone will pause, and forget to press play again.
No comments:
Post a Comment