Mörker.

Det dröjer inte länge till nu innan man vaknar i mörkret, är inomhus hela dagen då det finns dagsljus, och kommer hem i mörkret.
Mörkret och kylan.

Jag har ett lustigt lovehate sätt att se på det.

Om någon frågar mig vad jag tycker om vintern så är mitt svar alltid att jag avskyr den.
Vissa stundande vintrar har jag haft ångest för att behöva stå ut med en till.
Nästan fått panik.

Men nu, när jag tänker efter riktigt ordentligt är det helt underbart med stjärnklara nätter, den omfamnande kylan, den som sticker lite i ansiktet och som gör att kläderna man har känns extra gosiga.

Det blir riktigt mörkt, och man får en chans att vara lite osynlig ett tag.

Och jag älskar hur snön och allt runtomkring ser lila ut när man står i gatljusens sken.

Hösten kommer farande med sina sprakande färger, och jag tänker gå ut i skogen och fota när det är som mest färgglatt. Älskar höstens färger, det är så vackert.

Men jag mår inte bra av att knappt få se solen, att vakna när det ser ut att vara mitt i natten... Att vara ännu mer orkeslös än jag är annars när dagen når sitt slut.

Framför allt känns vintern som ett stort frågetecken.
För jag vet inte vart jag kommer vara, alls.

Och finns det något jag avskyr, så är det att sitta och vänta in mörkret och dess svar.

Ge mig fredag nu, så mina hjärnspöken inte får en chans att trycka på mina knappar mer.